Leksak som ger läslust

Efter att i sommar ha testat flera olika abonnemangstjänster på e-böcker och ljudböcker har jag kommit fram till att det är Storytel som passar mig allra bäst. Framför allt för funktionen att läsa och lyssna varvat.

Så när de meddelade att de skulle släppa en läsplatta blev jag nyfiken. Berättade om den för sambon och sa att det kunde jag kanske önska mig i födelsedagspresent.

Han sågade idén nästintill, ifrågasatte om jag kommer använda den och om det är värt det när den är låst till Storytel. Så nehe, där skulle jag inte få någon.

Så döm om min förvåning när jag i morse öppnade mitt paket och den innehöll en liten Storytel Reader. Han köpte en i alla fall!

Än så länge har jag bara packat upp den och tittat runt lite. Nu ser jag fram emot att börja använda den på riktigt. Läspeppen är total!

Att inte kunna vänta

När det gäller ljudböcker är jag otroligt otålig. Att lyssna 16 timmar på en bok känns oändligt långt när man, som jag gör, bara lyssnar 30 minuter om dagen. Och just därför brukar jag hålla mig borta från böckerna i Storytels app som är just bara ljudböcker. I stället väljer jag dem som finns som både e-böcker och ljudböcker, så att man kan hoppa fram och tillbaka mellan dem (slalomläsa kallar jag det för ibland).

Men förra veckan valde jag en som bara fanns som ljudbok – En annan Alice av Liane Moriarty. Och fastnade totalt. Åh, vad jag önskade att den gick att slalomläsa.

Jag önskade det så mycket att jag gjorde nåt jag nästan aldrig gör. Jag köpte den som e-bok.

Kanske ett onödigt köp, men jag var helt enkelt tvungen att komma vidare lite snabbare. Den är ju så bra.

Det där jag nästan aldrig gör

Parallelläsning brukar jag kalla det när man läser flera böcker samtidigt. Och det är någonting jag i princip aldrig ägnar mig åt.

Men ibland händer det och just nu är ett sådant ibland-tillfälle.

  • Jag lyssnar på En annan Alice av Liane Moriarty när jag kör till och från jobbet – något som kommer ta mig cirka en månad om jag inte lyssnar vid andra tillfällen också.
  • Jag kämpar för att ta mig igenom Den gode lögnaren av Nicholas Searle, som e-bok i mobilen – typ när jag hamnar ensam vid ett bord i lunchrummet eller när jag borstar tänderna.
  • Jag sträckläste 100 sidor i Hjärtats osynliga raseri av John Boyne som inbunden bok i går kväll och hoppas kunna göra om det snart igen.

Frågan är om det är en tillfällighet eller en ny vana?

Hur långt är det värt att läsa?

Just nu (eller snarare de senaste tre veckorna) har jag kämpat med att försöka ta mig igenom nästa bokcirkelbok – Den gode lögnaren av Nicholas Searle. Med stor betoning på försöka. Det går nämligen inte.

Jag kommer inte in i den och jag tycker inte om det jag läser. Nu är jag typ halvvägs och inser att jag nog inte kommer att komma så mycket längre till imorgon kväll heller. Frågan är om jag ska tvinga mig att fortsätta sedan.

För hur långt måste man egentligen läsa för att kunna säga att man gett den en ärlig chans? Jag brukar alltid skryta med att jag nästan aldrig slutar läsa böcker, utan tar mig igenom i hopp om någon slags helhet i slutet. Men samtidigt börjar jag inse, nu när jag inte läser riktigt lika mycket längre, att det är slöseri med tid. Varför lägga energi på en bok jag måste kämpa mig igenom när det finns så många andra bra böcker jag vill läsa?

Hur långt läser du innan du bestämmer dig för att lägga en, vad det verkar, dålig bok åt sidan?

Nu flyttar jag hem igen!

De senaste, snart, två åren har jag bloggat om böcker och läsning på barometern.se.

Men nu är det dags att flytta hem igen – och från och med i dag är det här, på tidningsida.se, som jag återfinns. Förhoppningsvis blir det lite av en nystart igen, och förhoppningsvis vill ni följa mig och diskutera böcker med mig här.

Tomheten efter en serie

Read More

Vad ska jag läsa nu?

Lite så känns det efter att den senaste tiden ha gått från Emelie Schepps ena bok till nästa. Den första lästes i januari, sedan blev det ett par andra böcker och sedan tog jag tag i nummer två i början av februari. Och sedan har det blivit tre stycken på raken. När jag läst ut någon har det bara varit att klicka på fortsätt till nästa bok i Storytel-appen och så har jag vetat vad jag ska läsa.

Men nu är serien slut (än så länge, det finns inga fler släppta böcker) och jag känner mig villrådig angående vad jag ska läsa härnäst. Kanske borde jag ta mig an boken som ska läsas till nästa bokträff (Den gode lögnaren) men den ska ju också vara en spänningsroman, och det kanske vore trevligt med något annat efter tre stycken sådana.

Det tål att kluras lite på. Förhoppningsvis inte för länge bara.

När man inte kan sluta läsa

Read More

Det var ett tag sedan sist, men nu börjar jag komma in i något slags läsflow igen. Och jag har den senaste månadens bra bokval att tacka för det. Visserligen tillhörde inte De kommer att drunkna i sina mödrars tårar en av dem, men i övrigt har det varit bra. Att äntligen börja läsa Emelie Schepps Märkta för livet var definitivt ett av dem. Att kunna slalomläsa deckare verkar vara en bra idé.

Just nu är jag dock fast i något helt annat. Jag slalomläser Projekt Rosie, en mysig och trevlig liten feelgoodroman. Jag lyssnar på den i bilen till och från jobbet, och när jag får minsta lilla lediga stund (typ tandborstning) läser jag den som e-bok i stället.

Hurra för läsflow och hurra för slalomläsning!

Att lyssna… eller inte lyssna

Read More

Jag har alltid haft svårt för det här med ljudböcker. Eller snarare, jag har haft svårt för det fram till förra året. Att vara föräldraledig med en bebis innebär många promenader och efter ett tag tröttnade jag på mina egna tankar och tecknade ett abonnemang hos Storytel.

Det visade sig vara ett lyckat beslut. Promenaderna blev roligare och jag kom i gång med läsningen igen. Extra lyckat visade sig funktionen att kunna växla mellan att läsa och lyssna i samma bok vara. Perfekt när man hamnat i sängen bredvid en sovande bebis och inte kunde resa sig för att hämta något att göra.

Men nu står jag i valet och kvalet. Vardagen – i form av heltidsjobb – har infunnit sig igen och jag ser ingen riktig mening med lyssningen. Visst, jag har en kvarts bilfärd till jobbet, men då hinner man ju knappt lyssna på någonting. Och jag lär knappast lyssna hemma på kvällarna, eftersom mitt tålamod tryter om jag bara lyssnar utan att göra något passande till.

Så den stora frågan är – ska jag säga upp mitt abonnemang eller inte? Det är onekligen någonting som måste funderas rejält på…