När helt olika liv flätas samman

Syskonmakaren – Lisa JewellSyskonmakaren – Lisa Jewell.
Tre helt olika personer, i olika åldrar och i olika delar av landet. Men utan att veta om det delar de någonting speciellt. De är nämligen syskon. Deras pappa var en spermadonator och nu, många år senare, har alla tre registrerat sig på en sida för att komma i kontakt med eventuella syskon.

På helt olika sätt är de alla lite vilse i sin tillvaro och saknar någonting, även om de inte riktigt känt av det själv. När de därför hittar varandra, en i taget, är det som att pusselbitarna faller på plats på ett vackert sätt.

Språket och sättet som Lisa Jewell berättar syskonens historia är ömt och varmt. Trots att allt inte riktigt blir som de tänkt sig och vissa känslor som de hoppats på uteblir så finns ändå värmen och gemenskapen där. De hör ihop och det är det som är så vackert. Trots att de inte träffats under första delen av sina liv så hittar de varandra snabbt. Och det får mig som läsare att fundera på om det verkligen är för att de är syskon, eller för att de vet att de borde höra ihop. Men jag väljer att tro på någon sorts magisk kraft mellan syskonen, att de är “meant to be together”. Hur klyschigt det än låter. Och det är fint.


Titel:
Syskonmakaren
Författare: Lisa Jewell
Förlag och år: Printz Publishing 2011
Typ: Excess – 632 sidor

Precis så viktig att läsa som alla andra säger

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken
Jonas Gardell
Norstedts 2012
Inbunden – 293 sidor

Hur skriver man om någonting som alla redan känner till, många har läst och många har sett? Att komma med någonting nytt när det gäller Torka aldrig tårar utan handskar känns som helt omöjligt. Att boken finns kan inte ha undgått någon. Att den handlar om Rasmus från Värmland och Benjamin som är Jehovas vittne och som träffas i Stockholm kan inte heller ha slunkit undan. Att huvudfokus i boken är på hur homosexuella och då framför allt de aidssmittade behandlades i Stockholm för inte alls speciellt länge sedan vet nog alla.

Jag var säker på att jag skulle gilla den här boken redan innan jag började läsa den, ja, redan innan jag hade den här hemma. Och det var just för att jag sett så mycket av vad alla andra tänker om den. För den är precis så bra och så läsvärd som hyllningarna säger. Historierna om Rasmus, Benjamin och de andra männen blir så närgångna och verkliga att det verkligen inte går att slå ifrån sig att det här är en sanning, en hemsk sådan, som berättas. Jonas Gardell vet vad han skriver om och det märks att han har lagt ner lång tid och mycket omsorg för att allting ska bli rätt. All heder åt det.

Men det är synd att historien har fått så mycket uppmärksamhet som den har gjort. För det är svårt att undkomma en känsla av att man känner igen mycket när man läser. Det kan såklart vara på både gott och ont, ibland gör det till och med att man vill veta mer och får en aha-känsla när man får veta ännu mer. Därför hade jag önskat att boken var så mycket längre och gick ännu närmare de olika personerna. Jag lämnar dem alldeles för fort och längtar nu så oerhört mycket efter del två som kommer i januari.

Att jag dessutom hade läst Andreas Lundstedts historia om livet som hiv-positiv i dag, Mitt positiva liv, gav också en en bra utgångspunkt för den här boken. Tillsammans skapar de ett väldigt bra sammanhang och ger en fördjupad bild av både livet som homosexuell och hiv-positiv/aidssjuk. Därför borde alla som gillar den ena även läsa den andra. Och kanske alla andra också.

Jag tror att jag har en ny favoritförfattare

Älskad, saknad – Joyce Carol OatesÄlskad, saknad
Joyce Carol Oates
Bonniers förlag 2006
Pocket – 431 sidor

Jag har länge velat läsa någonting av Joyce Carol Oates, men av någon anledning har det inte blivit av förut. Jag trodde att det skulle vara bra läsning, men kanske något tung och svårläst. Och kanske var det det som avskräckte mig, tills två av hennes böcker plötsligt stod i bokhyllan och väntade på mig.

Jag hade verkligen fel, är det enda jag kan säga. Det var verkligen inte svårläst, snarare tvärtom. En liten bit in i boken får jag en stark känsla av att det här är helt rätt, det här är någonting som jag verkligen tycker om. Jag får Anna Gavalda-vibbar, och hon är ju som bekant en av mina absoluta favoriter. Och nu verkar det som att jag har hittat en till.

Älskad, saknad handlar om 31-åriga Nikki Eaton som precis som varje år besöker sin mamma för en mors dag-lunch. Hon vet att det kommer att bli jobbigt och vara en konstig blandning människor där, men det är ändå tradition. Och så blir det. Precis när hon ska åka därifrån börjar hon smågräla med mamman och bestämmer sig för att inte höra av sig på ett par dagar. Men när några dagar gått ringer Nikkis syster och undrar om Nikki hört något av mamman. Det har hon ju inte, så hon åker dit för att ringa på. Huset är tomt och katten verkar orolig och rädd. Till slut hittar Nikki sin mamma ute i garaget, brutalt mördad av en rånare.

Med ens förändras hela Nikkis tillvaro och det är egentligen det som boken handlar om. Hur Nikki bit för bit får reda på ytterligare en liten hemlighet om sin mors liv när hon ska reda ut sorger och efterlämnade saker. Samtidigt ser hon själv hur lik hon är sin mamma och hur hon allt mer nästan blir henne. Sorgen beskrivs på ett varmt sätt och det händer egentligen inte så mycket efter att mamman har mördats. I stället är det Nikkis inre förvandling som är i fokus och som är det intressanta. Precis som i de Anna Gavalda-böcker jag tycker så mycket om så händer det så mycket, samtidigt som det inte händer någonting alls. Ibland blir det dock lite segt, vilket är det som drar ner betyget.

Som tur är finns nu två till böcker av Joyce Carol Oates som väntar på mig i bokhyllan; en egen och en lånad från biblioteket. Så nu ska jag allt ta reda på om hon är en ny favoritförfattare.

Lycka, lite tomhet och väldigt mycket tankfullhet

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: KärlekenI stort sett så fort som Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken trillat ner i min brevlåda tog mig an den. Och visst fastnade jag fort, redan på de första sidorna. Jag förstår varför den här boken är så oerhört hyllad, och jag är beredd att sälla mig till den skaran genom en recension så fort jag låtit den sjunka in lite. För visst är den redan utläst, det gick helt enkelt inte att hålla sig. Boken jag längtat efter så länge nu tog inte speciellt lång tid att läsa ut.

Så nu är känslorna väldigt blandade. Lycka, för att jag äntligen fick känna det så många andra redan känt. Tomhet – för att nu är det jag längtat efter över och jag måste nu vänta till i vår på nästa del som förhoppningsvis kan få mig känna likadant. Men allra mest tankfullhet – över allt som händer i boken och allt som berättas; alla rubriker, alla händelser, ja i stort sett allting.

Det här kommer ta ett tag att smälta. Och då antar jag att det kommer finnas ännu mer att smälta i de kommande böckerna.

Just nu…

Joyce Carol Oates – Älskad, saknadEfter (alldeles för) lång tid har jag till slut tagit mig an min första bok av Joyce Carol Oates. Det blev Älskad, saknad och jag är helt stum. Varför hade ingen berättat för mig att det är så här fantastiskt? Jag längtar efter att läsa vidare och nu när jag har knappt halva boken kvar tyckte jag att det kunde vara läge att sammanfatta min läsning hittills av denna underbara bok. Jag gör det med en liten enkät som jag har hittat någonstans och inte har en aning om var den kommer från.

Hur många kapitel har du läst i boken?
Lite oklart, men jag ska precis börja på tredje delen i alla fall.

Vad var de första två meningarna i boken?
Den 9 maj, 2004. En av de där avvaktande vårdagarna: solig, men ändå inte särskilt varm.

Vad var det sista du läste i boken?
VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? (och så vidare)

Hur tycker du boken verkar?
Mysig, känslosam och helt annorlunda mot vad jag hade förväntat mig. Underbart språk.

Vilken händelse är din favorit hittills?
När grannen till Nikkis mamma försöker förklara att hon känner sig skyldig till att Nikkis mamma blev rånad och brutalt mördad och Nikki försöker förstå vad det är grannen säger, utan att börja gråta själv.

Inte som någon annan bok

Read More
Little Bee – Chris Cleave

Little Bee – Chris CleaveLittle Bee
Chris Cleave
(Brombergs 2012)
Inbunden – 310 sidor

Little Bee är en beundransvärd person. Hon har flytt från Nigeria och de hemska oljemännen för att skapa sig ett nytt liv i England. I två år blir hon fast på en flyktingförläggning utanför London och den tiden använder hon till att lära sig tala drottningens språk. För om hon bara kan prata med drottningens ord och drottningens tonfall så är hon säker på att folk ska ta henne på allvar. Till slut släpps hon ut (dock inte riktigt på det sätt som var tänkt) och bestämmer sig då att leta reda på de enda människorna hon känner till i landet; Andrew och Sarah O’Rourke som hon träffade en mycket ödesdiger dag på en strand i Nigeria.

Sarahs och Little Bees historier löper parallellt genom hela boken och deras små bitar gör att hela historien om vad som egentligen hände på den där nigerianska stranden sakta men säkert växer fram. Att det var något allvarligt förstår man snabbt, på hur pass mycket den har påverkat dem båda två. Men tillsammans kan de möta historien och ta sig framåt. Eller åtminstone försöka.

Little Bees delar är klockrent skrivna. Chris Cleave har hittat ett sätt att fånga en personlighet och göra henne till en levande människa. Trots att det är en så sorglig historia hon berättar så har man ofta inte långt till skrattet. Speciellt när hon försöker förklara saker som kan verka konstiga i det nya landet, för flickorna hemma i Nigeria och har diskussioner med dem i huvudet. En hel del tankvärda samtal dyker upp där. Och det är också ett ord som bra beskriver hela boken – tankvärt. För hur behandlar vi egentligen de som kommer som flyktingar? Och hur ser vi i västvärlden på Afrika? Måste allting verkligen vara svart eller vitt, består inte världen av en massa gråa situationer?

Det här är helt klart en årets toppböcker. Så självklart tycker jag att du ska se till att komma över den så fort som möjligt. För det är verkligen inte vilken bok som helst.

Känslor som kryper in i mig

Godnatt finaste – Dorothy KoomsonGodnatt finaste
Dorothy Koomson
Norstedts 2011
Pocket – 423 sidor

Mal och Stephanie kan inte få barn själva, men vill bli föräldrar. Frågan är bara hur. Något självklart alternativ finns inte, tills de en dag kommer på det. Varför inte fråga Mals bästa vän Nova om hon vill vara surrogatmamma åt deras barn? Efter mycket funderande bestämmer sig Nova för att hjälpa dem och blir gravid med deras barn. Allting går jättebra tills den dag hon hittar ett skickat sms i Mals telefon, från honom till Nova med texten “Godnatt finaste”. Hon blir livrädd att förlora sin man och ber honom klippa alla band till Nova. Men Nova föder barnet – Leo – och älskar sin son över allt annat. Ingen vet om hur han egentligen blev till, inte förrän många år senare då Leo ligger i koma på sjukhuset och sanningen börjar trappas upp.

Jag har tidigare fascinerats av hur Dorothy Koomson fick vad som vid första anblicken verkade vara en vanlig chic lit till slut visade sig vara så mycket mer. Därför hade jag förväntningar om att den här boken skulle vara likadan och jag blev inte besviken. Det tar en stund innan historien kommer i gång men när den väl gör det kan ingenting slita mig från chansen att få reda på mer om Novas, Stephanies och Mals liv fram till i dag. Det är så mycket känslor att det är svårt att inte känna igen sig i åtminstone några av dem. Emellanåt blir jag riktigt arg på både Mal och Stephanie och ibland är inte tårarna långt borta. Trots att det är en smått absurd situation så känns den inte overklig, just för att Koomson lyckas så väl med känslorna.

Åh, vad jag måste läsa fler böcker av henne!

När allt stämmer

Ibland händer det att man går in på en näthandel (tänk typ Adlibris/Bokus/valfritt) på jakt efter någonting specifikt. Men på vägen mot det där specifika snubblar man över någonting annat. Man vet inte vad det är som först fångar intresset, men så plötsligt har man klickat sig in på den sidan för att läsa mer. Och lika plötsligt inser man att “Den här måste jag ha, om jag inte läser den så missar jag någonting”.

Vips, så står den där boken sedan i bokhyllan och väntar. För om man hugger tag i den direkt finns det en risk att man blir besviken. Att det som finns innanför pärmarna inte lyckas leva upp till den förhoppning som det som finns utanför skapade i en den där dagen när man hittade den.

Sen börjar man plötsligt läsa. Och från första ordet inser man att man gjorde rätt. Varenda liten känsla är precis så som man hade hoppats. Sidorna vänder sig själva och man vill veta mer, mer, mer. Man gråter inombords, man

Little Bee – Chris Cleave

skrattar och man himlar med ögonen. Men plötsligt närmar sig slutet och så vill man inte att det ska vara redan. Försöker dra ut på det, suga på varje litet ord som finns kvar av historien. Till slut är det dock ofrånkomligt, sista sidan måste vändas, sista ordet måste läsas. Och efteråt kan man bara titta på den utlästa boken och sucka av välbehag.

Precis så var det att läsa Little Bee av Chris Cleave. Absolut en av årets allra bästa böcker. Just nu ångrar jag bara att jag inte läste den på engelska, så att jag hade sluppit alla slarviga översättnings- och korrfel. Men det tänker jag glömma bort och i stället leva vidare på hur underbar den här boken faktiskt var.

Både romantiskt och förskräckligt

Det bästa av allt – Rona JaffeDet bästa av allt
Rona Jaffe (1958)
Forum, Inbunden – 479 sidor

Att skriva om den här boken är svårt. För hur lyckas man få ner en stark känsla i ord? Hur gör jag den känslan bäst rättvisa. Jag vill förklara för er på vilket sätts jag sugs in i 50-talets New York och blir en av de unga sekreterarna som jobbar på det stora förlaget. Caroline är den jag kommer närmast och får starkast känslor för; den av de unga kvinnorna som har starkast drömmar om att göra karriär. Självklart vill hon precis som de andra hitta den rätte, gifta sig och skaffa familj men hon vill också vara stark på egen hand. Det är därför hon har kommit till New York. Och för att hennes fästman bröt förlovningen för att hals över huvud gifta sig med en annan vacker, rik flicka.

Men de andra karaktärerna är också starkt uppbyggda. April gör mig lite ledsen och uppgiven när hon så enkelt ändrar sig efter hur hon tror att omgivningen vill att hon ska vara. Barbara är imponerande när hon försöker få en ensamstående vardag att gå ihop. Gregg har livet många drömmer om, som skådespelerska, men vill i smyg ha ett annat, mer vanligt familjeliv.

Männen framkallar också starka känslor, men av motsatt anledning. De är riktiga kräk emellanåt. Som tror att man kan behandla unga kvinnor hur som helst och som är säkra på att de kan vira vem som helst runt sitt lillfinger bara för att de har lite makt. Vidrigt. Och jag blir så ledsen när kvinnorna går på de enkla knepen, men samtidigt förstår jag dem och suckar lite över att sådan romantik (om än även falskt förpackad) inte riktigt finns i dagens samhälle.

Rona Jaffe tar upp kontroversiella ämnen till diskussion, både abort och sexuella trakasserier för att nämna två. Och det blir lätt att se det hur den tidens perspektiv – just för att det inte är någon bok som är skriven för att romantisera 50-talet utan är skriven just då för att visa på problemen för de här kvinnorna. Jag tror att det är därför min läsupplevelse blir så stark. Jag både lockas av den tiden och avskräcks – tänk vilken tur att samhället har gått framåt. Hur bra vi kvinnor egentligen har det. Men också att det är tack vare sådana här kvinnor, som levde före oss.

Jag klarar inte av att lägga ifrån mig boken och jag vill att den ska fortsätta och fortsätta. Få vara kvar i 50-talets New York och både fascineras och förskräckas.

Magiskt överraskad

Nattens cirkus – Erin MorgensternNattens cirkus
Erin Morgenstern (Nordstedts 2012)
Inbunden – 421 sidor

“Cirkusen anländer utan förvarning.” Och utan förvarning har den svept med sig mig in i sin värld; en värld där magin är så fullkomligt självklar att den inte ens känns övernaturlig. Men ingen ska veta att den är på riktigt, alla tror att det är något knep eller tekniskt arbete som ligger bakom. Kanske är det därför jag fastnar. För att det övernaturliga inte är övernaturligt.

Cirkusen är inte vilken cirkus som helst. Det finns ingen direktör och ingen manege. I stället består den av olika tält där du som besökare väljer vad du vill titta på. Cirkusen är även (framför allt) skådeplatsen för en historisk utmaning mellan två unga magiker; Celia och Marco. Deras läromästare har slagit vad och de unga tu är tvingade att på det ena eller andra sättet tävla mot varandra tills den ena har vunnit. Men att kampen inte är över förrän den ena har dött gör det hela mer komplicerat. Speciellt när bandet mellan dem blir allt starkare och utvecklas till en kraftfull kärlek.

Hade inte den här boken varit en recensionsex hade jag med största sannolikhet missat den. För så fort jag fick den i min hand kände jag hur jag ville lägga bort den. Hela omslaget utstrålade magi och övernaturligheter – sådant som inte riktigt är min kopp te. Men jag tog mig förbi mina första fördomar och började läsa. Och redan första kapitlet fanns det någonting som fångade mig. Det enkla, men ändå så målande språket är nog den starkaste anledningen. Erin Morgenstern lyckas verkligen väcka cirkusen till liv, jag kan se varenda litet tält framför mig och jag kan få karaktärerna att träda fram som tydliga gestalter. Att några delar här och där är skrivna som att det är jag som läsare som besöker cirkusen gör bara upplevelsen ännu starkare. Jag är på cirkusen och jag vet exakt hur allt ser ut. Här behövs minsann ingen filmatisering, för den är så gott som redan filmatiserad i mitt huvud när jag läst den. Och så väl gjorda beskrivningar (som inte blir fåniga och överdrivna) växer minsann inte på träd.

Jag är lite besviken på hur hon väljer att lösa upp kampen mellan de två unga magikerna. Det går så fort att jag nästan inte förstår hur det går till, får vända tillbaka och läsa om några stycken. Här är plötsligt inte magin något logiskt längre och hon tappar för ett litet tag bort mig, det jag tyckte så mycket om är inte längre det viktigaste. Men som tur var vänder det i allra sista stund tillbaka igen och jag kan få bära med mig den starka känslan av cirkusen och de fina karaktärerna Celia och Marco.

Det här är verkligen inte vilken bok som helst.