Category: Nordisk utmaning

En spännande norsk månad

Efter två slarviga månader där jag missat mina nordiska utmaningar tog jag mig tillbaka i mars. Månaden då temat var Norge och jag lyckades ta mig an hela två norska böcker – en ny bekantskap och en som jag återvände till för tredje gången. Därför kommer här två, ganska, korta recensioner av de norska böckerna.

–––––

Evas öga
Karin Fossum (1995)
Inbunden – 221 sidor

Den nya bekantskapen blev Karin Fossum; en prisad författare född i Sandefjord i Norge. Hon debuterade med diktsamlingen Kanskje i morgen 1974 men 1995 kom hennes första deckare. I Evas öga hittar konstnärinnan Eva hittar under en promenad med sin dotter ett lik flytande i vattnet. Hon känner igen skorna och drabbas av panik. Hon kan inte ringa till polisen, på inga villkor. Men mannen hittas snart igen och visar sig vara en man försvunnen sedan flera månader. Konrad Sejer får fallet på sitt bord och börjar snart hitta kopplingar till en annan kvinna som blev mördad enbart några dagar innan mannen försvann – ett fall som ännu inte är uppklarad. Kvinnan var lyxprostituerad och den sista personen som såg henne i livet var just Eva.

Från första början fångar historien mig och den håller mig kvar i den spännande och hemska handlingen ända tills jag når sista sidan. Det är skönt att den inte allt för lång och utdragen (221 sidor) och därmed inte innehåller för mycket onödiga sidohistorier. Men jag lär känna Evas olika sidor och tycker synd om henne, förstår hennes plågor och hur hon tänker. Det känns trovärdigt och äkta och Karin Fossum skriver både enkelt och spännande. En bra och läsvärd deckare.

———-

Rödhake
Jo Nesbø (2000)
Pocket – 481 sidor

Efter den första Jo Nesbø-boken var jag tveksam. Efter den andra kände jag mig lite osäker. Men efter min tredje läsupplevelse tillsammans med kommissarie Harry Hole känner jag mig säker – jag tycker om de här böckerna. Spänningen, karaktärerna och i den här boken även sättet den är skriven på. Nesbø drar snygga paralleller mellan dåtid och nutid och genom att varva 1940-tal med 1999/2000 får han upp ett högt tempo som gör det nästan omöjligt att lägga boken ifrån sig. När jag läser om Holes jakt på en potentiell mördare som köpt ett av världens farligaste vapen längtar jag efter att få veta mer om den andra historien; soldaten som kallar sig Urias och har förälskat sig i sjuksköterskan Helena i Wien. Och när jag läser om livet under andra världskriget vill jag tillbaka till nutiden och få veta vem den mystiske gamle mannen som köpt vapnet egentligen är.

Det är även skrämmande hur aktuellt det känns och hur någonting egentligen ganska absurt kan bli väldigt trovärdigt. Det är svårt att inte tänka på Breivik och andra terrordåd. Och en sak är säker – nu vet jag att jag inte har läst min sista Jo Nesbø-bok.

––––––––––

Nästa månad är det dags för Åland.

Jag måste bekänna…

Två månader klarade jag av att vara duktig och följa utmaningen. Två ynka månader. Sen gick min planering totalt åt skogen. “Jag ska bara läsa en annan bok först, sen tar jag tag i den färöiska”, tänkte jag. Dock lite för ofta. Jag kollade upp vad som fanns på biblioteket och tänkte gå och hämta den. Men det blev helt enkelt inte av.

Och med andra ord gick jag bet på januaris bok till den nordiska utmaningen. Men då får jag mitt “straff” – i februari blir det både Färöarna och Danmark. Så det så.

En ny isländsk bekantskap

Glasbruket
Arnaldur Indridason (2000)
Inbunden – 263 sidor

En man har hittats död efter att uppenbarligen ha blivit ihjälslagen med en tung askkopp. Men vem har gjort det? Och varför ligger en lapp där det står ”Jag är han” på kroppen? Polisen Erlendur tar tillsammans med sina kollegor hand om fallet och konstaterar snabbt att det här inte är något vanligt isländskt mord (tydligen är de inte så planerade och har oftast ingen mening). Här finns det uppenbarligen någon privat problematik i bakgrunden. När det dessutom kommer fram att den dödade mannen en gång i tiden blev anklagad för våldtäkt, utan att bli dömd, misstänker Erlendur att det har någonting med saken att göra.

December var Islands månad i den Nordiska utmaningen och mitt val föll påArnaldur Indridason. Jag hade tidigare hört namnet någon gång, men aldrig ens funderat kring att läsa någon av hans böcker. Jag kan nu säga att jag inte ångrar att jag faktiskt läste den. Det är en lite annorlunda deckare och det är behagligt att den varken är svensk eller engelsk. Perspektivet känns annorlunda mot vad det brukar och jag tycker om den karaktär som Erlendur är. Kanske är det lite att ta i att hans dotter är knarkare och hans son sitter i fängelse, men jag accepterar det. För Erlendur känns inte övermänsklig som vissa poliser har en tendens att göra i kriminalromaner. Han är heller inte klyschig. Han är alldeles lagom.

Jag tycker om hur Indridason skriver och att det är de verkliga känslorna som får ta plats i boken. Kvinnornas känslor, framför allt. Det är lätt att förstå varför saker och ting är som de är och varför historien går framåt på det sätt det gör. Och det är lättläst utan att för den skull kännas slarvigt. Precis som en bra bok ska vara, om man inte vill ägna allt för lång tid åt att läsa den.  Han planterar dessutom avslöjanden på ett bra sätt. En potentiell mördare avslöjas ganska tidigt, men det betyder inte att jag för den skull är tvärsäker på att det är just den personen. Det skulle mycket väl kunna vara någon annan.  Man vet inte helt säkert förrän det nästan är slut.

Nästa månad är det Färöarna som gäller och jag är lite osäker på vad det blir för någonting då.

Decemberläsning

En tur till biblioteket för att plocka upp reserverade böcker gjorde att min planerade läsning för december för tillfället ser ut så här. Kackerlackorna är vad jag just nu håller på med och heller inget bibliotekslån. Glasbruket blir boken för den nordiska utmaningen i december som har temat Island. En julsaga tyckte jag passade in så här års och Jane Eyre enbart för att jag velat läsa den ett bra tag.

Förhoppningsvis kommer ingen annan bok och stör mig innan jag hunnit igenom de här.

Tungt, på ett bra sätt

Utrensning
Sofi Oksanen (2010)
357 sidor

Läst till den Nordiska utmaningen; Finland

Två kvinnor som har blivit lidande av samhällets och historiens utveckling, en ung och en gammal. Den äldre kvinnan Aliide, som hemlighåller allt som har med sin syster att göra och den unga kvinnan Zara som flytt undan det liv hon trodde skulle bli bra, men visade sig leda in i våld och prostitution. Båda har de hemligheter för varandra, men de hör ihop. Zara vet varför, Aliide börjar ana men vill inte se sanningen. Hon vill lämna det förflutna bakom sig.

De båda kvinnornas historier varvas med varandras. Aliides kamp för att överleva och gömma mannen hon är hemligt förälskad i vid torpet i Estland. Zaras väg från hemmet i Vladivostok och mormors trygga famn till otryggheten i Berlins prostitution. Det är starkt och så otroligt mycket mer känslosamt än vad jag någonsin hade kunnat ana. Någonstans djupt inom mig drog jag mig för att börja läsa, av rädsla för att boken skulle vara tung på ett jobbigt sätt. Men den visade sig vara helt tvärtom.

Jag tycker fortfarande att den är tung, men jag ser på det med andra ögon nu. Den är framför allt djup och stark. Den berör och jag känner med både Aliide och Zara och blir frustrerad över att de inte vill berätta sina hemligheter för varandra.

Om resten av böckerna i den Nordiska utmaningen är lika bra kommer jag att bli glad. I december är det Island som gäller, och då lutar jag åt någon bok av Arnaldur Indridason.