TidningsIda

– om böcker och språk

Segt, men välskrivet

Jag har bara läst den första av Twilight-böckerna, och föga förvånande så föll den mig inte alls i smaken. Jag är ju som bekant inget fan av varken varulvar eller vampyrer. Förutom det tyckte jag att den var dåligt skriven och att karaktärerna var klyschiga. Så jag fortsatte inte läsa.

Men när jag fick frågan om att läsa Stephenie Meyers thriller för vuxna – Kemisten – var jag ändå nyfiken och tackade ja. Och jag är lite kluven.

Boken handlar om en kvinna – det räcker att säga så, hon byter namn hela tiden genom boken – som tidigare arbetat med att hjälpa den amerikanska staten att förhöra misstänkta personer. Hon har gjort det med minst sagt annorlunda metoder, kemiska sådana som är oerhört plågsamma men effektiva. För några år sedan gick någonting fel och hon har sedan dess levt gömd. Men så plötsligt kontaktar hennes gamla arbetsgivare henne igen – de behöver hjälp med att förhöra en lärare som är inblandad i att planera att släppa ut ett virus som ska skada mängder av människor. Och av någon anledning tror hon på det och tar sig an uppdraget.

Nu till varför jag är kluven. Boken är betydligt bättre skriven än Twilight-böckerna (jag skriver så även om jag bara läst en, jag antar att alla är likadana) och Stephenie Meyer har lagt ner mycket tid på research för att kunna beskriva Kemistens arbete ordentligt, det märks. Men det är segt skrivet. Allt tar oerhört lång tid och det känns inte som att det händer så mycket. Det är långa 567 sidor.

Karaktärerna då? Jo, de kan väl sägas vara klyschiga igen, fast omvänt. Här är det den hårda kvinnan som egentligen inte vill ha någon nära sig som faller för den mjuka, perfekta mannen som är oerhört snygg och snäll. Det är kärlek vid första ögonkastet och allt annat kärleksklysch. Så nja. Men Kemisten är en tuff karaktär, hon är en annorlunda huvudperson som blir intressant.

Hade den inte varit så utdragen hade jag kanske tyckt om den. Men nu blir det lite för mycket av det mesta.

Kemisten
Stephenie Meyer
Albert Bonniers förlag (2016)
Inbunden – 567 sidor
Betyg: T T
Recensionsexemplar från förlaget

När ens sällskap bara sover och sover…

… då passar man på att ta en läsdag. Bokcirkelboken är utläst och nu tar jag mig an ett recensionsex – Kemisten av Stephenie Meyer – som trillade ner i brevlådan nästan samtidigt som Edvin kom in i mitt liv. En spänningsroman av författaren till Twilight-böckerna, som jag visserligen inte blev helt förtjust i. Men kanske är den här bättre, jag tillhörde ju trots allt inte målgruppen i de förras fall. Vampyrer och varulvar är ju inte riktigt min kopp te. Det här låter betydligt mer verklighetstroget när man läser baksidan.

Backman lockar fram starka känslor

Ärligt talat kände jag mig inte speciellt lockad av Fredrik Backmans senaste när folk började prata om att den handlade om ishockey och vad kärleken till ett lag gör med en ort. Jag är inte alls sportintresserad och blev lite besviken på att boken förmodligen inte skulle vara någonting för mig. Men oj, vad jag är glad att jag läste den ändå. Det här är verkligen bland det bästa jag har läst på länge.

Därför vill jag egentligen inte skriva om hockey när jag ska förklara vad boken handlar om. Visserligen står orten Björnstads hockeylag i centrum för allt som händer. Ett juniorlag som har chans att vinna den stora finalen och lyfta orten till vad den en gång var. Alla som bor i Björnstad har någon relation till sporten och därför blir den oerhört viktig.

Men trots att hockeyn egentligen är det som allt kretsar kring så skriver inte Backman så mycket om själva sporten. Det är inga långa matchreferat som tar kapitel efter kapitel. I stället är fokus på det som händer vid sidan av rinken. Vad spelarnas stjärnstatus får för effekt på folk runtomkring i form av grupptryck, vad det innebär att inte få dela sin kärlek till något (sporten), hur det är att våga släppa taget från något som varit viktigt eller hur det är att försöka vara förälder och bra på sitt jobb samtidigt.

Och självklart händer det någonting, utanför rinken, som påverkar både enskilda personer och orten för alltid. Något som gör riktigt ont i magen på mig när jag läser.

Fredrik Backman själv har sagt att det här är hans allvarligaste bok. Kanske är det inte exakt rätt ord, det har funnits allvarliga undertoner i alla hans tidiga böcker – En man som heter Ove är ju egentligen rätt sorglig. Men Björnstad är betydligt svartare än hans tidigare böcker. Även om jag emellanåt sitter och ler, framför allt åt Backmans underfundiga sätt att formulera sig på, så sitter jag oftast med tårarna antingen på väg att börja rinna eller redan på väg nerför mina kinder. Och jag har ont i magen, blir sådär arg att det värker inombords. Det här är en bok jag vill tvinga alla andra att läsa, jag vill diskutera den, jag vill att den ska lyftas fram som viktig. För den är viktig och den är fruktansvärt bra.

En av Fredrik Backmans styrkor är dessutom att han lyckas formulera saker som egentligen inte går att beskriva i ord. De små sakerna blir stora och fina och tränger verkligen in i den som läser och man måste tänka “Ja, precis så där är det”. Och det är därför det gör så ont när ämnet blir svartare. Han beskriver smärtan och plågan nästan för bra.

Eftersom jag dessutom råkar vara höggravid nu när jag läser den här boken så tar jag till mig av alla fina formuleringar om att vara förälder. Som:

Kärleken en förälder har till ett barn ett barn är besynnerlig. Alla andra människor börjar vi älska, men inte den här. Den här har vi älskat för evigt, älskade innan den ens existerat. Hur mycket man än förbereds så har alla mammor och pappor ett första ögonblick av fullständig chock, när flodvågen av känslor sköljer genom en så att man förlorar fotfästet. Det är obegripligt eftersom det inte finns något att jämföra med. Som att beskriva sand mellan tårna eller snöflingor på tungan för någon som levt hela sitt liv i ett mörkt rum.

Att läsa Björnstad är verkligen att brottas med alla möjliga känslor.

Björnstad
Fredrik Backman
Förlag: Piratförlaget (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 470 sidor
Betyg: 5
Recensionsex

“En bok om hockey”

Söndagmorgon. Sambon plockar upp boken jag lagt ifrån mig före frukosten och börjar läsa på baksidan.

“Men, läser du en bok om hockey?! Vad kul!”

Han läser vidare.

“Jaha, det står nåt om ett oförlåtligt brott också. Då så.”

När ett överraskande slut blir det bästa

Mancebo driver en liten speceributik “vid foten av Montmartre” som han själv tycker om att säga. Hans dagar följer samma mönster, det händer inte mycket spännande. Tills en kvinna en dag kommer och ber honom spionera på hennes man. Han bor på andra sidan gatan och hon misstänker att han är otrogen. Och eftersom Mancebo ändå tillbringar så mycket tid på sin pall utanför butiken borde han väl kunna se vad som egentligen är på gång? Mancebo tar sig an uppdraget på fullaste allvar, men plötsligt börjar han se saker med andra ögon och upptäcker helt andra saker än de han får betalt för.

Samtidigt finns en annan parallellhistoria. En utbränd journalist på väg tillbaka får plötsligt ett mystiskt jobb – hon ska sitta på översta våningen i ett kontorshus och vidarebefordra mejl. Mejl som bara består av konstiga sifferkombinationer, helt utan mening vad hon kan se. Och i slutet av varje dag får hon en blombukett av receptionisten som tack för dagen.

Böcker som utspelar sig i Paris brukar på något sätt alltid bli lite småmysiga och så är det även med den här, även om den egentligen inte handlar så mycket om Paris. Jag fastnar mest för kvinnans historia, speciellt för att hon träffar en del intressanta personer, och hade gärna vetat mer om henne. Jag trivs inte lika bra i delarna om Mancebo, han och hans familj är lite för schablonaktiga.

Själva historien är helt okej. Kvinnans är som sagt bäst, Mancebos blir emellanåt lite trist.
Det är uppenbart att de båda historierna, som det ju faktiskt egentligen är, kommer att vävas samman. Men det går aldrig att lista ut exakt hur de kommer att göra det. En stor eloge för det – för oftast när det är så kan man åtminstone gissa när det börjar närma sig. Men inte i den här boken, det blir en rejäl överraskning. Och den överraskningen är helt klart det bästa med boken och värd att vänta på.

Vid foten av Montmartre
Britta Röstlund
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: E-bok, 350 sidor
Betyg: T T T
Boken är ett recensionsex

En mysig deckarhelg

Eftersom jag sällan ser deckare på tv hade jag helt missat Morden i Grantchester som tydligen gick på SVT förra året. Men därför fick jag kanske också en ännu trevligare lässtund när boken bakom nyligen dök upp i min brevlåda och jag nu i helgen placerade mig i soffan med den i knät.

Sidney Chambers är präst i den lilla engelska byn Grantchester, men blir även ofrivilligt detektiv när en kvinna kommer till honom efter att hennes älskare begått självmord. Hon är övertygad om att han aldrig skulle göra en sådan sak och ber prästen att hjälpa henne att luska reda på sanningen. Nyfiken som han är kan han inte låta bli att göra henne till viljes och det är bara början på hans karriär som amatördetektiv. Som tur är har han en god vän som är kommissarie och som litar på honom och hans insikter mer än vad den vanliga polisen förmodligen skulle ha gjort.

Boken består av flera olika fall som Sidney dras in i; allt från mord till stulna smycken. Och mot slutet är han oftast dessutom med när de begås. Kanske lite för mycket för att vara sant, men även Agatha Christies huvudpersoner är ju ofta med när brotten begås.

För det känns tydligt att det är Agatha Christie-känslan som författaren James Runcie vill åt. Han lyckas inte alls skapa samma spänning och lura läsaren på samma sätt som Christie alltid gör, snarare tvärtom. I de flesta fall är det ganska uppenbart hur det hela ska sluta. Men det är ändå mysig läsning, jag trivs i den lilla engelska byn på 50-talet och Sidney är en karaktär som det är enkelt att tycka om.

Jag fick en riktigt mysig läshelg, om än inte den perfekta deckarupplevelsen.

Morden i Grantchester: Dödens skugga
James Runcie
Förlag och år: Masonit förlag – 2016
Typ och sidor: Inbunden – 461 sidor
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

Läskigt bra skrivet

sjukasjälarÄnda sedan jag för många år sedan fick i uppdrag att recensera Kristina Ohlssons Tusenskönor i lokaltidningen har jag kastat mig över allt hon skrivit. Det är egentligen otroligt hur någon lyckas skriva så mycket, inom olika ämnen och lyckas så bra. Nu har jag visserligen inte läst hennes barnböcker, men jag vågar gissa att de är minst lika bra som hennes deckare för vuxna. Lägstanivån är helt enkelt väldigt hög.

Nu har hon gett sig in på området skräck. En genre som egentligen inte tilltalar mig det minsta, men eftersom det var just hon som skrivit var jag väldigt nyfiken. Och det är jag glad över.

Boken handlar om en hemsk händelse i Kristianstad. Allt började med att träd sattes i brand, sedan försvann någon i huset där det brunnit. Först en kvinna vid namn Lydia, sedan den unga kvinnan Fanny och slutligen Fannys före detta pojkvän Lukas. Med den skillnaden att Lukas lyckades ta sig tillbaka, dock utan minne. Orten har aldrig fått något svar på vad det egentligen var som hände och en del tror nog fortfarande att det egentligen var Lukas som gjorde det.

Fannys föräldrar får en stor roll. Framför allt hennes pappa Gunnar har svårt att glömma det som hänt och får ingen ro så länge han inte vet vad som hände hans dotter. När Lukas dessutom tio år efter att han lämnade sitt barndomshem dyker upp igen rivs såren upp på nytt och Gunnar kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som hände.

Samtidigt återvänder också Fannys och Lukas barndomskompis David till Kristianstad. Tillsammans med sin gravida flickvän Anna har han köpt den gamla prästgården. Men Anna känner att allt inte är som det ska, det dyker upp mysiga tecken i huset, saker försvinner och hon hör röster. Vad är det egentligen som hänt i huset?

Den spöklika, skrämmande spänningen finns där från början. Men den är av varierande karaktär. I början skrivs den läsaren nästan för mycket på näsan, man ska helt enkelt tycka att det är otäckt. Men sedan blir det mer lagom, varje liten grej Anna är med om är obehaglig, det finns ingen logisk förklaring. Samtidigt hoppas jag, som inte gillar övernaturliga saker, hela tiden på att just få en logisk förklaring.

Att Kristina Ohlsson kan skriva så att det blir spännande är det ingen tvekan om. Jag kan helt enkelt inte sluta läsa, jag vill veta vad det egentligen är som händer. Samtidigt har hon lyckats skapa intressanta personer, framför allt är hennes beskrivning av Gunnar och hans sorg väldigt nära och stark. Det tar ett tag innan man får grepp om en del av de andra, men det visar sig att det ska vara så. Vilka de är och varför de agerar som de gör faller på plats allt eftersom.

Men – och det är tyvärr ett ganska stort men – så känns slutet överdrivet och hoprafsat. Nästan lite i Kepler-stuk. Synd, för annars hade det här varit fruktansvärt bra.

Sjuka själar
Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2015)
Typ och sidor: E-bok – 381 s
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

Enkelt, vackert och tänkvärt

otrohetDet här är till att börja med ett av de vackraste bokomslag i min hylla. Så enkelt, men ändå så vackert. Lite som innehållet självt.

Journalisten Linda verkar leva det perfekta livet, med man och barn i ett fint hus i Schweiz. Men hon mår ändå inte speciellt bra. Hon vill förändra sin tillvaro, men är samtidigt rädd för vad det innebär. Plötsligt möter hon en man från sitt förflutna och chockas av sin reaktion. Hon tar oväntade steg, gör saker hon aldrig kunnat tänka sig. Inte skulle väl hon längta efter en annan man när hon har en fantastisk man hemma? Men hennes liv gör henne helt enkelt inte lycklig just nu. Vad är det för fel på henne?

Känslan av att ha läst den här boken är helt obeskrivlig. Det är många tankar som snurrar i huvudet, hjärtat slår och jag undrar varför jag inte bara läser sådana här böcker hela tiden. Varför läser jag inte bara Coelho? Vad som med helt andra ord hade kunnat vara en vanlig feel good-roman är något så oerhört mycket större.

Till och från avskyr jag Linda. Nästa sekund känner jag igen mig i henne. Med andra ord är hon oerhört mänsklig. Hon är inte perfekt, och inte heller alldeles skruvad. Hon är du och jag, en människa som av någon anledning tvekar över om allt är som det borde. Precis som vi alla gör då och då. (Sen kanske inte alla försöker komma fram till lösningen genom att vara otrogna, men ändå)

Och vad är lycka egentligen? Ja, det är verkligen värt att fundera på. Gör det medan du läser boken, för du får inte missa den.

T T T T T
Titel: Otrohet
Författare: Paulo Coelho
Förlag: Bazar 2014
Typ och sidor: Inbunden – 317 sidor

Vackert omslag med tänkvärt innehåll

 

mittlivochjagDen gröna färgen, de sirliga vita detaljerna och den fina texten gör att jag tycker att det här är en bokrygg och ett omslag som är väldigt vackert. Jag får lite känslan av att det ska vara en klassisk kärleksroman, kanske någonting av Jane Austen i nyutgåva (om det inte varit så att det stod Cecelia Ahern på det såklart).

Därför är det roligt att det innanför det här romantiska, vackra omslaget döljer sig en både rolig och tänkvärd roman. Lucy är en ung kvinna som har fullt upp med jobbet hon inte gillar, vänner hon har en komplicerad relation till, sin konstiga familj och en relation hon både vill och inte vill glömma. Allt detta gör att hon lever i ständig förnekelse över hur hennes liv egentligen är. Därför dimper det plötsligt ner ett brev med information att hon har ett möte med sitt liv. Nyfiken som hon är bestämmer hon sig för att träffa sitt liv, och han visar sig vara en dyster, grå man som inte ser ut att må speciellt bra. Han slår följe med henne och nu gäller det för Lucy att försöka ta tag i sitt liv och de lögner hon lever i.

Även om det till största delen är komiskt så finns det också mycket att tänka på. Vad är egentligen viktigt i livet och vem tjänar på att man undanhåller saker? Skratta och tänk till när du läser. Och njut såklart av det vackra omslaget.

T T T T
Titel: Mitt liv och jag
Författare: Cecelia Ahern
Förlag och år: Bazar förlag 2014
Typ och sidor: Danskt band – 397 sidor

Den här recensionen publicerades först i Barometerns Bonus Weekend, under temat böcker med vackra ryggar.

Tom och lycklig på samma gång

Det är lite så jag känner mig efter att ha läst ut Paulo Coelhos Otrohet. Men hur jag känner mer exakt får ni veta när det är recensionsdatum, det dröjer dock en liten stund till.

coelhoutlast

En sak kan jag i alla fall säga och det är att jag blir oerhört sugen på att läsa så mycket jag bara kan av Paulo Coelho. Sedan tidigare är bara Alkemisten  och Veronika bestämmer sig för att dö lästa, nämligen. Men i slutet av Otrohet finns ju en fin lista över de böcker som givits ut på svenska så det är bara att börja beta av. Vilken ska jag börja med?