Lite mer åt rätt håll igen

Ni älskar dem inte
Belinda Bauer
Modernista 2012
Ljudbok

Till att börja med vill jag varna för att du kanske inte bör läsa det här om du inte har läst Skuggsida. Det är nämligen oerhört svårt att skriva om Ni älskar dem inte utan att nämna det som varit.

Belinda Bauers första bok Mörk jord tog mig fullständigt med storm, medan Skuggsida fick mig lite konfunderad eftersom saker och ting inte riktigt gick som jag hade förväntat mig. Dock blev jag nyfiken på hur hon skulle lyckas gå vidare med det och det var därför jag relativt snabbt kastade mig över Ni älskar dem inte – som ljudbok.

Hon fortsätter en stund efter att de tidigare händelserna slutade. Polisen Jonas Holly går fortfarande hemma efter mordet på sin fru. Men hans återkomst till yrket sammanfaller med att flera barn plötsligt kidnappas. De stjäls ur bilar där de lämnats ensamma och kidnapparen lämnar det hemska meddelandet “Ni älskar honom/henne inte” efter sig. Sökandet och oron upptar hela området kring Shipcott och Exmoorheden och alla vill hjälpa till. Men allt fler barn försvinner och hoppet börjar svikta.

I den här boken är även Steven Lamb tillbaka i en lite starkare roll än den föregående boken, vilket jag tycker väldigt mycket om. Han tror fortfarande att Jonas Holly mördade sin fru och är nu rädd för att det är han som har kidnappat barnen. Så rädd och misstänksam att han gärna går omvägar för att slippa möta honom. Men är det Jonas som är skyldig?

Jag hade hoppats att den här boken mer skulle likna Mörk jord och jag blir så glad när jag inser att jag har rätt. De starka personligheterna och spänningen påminner mer om den första boken än den andra. Det är lätt att engagera sig i de olika människorna och framför allt blir Steven ännu mer intressant nu när han börjar växa upp. Trots att jag sedan tidigare var arg på Jonas Holly lyckas Belinda Bauer ändå få mig att känna lite sympati för honom också igen. Hon kan verkligen beskriva en människas inre tankar och våndor på ett gripande sätt.

Kidnapparens motiv däremot känns lite långsökt och jag har svårt att köpa den på något sätt psykologiska förklaringen. Jag förstår hur hon har tänkt sig det, men tycker inte riktigt att det fungerar hela vägen. Kanske har det även att göra med att koncentrationen sviktar lite eftersom jag lyssnar på boken och inte läser den. Men ju närmare slutet jag kommer, desto mer spännande blir det och koncentrationen också bättre. Det är riktigt, riktigt spännande och hade jag haft boken i min hand vet jag att jag absolut inte kunnat lägga den ifrån mig på länge.

Så jag hoppas att Bauer fortsätter på det här spåret. I så fall vill jag läsa många fler böcker om folket i de små byarna.

Bra, men i fel format

Filosofiska söndagsklubben – Alexander McCall SmithFilosofiska söndagsklubben
Alexander McCall Smith
Damm förlag (2004)
Ljudbok

Isabel Dalhousie råkar efter en kväll på teatern se en man falla ner från översta balkongen i salongen. Han faller förbi henne och hon ser hans ansikte på väg ner mot marken. Den unge mannen överlever inte, och Isabel kan inte låta bli att fundera på hur han föll; snubblade han, eller blev han knuffad?

Isabel Dalhousie bor i Edinburgh och är redaktör för tidskriften Praktiskt tillämpad etik, vilket gör att hon ofta drar paralleller till det som händer runtomkring henne, på ett filosofiskt plan. Även den unge mannens död påverkar henne starkt och hon börjar nysta i vad det kan bero på. Hon blir lite av en privatspanare, vilket även får konsekvenser för henne själv.

Samtidigt som hon funderar på mannens död händer dock mycket annat. Mycket handlar om hennes brorsdotter Kate, som har en pojkvän som Isabel inte är speciellt förtjust i. Hon tycker i stället att Kate borde ta tillbaka sin gamle pojkvän Jamie. Så mycket handlar också om det, och hur Isabel skulle vilja bli av med Toby, som pojkvännen heter.

Jag tror tyvärr inte att jag fick en rättvis bild av den här boken genom att lyssna på den. Det tog lång tid innan jag som ovan ljudbokslyssnare kom in i historien, och det är lite för mycket sidohistorier för att jag riktigt ska fastna. Men jag misstänker starkt att jag hade fått en helt annan uppfattning av boken om jag i stället läst den.

För jag är intresserad av deckare, och av filosofi, så jag tror att det här hade varit en bra blandning. Jag har tidigare läst den första boken om Damernas Detektivbyrå och den gillade jag. Filosofiska söndagsklubben är i ungefär samma stil, vilket även innebär att den har många sidospår (som sagt). Något som jag tror kan vara både positivt och negativt, och i det här fallet blev mer negativt.

Men Isabel har ändå fångat mitt intresse. Mot slutet började jag fastna och jag vill veta mer om henne. Så det finns en stor chans att jag ger mig på nästa bok också, fast i klassiskt blädderformat då.

Att lyssna eller läsa, det är frågan…

Vad gör man när en envis förkylning bestämmer sig för att sätta sig i huvudet samma dag som man planerat att åka på en av sina bästa vänner? Jo, svär lite, bäddar ner sig och sover. Tills man inte orkar sova längre, då underhåller man sig med That 70s show, och Skumtimmen.

Jag försökte mig även på att halvslumra till Filosofiska söndagsklubben, som jag har påbörjat i ljudboksform för ett par veckor sen. Men den stöter på flera problem.

  1. Jag har svårt att hitta bra tillfällen att lyssna
  2. Jag har svårt att bara lyssna
  3. Det händer inte jättemycket, vilket gör att jag tappar koncentrationen ganska fort
  4. Jag är nog ingen ljudboksmänniska

Jag orkade en liten stund, innan jag bestämde mig för att ta tag i Skumtimmen i stället. Ljudbok är nog inte riktigt min grej, om det inte är så att jag måste åka långt utan möjlighet till någon annan sysselsättning. Och jag tror nog att det är deckare och spänningsromaner som gör sig bäst i ljudboksformat för min del. Så kanske ska jag se om jag kan hitta Filosofiska söndagsklubben i bokform i stället. För jag måste ju komma till slutet.

Ett vardagligt svenskt problem?

Min senaste ljudbok i sommar var Smuts av Katarina Wennstam. Smuts, av Katarina Wennstam

Någon gång för ett par år sedan började jag läsa de första sidorna, medan jag väntade på bussen och var inne på biblioteket. Jag hade förmodligen inget lånekort, men läste lite medan jag väntade.

Nu, ett bra tag senare, tog jag mig i kragen, beredd på fortsättningen. Och jag blev lite besviken, om jag ska vara ärlig.

Jonas Wahl jobbar som jurist och är relativt välkänd i hela Sverige. När boken börjar ska han precis ta första steget till att bli kommentator i rättsfall i teve, något han längtat efter. Ett stort kopplerimål tas upp i rätten och han ska få kommentera. Perfekt. Han är snygg, duktig, rik och har en väldigt vacker fru (Rebecca) och två barn (Emma och Oliver). Allting verkar perfekt.

Men såklart så är inte allt så perfekt som man kan tro. Han “jobbar över” mycket, vilket gör att Rebecca börjar misstänka att han är otrogen. Hon tycker inte längre att deras äktenskap är så bra som det en gång var, men vill inte lämna sitt perfekta hem.

Och visst är Jonas otrogen. Men inte på det sätt som Rebecca tror. I själva verket besöker han själv prostituerade flera gånger i veckan. Flickor som kommit från Ryssland eller baltstaterna. Och Rebecca har ingen aning. Han vill sluta, men kan inte. Det är för lockande. Samtidigt som han vet att han ena eller andra dagen kommer att bli avslöjad.

Det känns som att historien hade kunnat vara bra. Det är fascinerande på ett hemskt sätt, men det finns för många sidohistorier för att jag ska orka. Berättelser om när de var unga. Saker som hänt tidigare. Dagar i Emmas och Olivers liv. Det är så mycket på samma gång.

Men på något sätt lyckas Katarina Wennstam samtidigt få fram problematiken, och det känns som att det är ett väldigt vanligt problem. Jag får nästan känslan av att varenda svensk man köper sex, även om jag vet att så givetvis inte är fallet. Men det presenteras på ett sådant sätt, och det känns skrämmande. Oroande.

Hon lyckas tydligt få fram problematiken med att det inte ses som ett speciellt allvarligt brott i Sverige. För det måste väl ändå vara det hon är ute efter att visa på? Annars vet jag inte riktigt vad meningen med boken är, ärligt talat.

Lyssna eller läsa

Ljudböcker är för mig ett relativt nytt fenomen. I mina tankar har alltid det ultimata varit att läsa själv – hur kan man låta någon annan formulera orden? Låta någon annan ge liv åt personerna, ge dem andra uttryck än vad min hjärna skulle ha gjort och lägga betoningen på andra saker. Nej, det ville jag klara mig utan.

Trots de här tankarna vet jag att jag lyssnade lite när jag var yngre. Minns att Jorden runt på 80 dagar satt i min kassettbandspelare ett tag. Men det gick över.

Tills den här sommaren.

Jag trodde att två timmars bilåkande per dag skulle leda till mycket bra musiklyssnande, och lite sång bakom ratten. Men efter ett par dagar var jag så trött på att höra Keep on walking, som verkade vara den låt som alltid spelades när jag startade motorn klockan två.

Så då blev det Roseanna. Och jag överraskade mig själv genom att gilla att lyssna på den. Det var… nästan som att läsa själv. Fast ändå inte. Men jag ändrade i alla fall åsikt totalt.

Sen Smuts. Som jag blev lite besviken på (mer om detta i ett eget inlägg, tror jag). Och i går tog jag mig till biblioteket igen, för att hitta någonting. Tanken var en deckare, men hade inte lust med 19 CD Jan Guillou, så i stället blev det Filosofiska Söndagsklubben och Djävulen bär Prada.

Jag ville lyssna på den förstnämnda först. Men det visade sig att min CD-spelare inte läste mp3-skivor. Så det fick bli den andra. Men oj, vad svårt jag har för hon som läser den. Hon läser verkligen. Tyvärr. Inte alls så lätt och otvunget som de jag tidigare lyssnat på. Frågan är om jag kan komma över det, och koncentrera mig på innehållet. Eller om jag helt enkelt borde ge upp och formulera mina egna ord i stället…