Jag klarade det!

bortamedvinden1 048 sidor Borta med vinden är utlästa. Till slut. När jag började trodde jag aldrig att jag skulle klara det, det var segt, hände nästan ingenting och jag tyckte att Scarlett O’Hara var en outhärlig person. Inte sympatisk på minsta vis. Och hade jag inte bestämt mig för att jag verkligen ville läsa ut den hade jag nog gett upp.

Men efter ungefär 650 sidor (!) började hon växa. Hon blev en helt annan kvinna, stark och självständig och stack ut. Jag kan inte direkt säga att jag började gilla henne, men hon föll mig helt klart bättre i smaken. Och jag började därför tycka bättre om både henne och boken. Så det var nästan så att jag blev besviken på att det var slut när jag närmade mig sidan 1 048. Men det har nog egentligen mer med själva slutet att göra.

Jag kan inte sluta tänka att jag skulle vilja läsa Melanies, miss Mellys, version av allting. Jag tror att hon tänker mer än vad det ska verka som att hon gör och att hon är en väldigt smart person. Det hade varit intressant.

Men det är ingen tvekan om att den borde ha varit kortare. Det finns mycket, mycket, man skulle kunna utelämna.

T T T
Titel: Borta med vinden
Författare: Margaret Mitchell
Först utgiven: 1936
Typ och sidor: Inbunden – 1 048 sidor

Fina böcker från en fin vän

Read More

image

Jag har en vän som är väldigt bra på att hitta de där vackra, gamla (hyfsat i alla fall) böckerna på antikvariat. De med den gamla känslan, de fina omslagen och det rätta innehållet. Och dessutom i fantastiskt fint skick.

Då kan man få så här fina presenter: Ringarna i Notre Dame och Lady Chatterleys älskare. Tack, Sandra!

Och så tog allt slut

sistabrevetSista brevet till Sverige – Vilhelm Moberg.
Det var med delade känslor jag tog mig an sista delen i Utvandrarsviten. Dels ville jag få veta hur det går för dem, dels ville jag inte behöva skiljas från dem. Men självklart var jag tvungen att läsa. Och känslorna fortsätter att vända än hit, än dit, under tiden jag läser. För det här är helt klart den sorgligaste och hemskaste boken i serien. Livet är verkligen inte lätt för nybyggarna från Sverige. Indianerna gör uppror och dödar många nybyggare. Kristina blir svårt sjuk och Karl Oskar vet inte hur han bäst ska ta hand om henne. Och tyvärr slutar allt på sorgligast möjliga sätt.

Jag skiljs med sorg från mina kära vänner som vågade lämna den trygga tillvaron för något helt annat. Jag är så glad att jag äntligen tog mig an hela den här serien och att jag hade så låga förväntningar att det här kunde bli läsning helt utöver det vanliga. Kanske är nästa steg att ta sig an filmen?

Och du – har du inte läst de här böckerna så tycker jag att du ska göra det så fort du bara kan. Du kommer inte att bli besviken.

Betyg: T T T T
Titel: Sista brevet till Sverige
Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Bonnier Pocket
Första utgivningsår: 1959
Typ och sidor: Pocket – 395 sidor

Grunden för ett nytt hem

Read More

nybyggarnaNybyggarna – Vilhelm Moberg.
I tredje boken i Utvandrarsviten har det blivit dags för Karl Oskar och Kristina att slå sig ner och börja bygga upp sitt nya hem. Karl Oskar drömmer om att ge sin familj ett stort, fint hus som ska skydda dem från både kylan och värmen i det nya landet. Vid en stor sjö, ganska långt bort från alla de andra nybyggarna, slår de sig ner och börjar sitt nya liv. Men tyvärr går inte allt lika lätt som han kanske hade hoppats och motgångarna finns även i det nya hemlandet.

Jag fullkomligt älskade de två första böckerna i Utvandrarsviten och trodde knappast att det kunde bli bättre. Döm då om min förvåning när jag inser att Nybyggarna är den klart bästa boken av de tre jag hittills läst i serien. Det borde inte vara möjligt, men det är en ännu starkare läsupplevelse än de två första och så fort jag lägger ifrån mig boken längtar jag tills nästa gång jag kan få ta upp den och fortsätta följa Karl Oskar, Kristina och de andra i deras nya land.

Det är en sann klassiker, det.

Recensionen av Utvandrarna.
Recensionen av Invandrarna.

Betyg: T T T T T
Titel: Nybyggarna
Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Bonnier Pocket
Första utgivningsår: 1956
Typ och sidor: Pocket – 678 sidor

En stark fortsättning

invandrarnaInvandrarna – Vilhelm Moberg.
Utvandrarna tog mig fullständigt med storm och jag kunde inte bärga mig förrän jag fick fortsätta att veta hur det skulle gå för Karl Oskar och Kristina när de äntligen kom fram till sitt nya hemland. Framför allt Kristina, för det var ändå henne jag hann få några speciella känslor för. Hur hemskt det måste vara för henne att komma till något helt nytt, helt okänt.

Och jag blev inte besviken. Invandrarna fortsätter i samma starka anda och jag får dessutom lära känna Kristina ännu mer. Trots att det nya landet verkar helt fantastiskt och Karl Oskar gör sitt bästa för att få dem att hitta en bra plats att slå sig ner på har hon svårt att anpassa sig och fortsätter att längta hem. Vilket man självklart kan förstå. Hon trodde ju att de skulle vara framme när de väl klev av båten, inte att resan skulle fortsätta så långt till lands. Men jag imponeras ändå av hennes beslutsamhet och vilja att hjälpa sin man. Och självklart också av Karl Oskar, som kämpar för att hans familj ska hitta någon egen plats att bo på och inte nöjer sig med det första bästa.

Sedan finns det så många andra små karaktärer som också växer fram mer och mer. Ressällskapen som inte fick mycket mer än namn i den första boken får vi nu lära känna bättre – och man förstår att vi ska få göra det ännu bättre i de kommande två böckerna.

Ja, Invandrarna klarade helt klart av att hålla min besatthet för Utvandrarsviten uppe.

Läs min recension av Utvandrarna här.

Betyg: T T T T
Titel: Invandrarna
Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Bonnier Pocket
Första utgivningsår: 1952
Typ och sidor: Pocket – 621 sidor

Totalt överraskad av Utvandrarna

Read More
Vilhelm Moberg – Utvandrarna

Vilhelm Moberg – UtvandrarnaUtvandrarna – Vilhelm Moberg.
Varför är det ingen som har tipsat mig om Vilhelm Mobergs klassiker? För om det är någon (några, Utvandrarna följs ju faktiskt av tre böcker till) bok som förtjänar att, nej bör, tipsas om så är det Utvandrarna. Varför sa ingen till mig för flera år sedan att jag borde kasta mig över dem med en gång? Jag blev inte ens tvingad att läsa dem i skolan. Fy på er.

För om det är någon klassiker som bör läsas så är det den här. Det kan jag verkligen konstatera nu. Från första kapitlet blir man uppslukad av de fattiga småländska böndernas öden – trots att man ju delvis vet hur det ska gå.Karl Oskar och Kristina växer bit för bit fram och man får dela deras liv, deras kämpiga vardag. De blir riktiga människor och jag imponeras så oerhört av deras envishet, kämparglöd och mod. Vi har mycket att lära av de människor som levde under mitten av 1800-talet – men samtidigt kan vi dra paralleller till dagens invandrare. I första boken har Karl Oskar och Kristina visserligen inte kommit så långt som till att bli invandrare än, men beslutet om att våga lämna allt man känner till och aldrig komma tillbaka är så mycket större än en utomstående någonsin kan föreställa sig. Jag våndas med Kristina när hon inte vet om hon ska våga följa med eller inte, jag förstår deras sorg och deras tvekan. Och framför allt är det just Kristina som jag tar till mitt hjärta.

Och sen måste jag nämna språket. Vilhelm Moberg bevisar att en klassiker inte behöver vara svårläst eller tung. Det flyter så lätt och är tidvis så vackert. Och charmigt, när den breda småländskan lyfts fram i dialogerna.

Nej, det går nog inte att förklara hur oväntat bra den här är. Lyssna bara till mitt tips – läs den om du inte redan gjort det.


Titel:
Utvandrarna
Författare:
Vilhelm Moberg
Förlag: Albert Bonniers förlag
Första gången utgiven: 1949
Typ & sidor: Pocket – 573 sidor

 

Mitt uppe i en Utvandrarperiod

Som jag tidigare sagt (ja, jag vet att jag nästan tjatar nu) så har jag nyligen upptäckt det fantastiska med Vilhelm Mobergs Utvandrarna och tar mig med spänning igenom serien. Just nu gör jag dock en paus och går emellan med Mikael Fants Vattnet i mars men snart är jag tillbaka till Kristina och Karl Oskar.

Eller tillbaka och tillbaka – jag har faktiskt umgåtts med dem ändå denna torsdagskväll. Ölands Musikteaterskola satte i kväll upp musikteatern Utvandrarna på Kalmar teater och jag fick chansen att gå och se den. Mycket mycket bra, och duktiga var alla skådespelarna också. En del var annorlunda från böckerna, som att utvandrarna flyttade till Sverige i stället för USA, men en hel del var också detsamma och något jag kände igen. Väldigt trevligt under läspausen och får mig nu att vilja kasta mig över historien igen…

Varför har ingen talat om det för mig?

Nu är även Invandrarna utläst och jag fortsätter att gå omkring i något stadium av förälskelse. Varför har ingen talat om för mig att de här böckerna är så bra skrivna, att historierna är så fantastiska och att människorna det handlar om är så trevliga att ha runtomkring sig?

Om jag bara hade vetat hade jag läst dem för länge sedan. Så egentligen kanske det är bra att jag ingenting visste. Nu har jag ju fortfarande två böcker kvar. Lycka!

Från ett nja till något hoppfullare

Äntligen är den “grålila” boken Himlen i Bay City slut. Den kändes betydligt längre än sina knappa 250 sidor, måste jag säga, och jag fick verkligen kämpa för att ta mig igenom den. Av princip brukar jag aldrig sluta läsa en bok, eftersom den ju faktiskt kan vända – men i det här fallet gjorde den inte det. Inte ens nästan. Hu. Aja, jag får trösta mig med att det bara kan bli bättre.

Och det hoppas jag verkligen på för nu tar jag mig vidare till klassikern Utvandrarna. Det borde väl bli mer lyckat, eller?

På planeringsstadiet

Read More

image

Den här högen väntar på mig just nu. Tre bibliotekslån och en son jag lånat av en arbetskamrat. Spännande på olika sätt alla fyra, men nu är bara frågan vilken av dem jag ska kasta mig över först.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg (med det nya fina, broderade omslaget),
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen (som jag aldrig läst något av),
Himlen i Bay city av Catherine Mavrikakis (Sekwas böcker brukar ju vara bra)
eller  1Q84 Första boken av Haruki Murakami (som jag ju vet brukar vara bra, men konstig).

(Obs, mobilbild. Därav det konstiga blänket.)