Funderingar

Funderingar - Just nu

Dags för ett läsmål?

03/01/2015 by 2 Comments

De senaste åren har jag legat på mellan 60 och 70 lästa böcker per år. Utan att egentligen planera på något särskilt har siffran varit ganska konstant, men varierat en aning.

Men slutet av 2014 var så fantastiskt när det gällde läsning att jag nu funderar på om jag har förutsättning att åtminstone komma över 70 böcker 2015? Det borde inte vara någon större utmaning, och det vore ärligt talat lite roligt.

Det skulle i så fall innebära att jag i snitt måste läsa ungefär sex böcker i månaden. Vilket inte känns som helt otroligt – kanske skulle målet till och med vara högre ställt än så? Frågan är om det skulle vara hämmande att sätta någon slags mål, att läsningen skulle kännas som ett måste när jag inte kommer upp i sex böcker eller mer.

Hur gör du? Läser du bara eller har du någon gång haft ett mål att komma upp i ett visst antal böcker?

Funderingar - Just nu

En nominerad är läst

21/10/2013 by 0 Comments

I dag presenterades nomineringarna till årets Augustpris. Jag, och många andra med mig, hade väl hoppats att Jonas Gardell skulle dyka upp som nominerad i den skönlitterära klassen för Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden, men tji fick jag (vi). Ingen Gardell där inte. Varför inte övergår mitt förstånd. I stället finns där sex andra böcker, som jag inte har läst en enda av och därför inte riktigt kan uttala mig om.

Bättre är det i så fall i facklitteraturklassen. Där är Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar nominerad – och den har jag ju relativt nyligen läst. Och tyckte väldigt bra om, så de får hemskt gärna ta hem segern. I den kategorin finns dessutom Spår av Lena Sundström, som jag köpte på Bokmässan, liksom Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson, som jag vill läsa, och Bea Uusmas Expeditionen – min kärlekshistoria, som jag också skulle vilja ta mig an. Så till min egen stora förvåning är det den klassen som lockar mig mest i år.

Barn- och ungdomskategorin har jag tyvärr också dålig koll på. Men du kan se alla nomineringar i samtliga kategorier HÄR.

Har du någon favorit bland de nominerade?

Betyg: 3 - Funderingar

Så otroligt svårt att bedöma

02/08/2012 by 3 Comments

Fågeln som vrider upp världen
Haruki Murakami
Norstedts 2008
Pocket – 742 sidor

Jag har nu försökt smälta Fågeln som vrider upp världen i en hel månad. Och det är sannerligen inte det lättaste. Ibland försöker jag mig på, mitt under tiden jag gör någonting annat, att försöka bestämma mig för vad jag egentligen tyckte om min semestertegelsten. Men det finns några punkter som ställer till det för mig.

  • Just tegelstensperspektivet, jag tyckte att boken var alldeles för lång – det är en av de saker jag kan bestämma mig för.
  • Det faktum att jag emellanåt var tvungen att hoppa tillbaka igen och läsa om, för att jag helt enkelt inte hundraprocentigt förstått vad det var som hade hänt.
  • Att det ju är Murakami som har skrivit och att jag har tyckt om de två tidigare böckerna jag har läst.
  • Det gick ju ibland inte att sluta läsa.
  • Jag får hela tiden för mig att jag har missat några gömda, viktiga symboler.

Och allt det där gör det relativt svårt att sammanfatta min upplevelse av boken. Men kanske är det just det som visar vad jag egentligen tycker. Den har satt spår i mig och jag kommer definitivt aldrig att glömma den. Jag skulle aldrig kategorisera den som en av de bästa böcker jag har läst, men det är ändå en otroligt unik bok. På ett sätt känns det inte rätt att ens försöka bedöma den utifrån de perspektiv jag vanligen använder mig av. För det här är som sagt inte vanlig läsning. Hur nu det går till.

Men efter mycket om och men har jag bestämt mig för (på något sätt) att jag ändå tyckte om den. Jag förstår fortfarande inte allting som händer i Toru Okadas liv och vissa delar av boken har jag svårt att förstå hur de hör ihop med honom över huvud taget. En av de saker jag tycker om med Murakami är just blandningen av det vardagliga och det surrealistiska och det är en väldigt bra beskrivning av den här boken. Katter och fruar som försvinner, män som klättrar ner i brunnar och på så sätt når en annan värld och nyckelfåglar som bara dyker upp ibland.

Låter det konstigt? Det är det och jag tänker inte ens försöka mig på att förklara mer. Jag tycker att du ska läsa den själv och bilda dig en egen uppfattning. För jag tror inte att två personer uppfattar den här boken på samma sätt. Och att det är just det som är tjusningen med den.

Funderingar - Svenskt

Att läsa den eller inte läsa den

10/05/2012 by 4 Comments

Jag verkar vara en av få bokbloggare som inte har läst Cirkeln. Och som inte just nu är i full färd med att sluka uppföljaren Eld. De har helt enkelt inte lockat mig, inte verkat vara någonting för mig. Häxor är som sagt inte riktigt min kopp te. Plus att för varje positivt ord jag läser om dem blir jag nästan mer inställd på att inte läsa dem.

Tills för några dagar sedan. Helt plötsligt började jag fundera på om jag inte skulle ge mig på Cirkeln trots allt. Om inte annat så för att se vad det är för någonting. Och om jag inte skulle gilla den så skulle det på ett sätt kännas bra – att få vara ett undantag till vad alla andra tycker. Men så pendlar jag tillbaka igen – varför skulle jag läsa den, när jag tror att jag inte kommer gilla den och det finns så mycket annat jag vill läsa. För att den förmodligen är lättläst och att det är en sådan där bok som du vill kunna säga att du har läst, piper min inre röst tillbaka.

Men jag vet inte vem av rösterna som vinner. Jag fortsätter vara kluven och ser vad som händer. Kanske läser jag, kanske läser jag inte. Det återstår helt enkelt att se.

Funderingar - Just nu

Mot mina vanor

18/03/2012 by 1 Comment

I vanliga fall läser jag ytterst sällan förordet till en bok (eller efterordet för den delen, i de fall då det i stället ligger där). Jag brukar inte hitta någonting som intresserar mig där och när jag börjar läsa en bok är det för själva historien. Då vill jag rakt på den, inte ha några förklaringar eller andra historier före. Jag väntar mig alltid en uppräkning av folk som har varit till nytta för författaren eller, i de fall någon annan skrivit det, en lång förklaring till varför just den här boken är så fantastisk. Men det får mig ofta att tappa sugen. Därför brukar jag hoppa över dem.

Men i dag fick jag ögonen på ett förord som fångade, och behöll min uppmärksamhet.

“Den här bokens tillkomst är en roman i sig. På 1950-talet var jag en ung, okänd författarinna i New York, som hade skrivit sedan hon var två och ett halvt år gammal. Som nioåring började jag skicka in noveller till The New Yorker som jag prompt fick i retur. Redaktörerna tog mig för en vuxen människa som inte kunde skriva.”

Någonting i Rona Jaffes berättelse om hur Det bästa av allt kom till fascinerade och fångade mig. Hur hon i princip fick ett ämne tilldelat sig (kontorsflickor i New York) och beslutade sig för att göra det bästa av det. Hur hon på ett år gick från att nyss ha flyttat hemifrån till att bli en hyllad författare. Hur kvinnor tackat henne för vad de gjort för dem.

Ett kort, koncist och bra skrivet förord som gav mig någonting mer. Förvånande nog. Och förhoppningsvis lever boken upp till vad förordet har bäddat för.

Bokhylla - Funderingar - Ingenting och allting

Om jag hade en egen bokhylla skulle jag…

19/10/2011 by 0 Comments

… plocka ner alla mina kartonger som står hemma på vinden
… sortera alla böcker på något fiffigt sätt; typ färg, författare, titel eller något annat ännu roligare
… läsa om allt jag glömt att jag faktiskt hade
… njuta av att låta blicken svepa över ryggarna på alla de underbara historier som är mina
… med glädje fotografera den och visa alla er andra
… plocka ner dem och sortera om dem när det börjar bli lite trångt
… med glädje delta i utmaningar som Dagens boktitel

Men men, en vacker dag kommer väl den dagen då jag får min egen lägenhet, eller åtminstone en omöblerad lägenhet på så pass lång tid att jag kan släpa med mig mina böcker. Hoppas bara den kommer snart…

Funderingar - Just nu

Varför man inte ska ha en att läsa-lista

29/09/2011 by 2 Comments

När jag startade den här bloggen för drygt ett år sedan fanns det en sidflik till häruppe. Och den var “Jag vill läsa…”. En lista som fylldes på och fylldes på och fylldes på… utan att jag egentligen tog tag i den. Plus att det var svårt att komma ihåg att skriva upp alla böcker jag ville läsa på just den listan.

Så därför tog jag hux flux bort den, helt enkelt. Och så har jag tagit läsandet lite som det kommit. MEN därigenom också glömt bort böcker jag vill läsa när jag väl står där med tomma händer.

Så nyligen tog jag upp fenomenet att läsa-lista igen, men den här gången bara som en liten post it-lapp i min dator. Det är kanske… 2–3 veckor sedan. Och listan är alldeles för full. Samtidigt som jag köpt mig nya böcker, så då känns det fel att reservera andra på biblioteket.

Det finns så mycket att välja på! Listan får nog vara kvar – annars glömmer  jag igen – men oj, vad den får mig att vilja läsa annat än vad jag just nu läser (trots att det jag nu läser är riktigt bra)

Funderingar

Niceville vs the Help

23/09/2011 by 3 Comments

Diskussioner mellan mig och en arbetskamrat har de senaste dagarna gällt filmen (boken) Niceville. Hon är väldigt insatt i handlingen utan att varken ha sett eller läst den. Och jag blir bara mer och mer sugen på att både läsa och se den ju mer jag hör om den. Någonting inom mig säger att jag skulle tycka väldigt, väldigt bra om den. Och eftersom filmen får så bra recensioner så borde väl ändå boken vara ännu bättre eller?

Vårt största problem har dock varit titeln. Varför är den döpt till Niceville på svenska när den ju faktiskt heter the Help på engelska? En mycket bättre titel som hade gått att göra bra saker med på svenska också. Och speciellt konstigt blev det när vi i dag upptäckte att det faktiskt finns en stad som heter Niceville i USA – men den ligger i Florida och inte i Mississippi där handlingen utspelar sig. Riktigt riktigt skumt…

Funderingar

Det här med att kursivera stycken…

25/08/2011 by 1 Comment

… är någonting jag verkligen inte förstår mig på. Eller, jag kan förstå vad som är tanken med det – vilket oftast är att just visa någons tankar. Ofta en mystisk person som vi inte vet vem det är – mördaren, om det är en deckare. Men också för att göra ett hopp in i karaktärens huvud eller ett hopp i tiden.

Jag kan inte komma på ett enda exempel där jag har känt att läsningen blivit berikad av kursiva stycken i böcker. Det stör mig – alltid. Och tyvärr inbillar jag mig att det blir allt vanligare. Kan jag ha rätt i det? På den skapande svenska-delen av min utbildning som tog slut i våras var det fullständig kursiv-bonanza varje gång det var texter som på något sätt skulle vara personliga. Och ibland i andra texter också.

Tyvärr finns det fenomenet i “riktig” litteratur också. Allt för ofta, inbillar jag mig som sagt. Varför? I min värld är man en mycket bättre författare om man inte behöver använda sig av kursiva stycken för att få läsaren att läsa mellan raderna eller uppleva något mer än det som sägs.

Funderingar - Just nu

Hoppfullt augusti

07/08/2011 by 4 Comments

Om juli var årets sämsta läsmånad, så har nog augusti (än så länge) potential att bli en av årets bättre. Jo Nesbö gav mig en spännande och bra läsupplevelse och just nu svävar jag bort i Haruki Murakamis mysiga och kärleksfulla värld med Norweigan Wood.

Bara titeln gör ju visserligen en Beatles-tok förälskad, men innehållet lever också minst sagt upp till det. Den är långt ifrån så konstig och knäpp som Kafka på stranden (än så länge i alla fall, jag vet ju inte vad jag har att vänta mig), men den är verkligen bra so far.

Så augusti börjar minst sagt bra!