TidningsIda

– om böcker och språk

Önskan om läsning

Först vill jag bara förtydliga att ja, jag vet att min son bara är fyra månader gammal. Och att man då förmodligen är för liten för att visa tydligt vad man vill. Men jag väljer ändå att tolka det faktum att han tittade på och sträckte sig mot boken på soffbordet som att han ville att vi skulle läsa.

För när jag drog boken mot oss sträckte han ut händerna mot den och när jag öppnade den och började läsa om alla djuren i djungeln som rynkade pannan utan att veta varför satt han precis stilla i mitt knä och bara lyssnade. Den där lilla killen som i stort sett aldrig är helt stilla. Sedan kunde vi dessutom fortsätta med historien om Katten, Hunden och molnen innan han tröttnade. Så mysigt.

För övrigt är det en väldigt bra bok. Korta sagor som tar fem–tio minuter att läsa, med bilder som det finns mycket att titta på på vartannat uppslag och på de andra är det mest text, men ändå några små bilder att titta på. Helt perfekt för någon som inte orkar lyssna så länge, men när läsaren (jag) ändå vill läsa mer än “får”, “ko”, “häst” vilket det verkar vara tänkt att man ska läsa för barn i den här åldern.

Ett första biblioteksbesök

Jag har bott i Färjestaden i ungefär ett och ett halvt år nu, men förra veckan gjorde jag mitt första besök på biblioteket. Jag registrerade mig där via internet någon gång förra året men kom mig aldrig för med att faktiskt gå dit och hämta mitt lånekort.

Men nu tog jag alltså tag i det (under en av min och sonens dagliga vagnpromenader) och har nu lånekortet. Det innebär dessutom att jag kan gå dit även när biblioteket är stängt om jag vill, då det har något som de kallar för meröppet. Med andra ord funkar det typ som på gymmet, man tar sig in med hjälp av sitt lånekort. Mycket bra organiserat.

Och så var jag ju tvungen att testa så att kortet funkade också, så Sharon Boltons senaste Daisy i kedjor fick följa med mig hem. En bok jag helt missat att den kommit, men jag gillar ju henne så den måste läsas.

Ett skratt på helt rätt ställe

Min mormor har inte jättemånga barnböcker, men de hon har är lästa många, många gånger av mig, min syster och mina två kusiner.

Astrid Lindgrens samlingsbok Nils Karlsson Pyssling, som innehåller hennes korta berättelser som titelsagan eller Allrakäraste syster, var det vi läste om vi ville läsa länge. Året runt med Rasmus Nalle när kusinen ville gå igenom födelsedagar. Och så fanns en bok med Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin och några andra böcker.

Men den bok som för alltid kommer att vara förknippad med läsning hemma hos mormor är Sagan om den lilla lilla gumman. Oj, vad vi har läst den boken. Om och om igen. Egentligen skulle jag nog kunna berätta den utantill för Edvin, men det är ju inte samma sak om man inte kan räkna mössen på sidan tre och se gummans ilska när katten druckit upp mjölken.

Så Edvins moster såg i julas till att även han skulle få uppleva den här fantastiska sagan och gav honom den i julklapp. Igår läste bi den för första gången, liggande på rygg bredvid varandra i vår säng medan pappan spelade innebandy.

Jag hade inte så höga förväntningar, han är ju trots allt bara 2,5 månader. Så gissa om jag blev glad när jag såg hur han fokuserade på sidorna, verkade lyssna på vad jag läste och log. Och hjärtat smälte lite extra mycket när jag kom till sidan där den lilla lilla gumman kommer in i stugan, ser katten dricka upp mjölken och utropar “Schas katta!”.

Då skrattar nämligen min lilla kille till. Ett underbart härligt litet bebisskratt. Precis på rätt ställe.

Åh, vad härligt det kändes i mamma- och bokälskarhjärtat.

Det här med att lyssna på böcker

Ja, det har ju aldrig riktigt varit min grej. Jag försöker med jämna mellanrum, ibland har det funkat men oftast har det inte gjort det.

Det finns dock undantag. Som när jag pendlade nio mil om dagen (varav 4,5 var mitt i natten) med bil. Då gick det riktigt bra. I bilen finns det liksom inte så mycket annat att göra och då var det perfekt att lyssna. Men det måste vara lite längre sträcka, annars är det ingen mening.

Och kanske har jag hittat ett annat undantag nu. Nämligen när jag är ute och går med vagnen. Jag försöker ta en promenad om dagen med Edvin i vagnen. Och eftersom det enda han gör då är att sova så blir det ett perfekt tillfälle att plugga in lurarna (när jag inte har sällskap av någon annan under promenaden förstås). Jag kan till och med koncentrera mig rätt bra.

Vi får väl se hur länge det fungerar den här gången, men just nu är jag väldigt glad över det.

Snart så

Okej, han är rätt ointresserad än så länge. Men jag försökte i alla fall.

För egen del är jag fast i Cilla och Rolf Börjlinds böcker. Jag är nu inne på den tredje i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton. Och konstaterar att läsning i mobilen är min grej just nu – både i e-boks- och ljudboksformat.

Miniatyrläsning

När jag var på Bokmässan i höstas fastnade jag i Novellix monter, trots att noveller aldrig varit riktigt min grej. Men nu kanske det kunde bli det? Jag tänkte på hur jag förmodligen skulle få mindre lästid när bebisen kommit och hur noveller då kanske skulle fungera. Så jag köpte några stycken och ställde i bokhyllan.

Härom veckan blev jag påmind om de där små böckerna av en vän som var på besök. Vi pratade om hur mycket jag kunde läsa och när jag sa att jag oftast bara hinner läsa kortare stunder i sträck frågade hon om jag inte funderat på noveller.

Så i dag testade jag och har nu tagit mig igenom min första; Det sällsamma fallet Benjamin Button av F Scott Fitzgerald. Och jag gillade det till min stora förvåning. 50 små sidor visade sig vara perfekta med en halvslumrande bebis i famnen.

Vi får väl se om jag fastnar helt.

När ens sällskap bara sover och sover…

… då passar man på att ta en läsdag. Bokcirkelboken är utläst och nu tar jag mig an ett recensionsex – Kemisten av Stephenie Meyer – som trillade ner i brevlådan nästan samtidigt som Edvin kom in i mitt liv. En spänningsroman av författaren till Twilight-böckerna, som jag visserligen inte blev helt förtjust i. Men kanske är den här bättre, jag tillhörde ju trots allt inte målgruppen i de förras fall. Vampyrer och varulvar är ju inte riktigt min kopp te. Det här låter betydligt mer verklighetstroget när man läser baksidan.

Sällskap vid läsningen

Det finns inte lika mycket lästid som förut, men den går helt klart fortfarande att hitta. Det gäller bara att boken ligger på behändigt avstånd i soffan när man blir sittande med en sovande bebis i knät som vaknar så fort man reser sig.

Just nu har jag till exempel på detta sätt (och när bebisen är hos sambon) lyckats ta mig igenom årets första bok – Malin Persson Giolitos Störst av allt. Recension kommer förhoppningsvis inom kort, men det var helt klart en annorlunda spänningsroman som jag tror hade gjort sig ännu bättre om den hade kunnat sträckläsas.

Och för att vara förutseende har jag därför placerat nästa bokcirkelbok – Elena Ferrantes Hennes nya namn – på behörigt avstånd på soffbordet. Eventuellt får den snart hamna i soffan för att öka chanserna att bli påbörjad inom kort.

Det kanske inte blir lika mycket läst men det blir ju i alla fall något. Och jag väntar bara på att här ska börja läsas barnböcker också. Lilleman har redan börjat bygga upp sitt bibliotek, men det tar vi mer om en annan gång.

Så var läsåret 2016

Såhär på årets första dagar ska jag väl som alltid sammanfatta läsningen från det föregående året. Det känns bara som så himla länge sedan jag läste någonting, nästan som om det vore ett år i stället för en månad. Ja, för det har faktiskt gått en hel månad sedan jag läste någonting. Det kom en liten varelse emellan, en liten Edvin närmare bestämt, som har tagit den mesta av tiden och när jag haft lite tid över så har jag ärligt talat råkat hamna med mobilen i handen i stället. Nu börjar dock läslusten infinna sig igen.

Men först – året som gått. Hur blev det nu då?

Tja, inte direkt mitt bästa läsår. “Bara” 43 böcker blev lästa. Också det Edvins “fel”. I samband med att jag blev gravid hände någonting som gjorde att jag fick svårare för att läsa, koncentrationen var inte på topp och lässugen infann sig inte riktigt. Jag sov mycket, vid tillfällen när jag annars hade läst. Så 2016 kommer inte att gå till historien som året då jag läste flest böcker. Men av de böcker jag läste var många väldigt bra. Och det är väl ändå det som räknas?

2016 var också året då jag flyttade min blogg, hit till barometern.se. Tyvärr verkar jag ha tappat en del läsare på det, men jag hoppas på att i det långa loppet kunna bygga upp det och kanske till och med få några nya som inte hade hittat mig annars.

Jag åkte till Bokmässan och lyssnade på intressanta personer, förfärades över signeringsköerna till Sture Bergwall köpte inte en enda signerad bok (men en hel del andra) och njöt av att vara tillbaka igen. Och sedan kom årets andra höjdpunkt i form av Bokens afton här i Kalmar, och jag är glad att Edvin stannade kvar inne i magen så pass länge att jag kunde hinna med att jobba där. En mycket trevlig kväll, med flera överraskningar.

Så, dags för den riktiga sammanfattningen.

För att göra det väljer jag att låna en lista från Kulturkollo, åtminstone vissa punkter av den:

Årets mest oväntade: Jag blev helt kär i Det lilla huset på strandpromenaden. Jag hade bara väntat mig en småmysig stund men blev helt fast.
Årets klassiker: Oj då, jag som alltid ska läsa fler klassiker verkar ha missat dem. Men jag köpte i alla fall en Virginia Wolf-bok.
Årets knock out: Sov du lilla videung av Cilla och Rolf Börjlind. Så rätt i tiden och otäck.
Årets gråtfest: Björnstad av Fredrik Backman.
Årets historiska: Jag trodde inte Regalskeppet Kronan skulle vara så mycket för mig, men jag hade fel. Det var riktigt intressant.
Årets obehagligaste: Epidemin av Åsa Ericsdotter. Riktigt obehagligt, ända från början.
Årets nya bekantskap: Även här får jag nämna paret Börjlind – hur har jag kunnat missa dem?
Årets tegelsten: Tjockast var i alla fall Tana Frenchs En hemlig plats med sina 568 sidor.
Årets ögonöppnare: Kaufmanns utvalda av Karl Almén Burman.
Årets återseende: S J Bolton. Hon är verkligen fantastisk.
Årets höjdpunkt: Bokmässan. Alltid bokmässan.
Årets kan-inte-släppa-den: Disclaimer av Renée Knight.
Årets skämskudde: Nortons filosofiska memoarer av Håkan Nesser. Jag förstår inte varför han ville skriva den. Eller jo, det gör jag väl. Och därför behövs skämskudden.
Årets lyckopiller: Det lilla bageriet på strandpromenaden, igen.
Årets överskattade: Visserligen var den nya Harry Potter-boken helt okej, men jag tycker egentligen inte att den hade behövts. Och den hade definitivt inte behövt så mycket hajp.
Årets underskattade: Fartblinda av Carolina Neurath. Jag hade aldrig trott att jag skulle gilla en bok om banker och aktieportföljer.
Årets titel: Olyckan av Valérie Tong Cuong. Så enkel men säger ändå så mycket.

Tillfälligt avbrott

Ja, om någon nu råkat titta in här de senaste veckorna har ni upptäckt att det är väldigt tyst här. Det beror på att fokus ligger på någonting helt annat än böcker och bloggande just nu. För exakt två veckor sedan blev jag nämligen mamma till den där underbara lilla krabaten på bilden. Lille Edvin upptar nu det mesta av vår tid, precis som det ska vara.

Så det blir lite paus härifrån tillfälligt, så får vi se när jag kommer i gång igen. Bara så ni vet.