Inte min kopp te

Jag får verkligen kämpa för att ta mig vidare i Sex and the city. Inte för att den kanske egentligen är dålig, men jag börjar se ett mönster. Krönike/kåserisamlingar är nog helt enkelt inte min grej. Förmodligen borde jag ha insett det redan vid läsningen av Martina Haags Fånge i hundpalatset, men lika sjutton ger jag mig på det igen.

Varför?

Jo, för att jag någonstans i mitt inre inbillade mig att Sex and the city (boken) skulle påminna om just Sex and the city (tv-serien). Men den gör ju inte det! Den är som vilken samling av tidningskåserier som helst (Okej, jag har inte jättemycket erfarenhet av dem, men jag börjar se ett samband). Det är inte alls den känslan jag hade hoppats på. Jag är så besviken.

Fast jag får väl se till att kämpa vidare. Vem vet, det kanske blir roligare/intressantare/bättre framåt slutet.

Sen ska jag lära mig att jag inte ska läsa sådana böcker.

Vilka böcker räknas?

Jag försöker bestämma mig för vilka böcker som kvalificerar sig in på min “Läst”-lista. Självklart alla böcker som jag har läst för att jag vill läsa dem. Även skönlitterära böcker som jag “varit tvungen” att läsa till exempelvis skoluppgifter och liknande. Men hur blir det egentligen med böcker som jag läst som exempelvis research? Förtjänar de att finnas med på den listan?

För även om jag tagit mig igenom hela boken kan jag ju faktiskt inte garantera att jag läst hela boken med exakt samma intensitet. Förmodligen har några avsnitt som inte är så intressanta för just det jag är ute efter blivit genomskummande. Och har jag då läst boken?

Hm. Detta tål att funderas på ett varv till.

Fri att gå vidare

I går var min sista dag med 30 days of books. Så nu är evighetsenkäterna slut, och månaden har varit både rolig och lite jobbig. Förhoppningsvis har ni andra stått ut med att jag varit en del av denna “trend”.

Men nu är det som sagt slut och det firar jag med att ta mig an Tysk höst av Stig Dagerman.

Tillbaka i vardagen

Nu har jag landat i mitt rum med den underbara utsikten igen. Och det känns som att komma hem, vilket är otroligt skönt.

Framför allt så har jag alla mina saker igen, vilket även inkluderar en bokhylla med elva olästa böcker. Plus ett bibliotek en halv minuts promenad härifrån. Så nu ska jag läsa vidare.

Och blogga vidare. I morgon fortsätter jag med 30 days of books.

Sen blir mitt mars-löfte att ta tag i alla recensioner som jag inte skrivit. Från och med i morgon.

Så, nu är jag tillbaka här igen!

Varför jag inte skrivit

Jag packar, packar, packar upp, packar om. Städar, torkar, tvättar, diskar, städar. Städar lite till.

Alltså. Jag återkommer här (med 30 days of books och annat) när allt detta är avklarat. Det vill säga uppackat på riktigt. Förmodligen.

En anledning inför bokrean?

Hörnet i mitt fönster där jag de senaste tre månaderna har haft olästa böcker är tomt. Alla är lästa och förflyttade till ett annat av mina hem, allt för att underlätta i packningen när jag åker i helgen. Men jag har felbedömt min tid lite. För jag sparade bara två olästa böcker och nu är de också slut.

Så nu har jag ingenting att läsa. Och det är aldrig så jobbigt som när man verkligen inte har NÅGONTING alls.

Hej bokrea, kanske?

Tegelstenar i all ära…

En dag till skänks… Men ibland vill man bara gotta ner sig i en kort bok som man kan sträckläsa från allra första till allra sista sidan.

Och när det dessutom är en underbart söt liten bok, som har ett helt underbart och fantastiskt innehåll blir det ännu bättre.

Och nästan synd att det inte var en tegelsten. Sista sidan kom nästan för fort, i stället.

Oj, vilken början på året!

Januari är slut (vart tog månaden vägen?) och jag tänkte för första gången göra en månadssammanfattning av vad jag läst. Bara för att jag har haft en så otroligt läsrik månad att jag knappt vet när jag hade det sist. Om jag ska fortsätta så här, så vet man aldrig vad det här året slutar med. Jag är riktigt stolt över mig själv och har haft en mycket trevlig början på 2011.

(Mest troligt är det nog att jag inte kommer att läsa lika mycket varje månad)

Januaris läsning består i alla fall av hela sju böcker. Varav de flesta faktiskt var bra. Fyra är recenserade, resterande tre kommer inom kort:

1. Magdalena Graaf: Det ska bli ett sant nöje att döda dig (267 s)

2. Johannes Källström: Offerrit (363 s)

3. Elizabeth Gilbert: Lyckan, kärleken och meningen med livet (339 s)

4. Andreas Carlsson: Live to win – låtarna som skrev mitt liv (271 s)

5. Alex Schulman: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (199 s)

6. Stefen Tegenfalk: Vredens tid (405 s)

7. Agatha Christie: Dolken från Tunis (234 s)

Bara en sida till…

“Jag ska sluta läsa… Snart…. Bara ett kapitel till… Bara några sidor till… Bara en sida till…”

Konversationen i min hjärna den här förmiddagen. Med resultatet att hjärnan inte hade någonting alls att säga till om. Resten av min kropp vann. Den ville fortsätta läsa, tills ögonen tårades och allt annat verkade suddigt. Tills sista bladet var vänt.

Jag har varit totalt fast hela förmiddagen. En underbar känsla.

Jag erkänner – jag är beroende

Ensam i en lägenhet i sex veckor, i en helt ny stad (som bostadsort åtminstone) var jag tvungen att skaffa mig nya vänner. Och eftersom verkliga, realistiska vänner som man kan träffa på en lunch, fika eller filmkväll kändes överskattat tog jag tillflykten till ett par nya vänner i den fiktiva världen.

Men nu ljuger jag nästan. Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda är väl inte fiktiva? Jag har umgåtts med “Sex and the city” i sex veckor, och vi har blivit bästa vänner. De hjälper mig med allt. De har alltid något bra att säga. Och om jag mår dåligt kan jag alltid trösta mig med att någon av dem förmodligen har det lite värre ändå.

Idiotförklara mig inte nu. Jag vet att de inte finns i verkligheten. Men det känns nästan så. Jag har blivit beroende – av “Sex and the city”. Något jag aldrig trodde skulle hända. Men nu har det hänt.

Så nu ska jag börja sörja. För i går kväll snurrade det sista avsnittet igång. Nu har jag dem inte hos mig längre. Snyft.

Lyckan kärleken och meningen med livetTill min förtjusning plockade jag dock upp “Lyckan, kärleken och meningen med livet”, som visade sig vara som “Sex and the city”. Fast i bokform. Fast med bara en person. Fast utan sex. Men än så länge lyckas Elizabeth Gilbert ersätta dem ganska bra.

Frågan är vad som händer när jag faller djupare ner i abstinensträsket, framåt helgen eller början på nästa vecka…