Lycka, lite tomhet och väldigt mycket tankfullhet

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: KärlekenI stort sett så fort som Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken trillat ner i min brevlåda tog mig an den. Och visst fastnade jag fort, redan på de första sidorna. Jag förstår varför den här boken är så oerhört hyllad, och jag är beredd att sälla mig till den skaran genom en recension så fort jag låtit den sjunka in lite. För visst är den redan utläst, det gick helt enkelt inte att hålla sig. Boken jag längtat efter så länge nu tog inte speciellt lång tid att läsa ut.

Så nu är känslorna väldigt blandade. Lycka, för att jag äntligen fick känna det så många andra redan känt. Tomhet – för att nu är det jag längtat efter över och jag måste nu vänta till i vår på nästa del som förhoppningsvis kan få mig känna likadant. Men allra mest tankfullhet – över allt som händer i boken och allt som berättas; alla rubriker, alla händelser, ja i stort sett allting.

Det här kommer ta ett tag att smälta. Och då antar jag att det kommer finnas ännu mer att smälta i de kommande böckerna.

Första dygnet med plattan

Nu har jag varit läsplatteägare i ett drygt dygn och även hunnit med att inviga den med en numera utläst e-bok i form av Anna Janssons Silverkronan. Och redan nu kan jag konstatera att det var ett mycket bra köp. Allt det jag irriterade mig på när jag lånade en läsplatta på biblioteket för ett par månader sedan är så oerhört mycket bättre på iRivern. Till exempel:

  • Skärmen är verkligen helt fantastisk, så otroligt skarp att den nästan är ännu behagligare att läsa på än en bok utomhus i solljuset.
  • Sidvändningarna går så fort att man knappt hinner blinka under tiden – vilket är oerhört skönt.
  • Enkel att manövrera och hitta på.
  • Väldigt lätt och passar perfekt att hålla i bara en hand medan man läser.

Det är mina första positiva intryck. Och självklart blir jag direkt sugen på att läsa ännu mer på min lilla platta. Frågan är vad jag ska ta mig an härnäst?

Från lagom till… för mycket

Offerrit
Johannes Källström
Massolit förlag (2010)

En stad med nedläggningshotade företag som bestämmer sig för att ge folk livslusten och kämpargnistan tillbaka. Den förlorade sonen som ska rädda alltihop. Och en massa människor som planerar hans återkomst, och försvinner.

I korta drag handlingen i Offerrit. Svårare än så behöver det egentligen inte vara. Herr Vigelius, den förlorade sonen, för helt klart med sig något skumt till staden. Frågan är om det verkligen är han som är orsaken till att en amerikan hittas död och flera högt uppsatta personer i kommunen försvinner en efter en. Men om det inte är han, vem skulle det då vara? Och varför vill inte Svea, kommunens “president”, se sanningen i vitögat och lägga ner satsningarna på hans hemkomst?

Ja, den inledningen får till och med mig intresserad av boken igen. Även om jag just författade den själv. För det är det som är det bra med boken. Att den hade kunnat vara bra. Kanske är jag bara kräsen, eller också är det här mest konstigt. Om det hade varit en “vanlig” deckare hade det kanske kunnat fungera. Om det inte hade varit så mycket övernaturliga varelser som figurerar här och där. Som man dessutom inte riktigt förstår om de verkligen är övernaturliga eller om allting helt enkelt har en logisk förklaring.

Jag hoppas att det ska få en naturlig förklaring. Men det får det inte. Och jag accepterar det, för det är en sådan bok, även om det kanske inte är min kopp te. Dock hade jag kanske kunnat tycka om det om vissa andra förutsättningar varit annorlunda.

Till exempel har jag svårt att hålla reda på alla människor som figurerar hit och dit. Vem är vem? Och vem gör vad? Nej, det blir för rörigt. Framåt sista kapitlet börjar jag kunna hålla reda på de viktigaste, men det finns fortfarande namn som bara snurrar ihop sig för mig.

Plus att boken är skriven på ett sätt som känns lite annorlunda. Jag gillar inte riktigt sättet. Speciellt inte hur dialogerna skrivs. Det blir svårt för mig att ta till mig. Jag har svårt att ta till mig hela boken.

Fullständigt förtrollad

Det var längesen det blev så.
Så där så att man bara fastnar i en bok.
Det enda man kan göra är att läsa.
Ingenting lockar.
Händerna sträcker sig hela tiden efter Boken.

Så har jag haft det den här veckan. En geishas memoarer har hela tiden legat bredvid mig, och mina ögon har kastat förälskade blickar mot den. Från första sidan blev jag totalt fast. Jag tyckte otroligt mycket om filmen, men boken har förtrollat mig. Sayuris liv (som jag önskar vore sant, fast egentligen spelar det ingen roll) drar in mig i en helt ny värld, och jag tycker om att vara i den världen. Jag känner att jag förstår mig på geisha-fenomenet, och att det är så mycket mer än vad man tror.

Jag är så glad att jag läst den.

En läsig helg (och kanske lite skryt)

Det har varit bra för min läsning att vara sjuk. Jag har liksom fastnat i böckerna utan att egentligen ha något annat att göra. Så här mycket var nog faktiskt rätt länge sen jag läste.

I torsdags läste jag ut Skynda att älska av Alex Schulman. Och i fredags slukade jag de sista dikterna i Evolutionen och jag kommer inte överens av Fredrik Lindström.

Därpå påbörjade jag Skumtimmen av Johan Theorin och fastnade så totalt att jag låg och läste hela förmiddagen i dag, tills även den var slut.

Och efter att ha gnällt lite på ljudböcker i går så hittade jag en perfekt sysselsättning när man lyssnar på ljudböcker – virka! Så då tog även Filosofiska söndagsklubben slut.

Oj, oj, oj. Vart ska det här ta vägen?

(Ja, jag är lite stolt. Men framför allt glad för att jag kom in i ett sådant flow.)

Oerhört känslosamt och hemskt

Bara ett barnBara ett barn – Malin Persson Giolito
Malin Persson Giolito
Piratförlaget (2010)

Karin misstänker att något inte riktigt står rätt till med hennes åttaårige elev Alexander. Han är våldsam och elak, men samtidigt verkar saker och ting inte riktigt vara som de ska på hemmaplan.

En dag upptäcker hon brännmärken efter cigaretter på Alexanders armar och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Hon tar med sig den lille, tyste pojken till sjuksköterskan och blir förskräckt över vad hon får se. Det visar sig att hela hans kropp bär spår efter en grym och förmodligen regelbunden misshandel.

Kontakt tas med soc och Alexander får inte åka hem till sin mamma Linda igen. I stället placeras han i tillfälliga fosterhem. Sophia Weber, jurist med vana av att ha hand om fall där barn är inblandade, blir utsedd till hans företrädare och kämpar med att försöka förstå sig på den här konstiga pojken, med svår bakgrund och som vägrar berätta någonting för någon. Vem är han och vad har han egentligen varit med om?

Malin Persson Giolito målar upp en hemsk historia om ett barn som inte var önskat, en mamma som gjort allt hon kan för att lura omgivningen att tro att allt är som det ska och ett samhälle som inte riktigt har makten att göra någonting utan bevis.

Vem skapar egentligen en människa? Hur blir hon till den hon är. Frågor som uppväxtens betydelse, föräldrarnas roll och hur man kan hjälpa någon som varit med om något hemskt är ständigt närvarande i boken. Till och från dyker delar ur mammans historia upp, berättat med hennes egna ord, ur hennes perspektiv. Och det får mig att tänka att det kanske finns människor som inte borde ha rätt att ha barn. Hennes tankar är grymma och gör ont i en när man läser dem. Hur kan man se ett litet hjälplöst barn som något ont?

Det är känslosamt, jobbigt och upprörande. Det hade lika gärna kunnat vara en helt sann historia. Det hade kunnat finnas närmare än vad man tror.

Chick-lit för flerbarnsmammor

HittebarnetHittebarnet - Katerina Janouch
Katerina Janouch
Piratförlaget (2010)

Barnmorskan Cecilia Lund har hämtat sig efter vad som hänt henne den senaste tiden. Hon börjar bli som vanligt igen efter våldtäkten och hon har hittat tillbaka till sin man John igen, efter en period av ordentliga problem.

Men samtidigt finns en annan man i hennes tankar; en man som dök upp i samband med våldtäkten och när hon var singel under den där hemska, problematiska tiden. Som om det inte vore nog upptäcker hon dessutom att hon är gravid, med sitt och Johns femte barn. Fembarnsmamma! Nog för att hon älskar barn, men hur ska det gå till?

En kväll när Cecilia tagit ett extrapass på förlossningen händer det som gett upphov till bokens titel. Någon har lämnat en två dagar gammal flicka på trappan. Vilka är föräldrarna? Varför har hon lämnats det? Cecilia berättar i intervjuer och teve om den upphittade flickan. Och helst av allt vill hon bara ta med henne hem själv. Men hur skulle det gå till?

”Hittebarnet” är Katerina Janouchs tredje bok om barnmorskan Cecilia Lund. Den fortsätter en tid efter att den andra slutar, och det är samma människor som ser tillbaka på saker som hänt i de tidigare böcker. Alltså har jag, som inte läst de två tidigare böckerna, det lite svårt att hänga med, att få lära känna Cecilia, John och de andra. Kanske en del av anledningen till att jag har svårt att ta till mig boken.

Det är visserligen enkelt och Janouch väver in sina specialkunskaper gällande graviditeter och hur den kvinnliga kroppen fungerar på ett naturligt sätt i handlingen; unga kvinnor som inte vet om att de var gravida får barn, Cecilia tänker tillbaka på sina tidigare graviditeter.

Men samtidigt känns allt en liten smula sockersött och underbart, även om Cecilias problematik och kluvenhet inför graviditeten och framtiden. Kärlek, oro, vänskap och framför allt den moderliga instinkten. Med andra ord en chick-lit, fast för flerbarnsmammor.

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Varenda kotte borde läsa Levengood

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan digOch jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Mark Levengood
Piratförlaget (2010)

När Mark skulle födas frågade hans föräldrar sin son om han ville ha en lillebror eller lillasyster. Men Marks bror ville varken ha det ena eller det andra – han ville ha en kanin. Så när mamma kom hem med Mark blev han riktigt besviken. Han skulle ju få en kanin, inte en liten skrikande bebis. Som tur är blev Mark en snäll lillebror, som rätt ofta låtsades vara en kanin för att göra sin bror glad.

Det är inte heller vilken familj som helst som han lever i. Varje familj sägs ju ha sitt eget svarta får, men i Marks familj är det tvärtom. ALLA är svarta får, utom kusin Stefan. Han är framgångsrik designer och Marks mamma samlar på allt han designat. Så när han till slut designat en dildo tvingas Mark gå in och köpa den till sin mamma (i vuxen ålder, bör tilläggas), medan mamma står utanför dörren och talar om vilken färg hon vill ha.

Detta, i kombination med historier om taxichaufförer som slickar på bankomatkort, vem som egentligen ligger bakom de hembakade pepparkakorna, gravida nunnor, försök att jämföra Sveriges historia med Egyptens och mycket mycket mer, är vad Mark Levengood berättar om. Galna, konstiga, helknäppa, men mycket roliga saker som han varit med om under sitt liv. Han bjuder på sig själv och är inte rädd för att verka dum. Riktigt absurda händelser blandas med vardagliga, och ibland blir det riktigt filosofisk.

Som den del jag tycker allra bäst om. När Mark resonerar med sig själv om vad en liten kotte egentligen vet. Och jämför kotten som ramlar ner på hans motorhuv med människan. När kotten blivit mogen och uppfyllt sin uppgift släpper den taget. Men inte Mark; han är inte färdig att släppa grenen än på ett tag

Det enda jag skulle kunna tänka mig är lite bättre än att läsa boken, är att höra Mark läsa den. Hans varma, mysiga muminröst som berättar på det sätt som bara Mark kan. Det vore väldigt trevligt.