Att läsa om eller att inte läsa om

Den starkaste läslusten hos de flesta bokälskare verkar vara att få tag i nya böcker att hugga tag i. Så många som möjligt och så fort som möjligt. De senaste böckerna i affären, senast lånade böckerna, böckerna på topplistan, böckerna från antikvariatet etc etc. Ja, det finns många sätt att få tag i helt nya böcker på. I alla fall böcker som är nya för en själv.

Men, om sanningen ska fram, underskattar vi inte lite för ofta vikten av och glädjen med att sätta tänderna i en bok som vi redan läst? Ibland känns det nästan som att det är sämre att läsa om en bok än att läsa en ny, rent uppfattningsmässigt. Och så är det väl ändå inte? Att läsa om en bok kan ge en minst lika stark läsupplevelse som att läsa en helt ny. Man kan få uppleva en känsla man redan känt, eller helt enkelt hitta en ny känsla i samma historia.

Vissa böcker lämpar sig bättre än andra att läsa om. För en kärlekshistoria slutar förmodligen alltid lyckligt, och även om du inte har läst boken innan kan du räkna ut vad som kommer att hända i slutet. Så den lämpar sig ganska bra för att läsa om. BOATS kan också vara mycket bra, eftersom det ändå är historien som är själva grejen, inte riktigt vad som händer. Deckare kanske är så där. Om man nu inte låter det gå ganska lång tid mellan gångerna, så att man hinner förtränga vem som är mördaren. Det är nästan ännu roligare att läsa en deckare om man inser att man borde komma ihåg vem som är den skyldige, men inte för sitt liv kan komma på det.

Så egentligen, varför läser jag inte om böcker oftare?

Bokfoton är lite tråkiga…

Ja, det är vad som slog mig när jag bläddrade igenom första, andra och tredjesidorna på min blogg. En bild på ett bokomslag, rakt upp och ner, är en ganska tråkig illustration till en recension som är tänkt att förmedla och framkalla känslor. Det är någonting som borde åtgärdas! (I alla fall på den här bloggen – jag menar inte att döma er andra som har vanliga omsidesbilder till recensioner, absolut inte)

Frågan är hur. Det verkar ju som att katter är bra, enligt andra bokbloggare i den här världen. Problemet är att jag inte har någon katt. Och är allergisk mot dem. Atjoo. Så nej, katt som bokillustration är inget bra.

Igelkottens elegans – Muriel BarberyJag har försökt mig på blommor. Det fungerade bättre. Så länge jag hade mina semesterveckor hemma hos mamma, som har hur många sorters blommor som helst. Då kunde jag leta runt i huset efter en blomma som matchade bokomslaget, ställa den framför och knäppa några tjusiga bilder. Men nu – nej. Jag har en lila orkidé (och fyra som inte blommar än) så det räcker inte långt.

Hm. Det tål verkligen att tänkas på.

När någon annan får bestämma

Visst ska läsning vara fylld av lust. Det kan man inte säga någonting emot. Men en konsekvens av det är också att man alltid (i stort sett) läser samma sorts böcker, dag ut och dag in. Och självklart vet man också ofta vad man kommer att tycka om dem, redan innan man börjat läsa. Just för att det är en sådan bok som man alltid läser. Bra, förvisso. Men det kan också vara lite tråkigt.

Jag talar mest för mig själv, men jag kan tänka mig att det finns sådana som håller med mig. För ibland har man (läs jag om du hellre vill det) en tendens att alltid läsa exakt samma böcker. Och tänk då på alla böcker man missar, just för att man tror att det inte passar in i den tidigare läsrytmen/genren.

Därför är det ibland bra att någon annan bestämmer vad man ska läsa. Bokcirklar, skoluppgifter, bokpaket, recensionsex. Någon annan ger en chans att upptäcka helt nya möjligheter, helt nya böcker att älska eller hata. I stället för att man själv ska ha sina förutfattade meningar och därigenom strunta i det som inte passar in.

Så ibland önskar jag att någon helt enkelt kunde säga till mig vad jag ska läsa. Göra en lista, så att jag kan få förvånas. Emellanåt vore det en väldigt trevlig sak.

Se saker på ett annat sätt

Ofta läser man inte om böcker som man läste när man var liten när man blir äldre. Eller inte jag i alla fall. Ibland finns tankar om att jag skulle vilja göra det, men då drar jag mig för det. Jag vill inte förstöra det minnet jag har av en fantastisk bok genom att inse att den inte var så fantastisk som jag trodde. Det vore allt för synd.

Därför kanske det är bra att jag nu tvingas göra det motsatta. Det vill säga läsa en bok som jag inte tyckte om när jag var i fjortonårsåldern. I taket lyser stjärnorna föll mig inte alls i smaken, men nu läser jag den i ett annat syfte. Till en skoluppgift naturligtvis, annars hade jag nog aldrig gjort det. Och jag kan se vad jag inte gillade med den då, men jag kan också se en hel del annat som jag inte riktigt tänkte på då, just för att jag bara var fjorton.

Hur skulle det i så fall bli med en bok man verkligen gillade? Hittar jag ännu fler saker jag gillar? Eller hittar jag bara sämre saker?

En vacker dag kanske jag vågar försöka mig på det också. Vem vet.

Nej, där tog det stopp

Det ska ganska mycket till för att jag inte ska läsa klart en bok jag väl påbörjat. Alla böcker förtjänar en ärlig chans och därför tycker jag att den chansen borde sträcka sig längre än första kapitlet. Dumt, kanske. Men därigenom har jag också läst en del böcker som jag kanske inte skulle ha fått ta till mig om jag varit den som gav upp i första taget.

En dålig handling eller alldeles för mycket fakta i en skönlitterär bok är två saker som kan stoppa mig. Men det behöver för den skulle inte innebär att det alltid gör det. Nej, ibland är jag faktiskt så urbota korkad att jag fortsätter ändå, och inser på sista sidan att jag inte borde ha fortsatt, för det lönade sig inte i slutändan. Men vem vet, en dag kanske det gör det?

Det finns dock en sak som kan hindra mig rejält. Och den saken är språket. Att handlingen är dålig kan jag stå ut med, bara någonting gör att jag orkar ta mig vidare. Men när det är en dålig handling och även ett dåligt/jobbigt/slarvigt/konstigt språk tar det stopp. Där går det inte att fortsätta.

Sagan om ringenDe senaste åren tror jag dock bara att det finns två böcker som jag inte läst klart. Sagan om ringen och Luftslottet som sprängdes. Sagan om ringen gav jag mig dessutom på två gånger, men fastnade i exakt samma kapitel båda gångerna och kom verkligen inte vidare. Så den är därigenom en av de böcker jag har insett att jag aldrig kommer att läsa. Vilket kanske är logiskt, för det är inte min genre.

Luftslottet som sprängdesLuftslottet som sprängdes är konstigare. Jag kämpade mig igenom de första 300 sidorna av Män som hatar kvinnor, men när jag väl gjort det älskade jag boken. Eller, älskade kanske är ett för starkt ord, men jag tyckte väldigt mycket om den. Så jag fortsatte direkt och slukade Flickan som lekte med elden. Men i tredje delen tog det stopp. Tvärstopp. För då blev det för mycket Säpo och fakta om ryska spioner och kors och tvärs och hittan och dittan. Nej, det gick inte. Det spårade ur totalt. Och därigenom blev inte heller den trion utläst.

Men det är ju bara en liten liten del av allt jag läst. Så det mesta kämpar jag mig igenom även om jag inte gillar det. Dumt eller smart – ja, det är nog en hårfin gräns däremellan.

Döden – vem är det?

För ungefär ett år sedan snubblade jag över Boktjuven av Markus Zusak. Jag blev helt trollbunden av historien och framför allt av hur han använde sig av Döden som berättare. Och vilken roll han gav Döden – en vanlig människa med ett vanligt arbete.

Ett år senare är jag i nästan samma situation. Jag befinner mig i början av Maria Ernestams Caipirinha med Döden och jag tycker att jag känner igen det. Det är precis som i Boktjuven (eller tvärtom kanske). Och jag tycker så otroligt mycket om tanken att göra Döden till en vanlig människa, med vanliga arbetsuppgifter. I den här är det visserligen inte Döden som berättar historien, men han är ändå vem som helst (i stort sett, han är ju ändå Döden).

Finns det fler böcker som blir bra av samma anledning?

Författare jag saknar

Min lista över böcker jag har läst börjar bli ganska lång vid det här laget (även om jag vet att jag ligger i lä jämfört med vissa av er andra. Något har jag dock insett – jag saknar helt böcker på vissa av bokstäverna. Och eftersom jag sorterar efter författarnas efternamn så innebär det dock att det finns en del bokstäver vars författare jag totalt missat. Det måste jag göra något åt!

Så kanske behöver jag er hjälp? Vill ni tipsa mig om författare (gärna med tillhörande böcker) på mina saknade bokstäver?

De är som följer:
I

Q

U

X

Y

Å

Ä

Ö (Petra Östergrens Berättelsen om Esmara står dock i min bokhylla, så den borde vara fixad snart)

Dumma bokstäver. Men det borde väl finnas någon eller?

Vilka böcker räknas?

Jag försöker bestämma mig för vilka böcker som kvalificerar sig in på min “Läst”-lista. Självklart alla böcker som jag har läst för att jag vill läsa dem. Även skönlitterära böcker som jag “varit tvungen” att läsa till exempelvis skoluppgifter och liknande. Men hur blir det egentligen med böcker som jag läst som exempelvis research? Förtjänar de att finnas med på den listan?

För även om jag tagit mig igenom hela boken kan jag ju faktiskt inte garantera att jag läst hela boken med exakt samma intensitet. Förmodligen har några avsnitt som inte är så intressanta för just det jag är ute efter blivit genomskummande. Och har jag då läst boken?

Hm. Detta tål att funderas på ett varv till.

Vad kan man äta när man läser?

Jag tycker att det är oerhört tråkigt att äta själv. Att sitta där helt ensam och titta på en tallrik med mat och höra hur man själv tuggar är verkligen ingen rolig underhållning. Speciellt inte dag ut och dag in.

Så. Jag har börjat försöka utnyttja den tiden som ändå är lite halvtråkig till något roligare, i form av läsning. Då händer det i alla fall något mer förutom tuggandet. Problemet är – hur gör jag för att kunna äta, läsa och vända blad på samma gång? En pocketbok går inte att lägga ifrån sig och förvänta att den ska ligga precis så som man lade den. Nej, i stället vill den helst av allt bara vända så många blad som möjligt för att förstöra så mycket som möjligt just då. Inte bra.

Det funkar knappt heller med en inbunden bok, för då måste man vara någonstans i mitten.

Alltså – för att kunna läsa bekvämt och bra måste man äta något som bara kräver en hand. Till exempel:

  • Pasta och köttfärssås
  • Köttgryta och ris, med köttet i redan lagom stora bitar så man slipper dela
  • Sallad
  • Nudlar med kyckling och grönsaker (om man fuskdelar dem lite innan)
  • Pyttipanna
  • Korv med bröd

Pannkaka däremot är värdelöst, liksom fläskkotletter eller andra köttbitar. Och fisk. Med andra ord allt man måste dela och därav behöver två händer till.

Eller?

Där ser man

Insåg precis att det var ett tag sedan jag bloggade. Och läste. Mina dagar ser inte riktigt likadana ut, och det är bloggen och böckerna som fått lida för det. Förlåt.

Därför blev jag så oerhört förvånad när jag loggade in för att titta till min lilla blogg. Den senaste veckan har inte besöksstatistiken varit speciellt hög (av förståeliga själ). Döm då av min förvåning när jag inser att den är tre gånger så hög! Vadan detta?