Intressant och berörande om dödsstraff

sjudagarkvarSju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff
Carina Bergfeldt.

Dödstraff är en komplex fråga. Och det är just komplexiteten i det hela som Carina Bergfeldt på ett så briljant sätt tar avstamp i. Hon träffar folk som är för, folk som är emot, folk som är drabbade och folk som är med och avrättar brottslingar. Och hon gör det utan att skriva oss på näsan, var och en får berätta sin historia och sin syn på det hela.

Men allt tar avstamp i den dödsdömde Vaughn Ross, dömd för dubbelmord för tio år sedan. När Carina träffar honom på Death row i fängelset i Texas har han sju dagar kvar att leva, sedan ska han avrättas. Han nekar fortfarande till brottet och kommer att göra så in i det sista.

Intervjun med honom är intressant, så pass intressant att man hade kunnat fylla en hel bok med bara hans historia. Men Carina nöjer sig inte med det, utan träffar mängder av andra människor. Och letar fakta. Hon belyser kort sagt dödsstraffsfrågan från alla tänkliga håll.

Jag berörs mest av två personer. Dels fängelseprästen som varit med om massor av avrättningar och som själv har en dödsdom över sig i form av ett cancerbesked. Hur han berättar om hur han alltid låter dem berätta sin historia för honom, hur han är villig att försöka förstå sig på dem. Och hans fina svar på Carinas fråga om vad man säger sista gången man träffar en människa man vet ska dö:
“Hej då. Tack för att du delade med dig av ditt liv.”

Den andra är mamman till lilla Candy som blev kidnappad och brutalt mördad. Medan hennes dotter är fylld av hat och bara har väntat på att mannen som mördade hennes syster ska dö är hon själv villig att förlåta, efter att nästan ha gått under av sorg. Hur förlusten av ett barn påverkar är grymt och i hennes fall har tanken på att mannen ska dö aldrig varit en tröst.

Den kommer att bli svår att glömma, den här boken. Att belysa ett så intressant och svårt ämne på ett så brett och välskrivet sätt är skickligt. Carina Bergfeldt har verkligen skrivit en bra reportagebok. Läs den.

T T T T
Titel: Sju dagar kvar att leva: En berättelse om brott och dödsstraff
Författare: Carina Bergfeldt
Förlag: Norstedts (2015)
Typ: Ljudbok

Flynn är vändningarnas drottning

gone-girlAmy och hennes man Nick verkar vara det perfekta paret som har allt man kan tänkas vilja ha. Men äktenskapet är ändå inte smärtfritt och på morgonen till deras femte bröllopsdag är hon plötsligt försvunnen. Tecken på kamp finns i hela hemmet och misstankarna faller, självklart, snart på Nick. När man dessutom hittar Amys dagbok blir det ännu mer säkert att äktenskapet inte var så bra som man kunnat tro och att Nick inte varit som man kunnat tro. Nick bedyrar dock sin oskuld och folk börjar tveka. Är det verkligen han? Om det inte är det, vem är det då?

Och det är just de två sista frågorna som man som läsare funderar på hela tiden. Ena stunden är man säker på att det inte kan vara Nick eftersom det vore det mest logiska – och då vore det ju en ganska tråkig bok. Men nästa vacklar man, det kanske är han trots allt? Och så vänder man igen – det kan väl inte vara han?

Gillian Flynn är helt fantastisk på att bygga upp en komplicerad och oförutsägbar historia. Jag blir frustrerad, fast jag gillar att inte veta vad som egentligen är sant och vad som inte är det. Precis när jag tror att jag förstår hur allt hänger ihop kommer en ny vändning som gör att jag får ändra min teori. Frustrerande, men också fruktansvärt roligt.

Jag gillar inte slutet (nej, jag ska inte avslöja det) men jag tycker så mycket om vägen fram till det att jag kan bortse från det. Gillian Flynn är mästare på vändningar och det är det som är det fantastiska med den här boken.

T T T T

Titel: Gone girl
Författare: Gillian Flynn
Förlag och år: Modernista 2013
Typ och sidor: E-bok – 488 sidor

Tom och lycklig på samma gång

Det är lite så jag känner mig efter att ha läst ut Paulo Coelhos Otrohet. Men hur jag känner mer exakt får ni veta när det är recensionsdatum, det dröjer dock en liten stund till.

coelhoutlast

En sak kan jag i alla fall säga och det är att jag blir oerhört sugen på att läsa så mycket jag bara kan av Paulo Coelho. Sedan tidigare är bara Alkemisten  och Veronika bestämmer sig för att dö lästa, nämligen. Men i slutet av Otrohet finns ju en fin lista över de böcker som givits ut på svenska så det är bara att börja beta av. Vilken ska jag börja med?

Jag tror att jag är förälskad

Read More

Efter 45 minuter med Caitlin Moran är jag helt såld. Eller, hon behövde kanske bara tio minuter. Jag har inte läst något av henne, bara om henne, och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men vilken människa! Hennes humor, hennes oerhört härliga sätt – och det hon säger. Så smart hon verkar vara. Och flera gånger satt jag och tänkte, men, det här är ju precis vad jag tycker. 

Som när hon pratade om betalväggar på tidningars hemsidor – “I don’t like the word paywall, I prefer ‘paying for things like we always used to do'”. Ellen om vikten av att vårda våra bibliotek för att det är ett av de få ställen i dagens samhälle dit man kan gå utan pengar. Och mycket mycket mer. 

Så avslutade hon med att säga att hon älskar Beatles. Och att hennes favoritbeatle är Paul McCartney. Bara en sådan sak. 

Nu ska jag bara försöka få tag i lite mer kontanter (orutinerat, jag vet) så att jag kan köpa och få hennes bok signerad. 

Hemskt, men nära och väldigt bra

ikroppenminI kroppen min: resan mot livets slut och alltings början – Kristian Gidlund.
Första gången jag hörde talas om Kristian Gidlund och hans obotliga cancer satt jag på jobbet. En kollega skulle skriva en notis om hans blogg och undrade om jag hade läst. Det hade jag inte, och hon sa att jag absolut måste kolla. Att det var så oerhört sorgligt. Så jag klickade in på den – och fick nästan genast stänga ner den igen. Inlägget jag snubblade över hette Till min dotter – om jag hade fått någon – eller något liknande – och tårarna trängde snabbt på.

Det var just den där bloggen som var anledningen till att Kristian Gidlund fick skriva sin bok. Boken är till största delen just inlägg därifrån, men de har anpassats för att passa bättre i litterär form. Uppdelat i två delar får man läsa om Kristians tankar och vardag. Först halvan är den mer positiva, då finns det fortfarande hopp och en del lycka som lyser igenom allt det jobbiga. Så är det inte längre i den andra delen. Då är cancern obotlig och döden ständigt närvarande. Det är svart och hemskt. Jobbigt, men viktigt, att läsa.

Kristian Gidlund har ett sätt att använda orden på som verkligen tränger in i mig som läsare, kryper in under skinnet och griper tag. Det går verkligen inte att slå ifrån sig hans hemska livsöde och det går definitivt inte att hålla tårarna borta. Det är hemskt och orättvist – och det kan hända precis vem som helst. Men genom boken får man en inblick i hur det är att leva med, en nyttig insikt som ökar förståelsen. Och även om man vet att det är en historia som inte kommer att sluta lyckligt så slutar man inte att hoppas. I alla fall på att han ska få ha många fler vackra stunder.

Tillägg: Strax före klockan 15 på tisdagen, bara timmar efter att den här recensionen publicerades, tog Kristian Gidlunds kamp mot cancern slut. Han blev 29 år gammal. Läs mer här: http://ikroppenmin.blogspot.se/

T T T T
Titel: I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början
Författare: Kristian Gidlund
Förlag och år: Forum 2013
Typ och sidor: Inbunden – 330 sidor

Perfekt blandning av fakta och fiktion

kajasresaKajas resa – Carin Hjulström.
Jag fastnade för Carin Hjulström som författare i och med hennes böcker om journaliststudenten Frida Fors; Finns inte på kartan och Hitta vilse. Även i Kajas resa finns det kvinnliga journalister i huvudrollerna, men där försvinner likheterna. Kajas resa är baserad på en sann historia, om ett Stockholm precis efter första världskriget där en ryssliga misstänks ha mördat flera personer. Och mitt i alla mord finns en ung rysk kvinna vid namn Dagmar som på något sätt har råkat bli inblandad i alltihop.

Utgångspunkten för historien är dock nutid. Frilansjournalisten Helena  Åkerström får ett paket som innehåller en massa bakgrundsfakta till historien om ryssligan och kan inte låta bli att sätta sig in i fallet. Där träder även journalisten Kaja Asklund in i bilden, som visar sig vara en släkting till Helena, och som både skrev om ryssligan och kände Dagmar. Hon är dessutom en av de första kvinnorna i Sverige som får ta plats som journalist och får en framträdande roll på Stockholms-Tidningen. Men det är inte helt lätt att vara journalist och gift med en revolutionär ung man, så Kaja får kämpa en hel del på hemmaplan.

Helenas och Kajas delar är fiktion, men allt som handlar om Dagmar och ryssligan är sant. Och det är svårt att inte fascineras av sättet som Carin Hjulström blandar nu med då och fakta med fiktion på. Det blir extra effektfullt och jag kommer på mig själv med att önska att även Kajas historia varit sann, den starka kvinnan en oerhört imponerande person.

Förra året på Bokmässan hörde jag Carin Hjulström berätta om den här boken och hur hon fått upp ögonen för fallet. Hon brann av entusiasm. Precis den känslan lyser tack vare karaktären Helena igenom i boken. Ibland tycker jag faktiskt till och med att Kajas och Helenas liv är något roligare att läsa om än själva ryssligan-fallet. Hemskt nog, för det är också väldigt intressant.

T T T T T
Titel: 
Kajas resa
Författare: Carin Hjulström
Förlag och år: Forum 2012
Typ och sidor: Inbunden – 413 sidor

Gardells historia är redan en klassiker

tatuh3Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden.
Jag snyftade i Kärleken. Tårarna började rinna i Sjukdomen. Men när jag läser Döden svämmar ögonen över och jag sitter och skakar. Det är så hemskt och jag blir så ledsen. Inte för att det är huvudpersoner som dör, det har varit uppenbart hela tiden – det är det som är grejen med den här sviten. Men jag blir ledsen på grund av hur otroligt insnöade och hemska människor kan vara. Har varit. Är.

Kärleken innehöll glädje och en smula hopp, sorgen och rädslan smög sig in i Sjukdomen. Men i Döden slår allt till med full kraft. För det är slutet för så många; för Bengt, Lars-Åke, Reine, Paul och Rasmus. Unga män som inte ville någon illa, men som ändå fick skulden för så mycket, blev hatade för någonting som de inte hade gjort. Och det var inte bara människor som stod långt ifrån det som hände som kastade skulden över “de där bögarna”, snarare tvärtom.

Det finns två delar i Döden som mer än något annat får mig att tappa hakan. Den första är när Rasmus och Benjamin är hemma hos Rasmus moster för att äta tillsammans med henne och hennes kille. Mostern har dukat med papperstallrikar och plastbestick, av rädsla för smittan. Hennes kille påpekar det absurda i det hela och tvingar henne att duka med vanligt porslin. Men så fort Rasmus och Benjamin gått slänger mostern allt porslin. Rädslan är starkare än släktbanden.

Den andra är när Rasmus föräldrar, på hans dödsbädd, till slut verkar ha accepterat sin svärson. De gråter tillsammans och Benjamin får en tröja som var tänkt till Rasmus. Men så fort Rasmus är borta är ingenting som det verkade längre.

Gardell berättar på ett effektivt sätt, blandar nutid och dåtid på ett sätt som gör att man till slut har en helhet. Med början i Bengts begravning får vi successivt veta hur han haft det tidigare i livet. Samma sak med alla de andra. Utom Paul. Och det är också fint. Fjollan Paul får vara just den starke “familjefadern” han varit genom hela historien. Han är Paul, helt enkelt. Och hans begravning är helt enkelt underbar.

Och språket – jag måste bara nämna språket. De korthuggna meningarna, upprepningarna, det enkla språket. Det är precis rätt för den här historien. På det sättet får Gardell fram alla känslor, all den ilska och all den irritation som han har inom sig. Och han gör det utan att, i alla fall sällan, säga det rakt ut. All den information han samlat på sig, alla tidningsartiklar och all fakta, talar sitt tydliga språk och det går definitivt inte slå ifrån sig att det här har hänt på riktigt.

Jag levde inte under 1980-talet och har inte den minsta erfarenhet av det Stockholm och den tid som Jonas Gardell beskriver. Men det gör ingenting. Nu vet jag och nu förstår jag. Under läsningen av alla de här tre böckerna är det den tanke som återkommer till mig nästan hela tiden. Jag är så tacksam att jag fått höra den här historien, att Gardell har berättat den för alla oss som inte var med. Ingen annan har gjort det förut och den är så oerhört viktig. Vi kan lära oss någonting av det här. Varken de som var med eller vi som inte var med får glömma. Kom ihåg det. Och läs. För det här är redan en klassiker.

T T T T T
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden
Författare: Jonas Gardell
Förlag och år: Norstedts 2013
Typ och sidor: Inbunden – 292 sidor

Grunden för ett nytt hem

Read More

nybyggarnaNybyggarna – Vilhelm Moberg.
I tredje boken i Utvandrarsviten har det blivit dags för Karl Oskar och Kristina att slå sig ner och börja bygga upp sitt nya hem. Karl Oskar drömmer om att ge sin familj ett stort, fint hus som ska skydda dem från både kylan och värmen i det nya landet. Vid en stor sjö, ganska långt bort från alla de andra nybyggarna, slår de sig ner och börjar sitt nya liv. Men tyvärr går inte allt lika lätt som han kanske hade hoppats och motgångarna finns även i det nya hemlandet.

Jag fullkomligt älskade de två första böckerna i Utvandrarsviten och trodde knappast att det kunde bli bättre. Döm då om min förvåning när jag inser att Nybyggarna är den klart bästa boken av de tre jag hittills läst i serien. Det borde inte vara möjligt, men det är en ännu starkare läsupplevelse än de två första och så fort jag lägger ifrån mig boken längtar jag tills nästa gång jag kan få ta upp den och fortsätta följa Karl Oskar, Kristina och de andra i deras nya land.

Det är en sann klassiker, det.

Recensionen av Utvandrarna.
Recensionen av Invandrarna.

Betyg: T T T T T
Titel: Nybyggarna
Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Bonnier Pocket
Första utgivningsår: 1956
Typ och sidor: Pocket – 678 sidor

Omöjlig kärlek och intressant historielektion

triesteTåg till Trieste – Domnica Radulescu.
Temat för årets Bokmässa är Rumänien. Och därför kände jag att jag ville läsa åtminstone en bok av en rumänsk författare. När vi bloggambassadörer träffades i Göteborg i februari fick vi tips om Tåg till Trieste av Domnica Radulescu och långt senare tog jag mig i kragen och började läsa den.

Och jag är så glad att den fick bli min första rumänska bok. För den innehöll så mycket. Det är dels en kärlekshistoria, den unga Mona som blir förälskad i den spännande Mihai och till slut faktiskt får honom – men sedan tvingas att skiljas från honom. Men den stund förhållandet kan vara är allt bra och Mona njuter av sommarmånaderna hon kan tillbringa hos sin älskade.

Dels är det också en riktigt bra historielektion. Allting utspelar sig under Ceausecus tid vid makten i Rumänien, vilket självklart påverkar Monas och Mihais förhållande. Det är omöjligt att veta vem som står på vilken sida och eftersom Monas pappa arbetar mot diktaturen blir tillvaron extra känslig. Är det kanske så att Mihai inlett ett förhållande med Mona bara för att få veta mer om hennes pappa? Hon vill inte tro det, men ju mer hon funderar på det, desto osäkrare blir hon.

Jag visste inte speciellt mycket om den här tiden, det verkar vara något som i alla fall inte mina historielärare i skolan tyckte var det allra viktigaste. Och när man kan sprida kunskap på ett sådant här sätt känns det därför perfekt. Jag får den fina kärlekshistorien men också en mycket, mycket intressant historielektion. Och just därför var den en perfekt första rumänsk bok – jag får både underhållning och kunskap. Därför hoppas jag att fler upptäcker Domnica Radulescus fina historia.

Betyg: T T T T
Titel: Tåg till Trieste
Författare: Domnica Radulescu
Förlag och år: 2244 – 2012
Typ och sidor: Inbunden – 301 sidor

Totalt överraskad av Utvandrarna

Read More
Vilhelm Moberg – Utvandrarna

Vilhelm Moberg – UtvandrarnaUtvandrarna – Vilhelm Moberg.
Varför är det ingen som har tipsat mig om Vilhelm Mobergs klassiker? För om det är någon (några, Utvandrarna följs ju faktiskt av tre böcker till) bok som förtjänar att, nej bör, tipsas om så är det Utvandrarna. Varför sa ingen till mig för flera år sedan att jag borde kasta mig över dem med en gång? Jag blev inte ens tvingad att läsa dem i skolan. Fy på er.

För om det är någon klassiker som bör läsas så är det den här. Det kan jag verkligen konstatera nu. Från första kapitlet blir man uppslukad av de fattiga småländska böndernas öden – trots att man ju delvis vet hur det ska gå.Karl Oskar och Kristina växer bit för bit fram och man får dela deras liv, deras kämpiga vardag. De blir riktiga människor och jag imponeras så oerhört av deras envishet, kämparglöd och mod. Vi har mycket att lära av de människor som levde under mitten av 1800-talet – men samtidigt kan vi dra paralleller till dagens invandrare. I första boken har Karl Oskar och Kristina visserligen inte kommit så långt som till att bli invandrare än, men beslutet om att våga lämna allt man känner till och aldrig komma tillbaka är så mycket större än en utomstående någonsin kan föreställa sig. Jag våndas med Kristina när hon inte vet om hon ska våga följa med eller inte, jag förstår deras sorg och deras tvekan. Och framför allt är det just Kristina som jag tar till mitt hjärta.

Och sen måste jag nämna språket. Vilhelm Moberg bevisar att en klassiker inte behöver vara svårläst eller tung. Det flyter så lätt och är tidvis så vackert. Och charmigt, när den breda småländskan lyfts fram i dialogerna.

Nej, det går nog inte att förklara hur oväntat bra den här är. Lyssna bara till mitt tips – läs den om du inte redan gjort det.


Titel:
Utvandrarna
Författare:
Vilhelm Moberg
Förlag: Albert Bonniers förlag
Första gången utgiven: 1949
Typ & sidor: Pocket – 573 sidor