Surreal, but nice

Kafka på stranden
Haruki Murakami
Norstedts pocket (2007)

Män som talar med katter, mystiska män som klär ut sig till kända logotyper, blodigelregn, makrillregn, rymningar… Ja, det är verkligen en salig blandning av olika surrealistiska saker som den här boken består av.

Kafka Tamura (som han egentligen inte heter, men väljer att kalla sig) rymmer hemifrån efter noggrann planering med en pojke som kallas Kråkan. Vart han ska vet han inte helt och hållet, men på ett ungefär. Huvudsaken är att han ska bort hemifrån, bort från sin far. Bort från en spådom som hans pappa nämnt för honom i all ondo.

Samtidigt får man följa Nakata, en äldre man som kan tala med katter. Efter att ha försökt hitta en liten kattunge och då träffat på Johnnie Walker – kattfångaren – inser han att han måste lämna staden och ta sig någon annanstans. Hur han nu ska kunna klara av det; han kan inte läsa och han är inte speciellt smart. Han får nämligen “bidråg” av guvernören.

De här två historierna flyter parallellt genom hela boken, i stort sett får man ett kapitel från varje del. Båda två hamnar självklart i samma stad, och deras vägar korsas, även om de själva aldrig vet om det.

Hela boken är drömmande, overklig och surrealistisk, men känns ändå äkta och tränger sig in. Det går inte att sluta läsa och framför allt Nakata frammanar någon sorts moderskänslor. Det är konstigt, men bra på samma gång. Normalt sett gillar jag inte böcker som är totalt ologiska och inte riktigt har någon tydlig mening, men Haruki Murakami får mig att bryta det mönstret. Det här är en riktigt bra bok, som inte får missas.

Klyschigt och förvirrande

MidvinterblodMidvinterblod – Mons Kallentoft
Mons Kallentoft
Natur & Kultur (2007)

En fruktansvärt kall februaridag hittas en man upphängd i ett träd utanför Linköping. Hans skinn är borta på magen och han ser ut att ha dött en hemsk död. Malin Fors och hennes kollegor vid Linköpingspolisen kallas dit och slås av det absurda i sammanhanget.

Mannen visar sig vara en ensam människa, som alla i Ljungsbro kände till, men ingen någonsin pratade med. Möjligtvis om, men bara för att han var så konstig. Inga vänner, inga rena fiender. Bara plågoandar.

Idén att det är ett ritualmord dyker upp. En forskare känner igen fenomenet Midvinterblot, som är ett slags offer, och den teorin får bli en del i sökandet efter mördaren. Men även oväntade familjekopplingar dyker upp. För det mesta famlar Malin Fors och de andra i blindo, men då och då tror de att de hittar någonting…

Jag tycker tyvärr att den här boken är rätt typisk. Typisk för dagens deckare. Spännande, händelserik, men utan riktiga förklaringar. Jag får aldrig veta varför mannen i trädet blev mördad. Och var logiken i att polisen kom på det egentligen finns. Allt är lite för klyschigt; lite för mycket amerikansk polisteveserie för att jag ska kunna tro på det.

Så ena stunden vänder jag blad som om jag aldrig gjort något annat. Suger i mig vartenda ord och är med i handlingen, går bakom Malin Fors och hennes kollega Zeke när de knackar på ännu en dörr. Andra stunden vill jag i princip slänga bort boken i ett hörn och glömma bort att jag lagt den där.

Den är bra, fast klyschig. Alldeles för klyschig. Jag kan nog inte hålla med om det som står på omslaget; att han är bra mycket bättre än Stieg Larsson. Nej, men det är okej. Kanske ungefär som Stieg Larsson. Eller lite sämre. Men inte mer.

Knivar, hypnos och kidnappningar

HypnotisörenHypnotisören – Lars Kepler
Lars Kepler
Albert Bonniers förlag (2009)

Ända sedan det började pratas om vilka eller vem som stod bakom pseudonymen Lars Kepler har jag velat läsa boken. Men jag har ändå inte gjort det.

Inte förrän jag och min pojkvän var inne på ett Bokia Express och jag nämnde att jag skulle vilja läsa den. Då stack han triumferande upp den framför näsan på mig. Och sen hade jag den där. Under näsan. Tills sista bladet var vänt.

En hel familj blir brutalt knivmördad, och den enda som överlever attacken är  sonen. Dessutom finns en dotter, som man misstänker att mördaren gett sig av efter. Men sonen är alldeles för svårt skadad för att man ska kunna förhöra honom – något som kriminalkommissarie Joona Linna inte accepterar. I stället kallar han in den före detta hypnotisören Erik Maria Bark, som efter mycket om och men blir övertalad att hypnotisera pojken så att de ska kunna få reda på vem det var som knivskar hans familj. De hade kanske inte riktigt räknat med att få det svar de fick…

Det är pang på rödbetan direkt på första sidan. Mitt inne i händelseförloppet och sen fortsätter det med ett raskt tempo igenom de nästan 600 sidorna. Erik Maria Bark får en viktig roll i huruvida mordet ska klaras upp eller inte, samtidigt som det ju faktiskt är Joona Linna som är polisen och den egentliga huvudpersonen. Jag kan inte göra annat än att hålla med andra bokbloggare angående att Bark faktiskt är en liten smula irriterande. Han kommer på lite för mycket saker för att det ska gå att köpa allt han säger.

När boken sen också byter perspektiv och får en helt annan huvudhandling blir jag en smula förvirrad. Varför inte två böcker? Hur hänger det här egentligen ihop?

Trots detta, och trots att jag egentligen redan innan jag börjat läsa boken bestämt mig för att inte älska den, så kan jag inte lägga den ifrån mig. Orden vill bli lästa och sugs in i mina ögon av sig själva. Och jag måste erkänna att jag tycker om den. Trots att den inte är så jätteverklighetstrogen. Trots att den blir lite för mycket. Trots att Bark är irriterande.

Paganinikontraktet nästa, eller?

Från det ena till det andra

Njöt till den sista sidan av Kafka på stranden. Sörjer lite att den är slut, jag vill veta hur det går för Kafka, vad som händer med stenen och så vidare. Men antar att det är bra att lämna saker och ting öppet. Det är helt klart en bok jag kommer minnas, och kommer att skriva lite mer om här längre fram i veckan.

Från en bok till en annan, någon timme efter att sista bladet vänts var det dags att vända det första. I Midvinterblod av Mons Kallentoft. En bok jag både längtat efter, men samtidigt tror att jag inte kommer tycka om. Går in med den inställningen. Så får vi väl se vad som händer.

Ett vardagligt svenskt problem?

Min senaste ljudbok i sommar var Smuts av Katarina Wennstam. Smuts, av Katarina Wennstam

Någon gång för ett par år sedan började jag läsa de första sidorna, medan jag väntade på bussen och var inne på biblioteket. Jag hade förmodligen inget lånekort, men läste lite medan jag väntade.

Nu, ett bra tag senare, tog jag mig i kragen, beredd på fortsättningen. Och jag blev lite besviken, om jag ska vara ärlig.

Jonas Wahl jobbar som jurist och är relativt välkänd i hela Sverige. När boken börjar ska han precis ta första steget till att bli kommentator i rättsfall i teve, något han längtat efter. Ett stort kopplerimål tas upp i rätten och han ska få kommentera. Perfekt. Han är snygg, duktig, rik och har en väldigt vacker fru (Rebecca) och två barn (Emma och Oliver). Allting verkar perfekt.

Men såklart så är inte allt så perfekt som man kan tro. Han “jobbar över” mycket, vilket gör att Rebecca börjar misstänka att han är otrogen. Hon tycker inte längre att deras äktenskap är så bra som det en gång var, men vill inte lämna sitt perfekta hem.

Och visst är Jonas otrogen. Men inte på det sätt som Rebecca tror. I själva verket besöker han själv prostituerade flera gånger i veckan. Flickor som kommit från Ryssland eller baltstaterna. Och Rebecca har ingen aning. Han vill sluta, men kan inte. Det är för lockande. Samtidigt som han vet att han ena eller andra dagen kommer att bli avslöjad.

Det känns som att historien hade kunnat vara bra. Det är fascinerande på ett hemskt sätt, men det finns för många sidohistorier för att jag ska orka. Berättelser om när de var unga. Saker som hänt tidigare. Dagar i Emmas och Olivers liv. Det är så mycket på samma gång.

Men på något sätt lyckas Katarina Wennstam samtidigt få fram problematiken, och det känns som att det är ett väldigt vanligt problem. Jag får nästan känslan av att varenda svensk man köper sex, även om jag vet att så givetvis inte är fallet. Men det presenteras på ett sådant sätt, och det känns skrämmande. Oroande.

Hon lyckas tydligt få fram problematiken med att det inte ses som ett speciellt allvarligt brott i Sverige. För det måste väl ändå vara det hon är ute efter att visa på? Annars vet jag inte riktigt vad meningen med boken är, ärligt talat.

En av de bästa

Nattfåk
Johan Theorin
Wahlström & Widstrand (2008)

En vän till mig pratade om en helt fantastisk deckare hon läst, och eftersom hon vet att jag gillar just deckare väldigt mycket så tyckte hon att jag skulle läsa den. Och eftersom jag faktiskt funderat på att läsa den så tog jag mig chans och lånade den av henne.

Den helt fantastiska historien var historien om Joakim och Katrine Westin som efter omtumlande händelser i Stockholm bestämmer sig för att flytta till en gammal gård på Öland. En gård där Katrines mamma bodde som liten, och där det finns många berättelser om spöken. Men det är en så fantastiskt vacker gård, trots att de måste renovera en hel del. Stora rum, vacker utsikt och helt enkelt perfekt.

Katrine flyttar i förväg med de små barnen och Joakim kommer sen. Allting ska bli så bra. Men när Joakim åker för att hämta de sista sakerna i Stockholm händer det som inte får hända. Polisen ringer och ber honom skynda sig tillbaka; Livia har drunknat. Skärrad skyndar Joakim sig tillbaka för att trösta sin förstörda hustru.

Chocken blir när han inser att det inte är Livia som drunknat…

Nattfåk läste sig av sig själv. Jag behövde knappt vända blad, de gjorde det automatiskt. Jag ville veta de bakomliggande händelserna, längtade till Mirja Rambes historier om vad som hänt i gårdens historia, levde mig in i Joakims plågade tankar. Så som en bra bok ska vara. Verklighetstrogen, bra och spännande.

Så nu kanske Blodläge borde skrivas upp på Jag vill läsa-listan. Är den lika bra?