Det där jag nästan aldrig gör

Parallelläsning brukar jag kalla det när man läser flera böcker samtidigt. Och det är någonting jag i princip aldrig ägnar mig åt.

Men ibland händer det och just nu är ett sådant ibland-tillfälle.

  • Jag lyssnar på En annan Alice av Liane Moriarty när jag kör till och från jobbet – något som kommer ta mig cirka en månad om jag inte lyssnar vid andra tillfällen också.
  • Jag kämpar för att ta mig igenom Den gode lögnaren av Nicholas Searle, som e-bok i mobilen – typ när jag hamnar ensam vid ett bord i lunchrummet eller när jag borstar tänderna.
  • Jag sträckläste 100 sidor i Hjärtats osynliga raseri av John Boyne som inbunden bok i går kväll och hoppas kunna göra om det snart igen.

Frågan är om det är en tillfällighet eller en ny vana?

Recension: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Read More

Tre jihadister har tagit gisslan i en bokhandel i Göteborg där en satirtecknare skulle prata. Med bombbälten och vapen vill de visa att man minsann inte driver med islam. Men plötsligt byter en av dem, en ung kvinna, sida och bestämmer sig för att avbryta alltihop.

Några år senare träffar bokens författarjag henne på den anstalt där hon avtjänar sitt straff. Hon vill berätta sin historia, varför hon gjorde som hon gjorde där i bokhandeln. Långsamt växer en historia fram, där hon berättar hur hon kommer från ett framtida Sverige och förmodligen skickades tillbaka för att avbryta attacken i butiken. En framtid där medborgarkontrakt måste skrivas på av alla och där oliktänkande inte accepteras.

På ett sätt önskar jag att jag kunde säga att jag verkligen tyckte om den här boken. Inte bara för att den är prisad (med bland annat Augustpriset) utan också för att Johannes Anyuru försöker berätta någonting viktigt. Men jag fastnar just i ordet “försöker”, för jag tycker tyvärr inte att han lyckas. Delarna i början, som utspelar sig i bokhandeln, suger in mig och jag tror att någonting fantastiskt väntar. Men tyvärr tappar jag den känslan när den unga kvinnans historia börjar hoppa fram och tillbaka i tiden och allting blir lite för rörigt.

Jag förstår vad det är han vill säga om vår tid, men jag tycker att han har valt ett för komplicerat sätt att göra det på. Lite som att han hade flera bra idéer och inte kunde välja vilken han skulle fokusera på och i stället valde att försöka få med alla.

Därför funkar det tyvärr inte för mig – även om det uppenbarligen gjort det för många andra.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Johannes Anyuru
Förlag: Norstedts (2017)
Betyg: 2
———-

Läst som: E-bok
Sidor: 300

Recension: Mischling av Affinity Konar

Read More

Vissa böcker bara ropar efter att jag ska läsa dem. Det här var en sådan.

Tvillingarna Pearl och Stasha anländer till Auschwitz med en boskapsvagn tillsammans med sin mamma och farfar 1944. Mamman ser en läkare ta ett annat tvillingpar åt sidan och räknar snabbt ut att det borde vara någonting bra. Hon visar upp sina döttrar, som är enäggstvillingar, och läkaren vill absolut att de ska följa med honom. Han säger åt dem att kalla honom Farbror Doktorn, men egentligen är hans namn Joseph Mengele och tvillingarna förs till det som blev känt som Mengeles zoo. Där utsätts de för det ena hemska experimentet efter det andra och flickorna som tidigare alltid delat allting börjar sakta bli till två enskilda individer. En dag försvinner Pearl spårlöst och Stasha är fast besluten att hitta henne en dag, oavsett hur lång tid det kommer att ta.

Det här är en fruktansvärt hemsk historia, framför allt för man som läsare vet att allting den grundar sig i är sant. Tvillingarna är påhittade, men Affinity Konair grundar deras historia på andra överlevande Mengele-tvillingars. Därför gör det extra ont att läsa om allt det fasansfulla som händer och trots att det sällan beskrivs exakt vad de utsätts för så vänder det sig ofta i magen. Det är tungt att läsa, men samtidigt finns det så mycket hopp. Hon skriver utifrån de unga flickornas perspektiv, hur de tror på att det viktigaste är att de håller ihop och hur Pearl fantiserar om att utnyttja Mengeles eventuella goda sidor till att komma honom tillräckligt nära för att hugga honom med en brödkniv.

Så länge allting utspelar sig i Auschwitz är jag helt fast i historien. Men när ryssarna befriar lägret den 27 januari 1945 och de överlevande lämnar platsen för att försöka finna sig ett nytt liv haltar berättelsen en aning. Affinity Konar är nästan lite för enträgen om att lösa allting på bästa möjliga sätt och det känns inte alltid helt trovärdigt. Men i en otrolig historia kan ju även det mest otroliga hända.

De här historierna är viktiga och de kommer alltid att vara det. Oavsett om de är hundra procent sanna eller bara bygger på andra sanna historier. Därför är det här en bok som måste läsas.

Mischlinge
Affinity Konar
Förlag: Polaris (2017)
Betyg: 4


Läst som: E-bok och Ljudbok
Sidor/tid: 359 s/12 h 21 min

Recension: Jag fann dig av Lisa Jewell

Read More
Foto: Piratförlaget

En dag hittar den ensamstående mamman Alice en man på stranden. Han sitter i regnet och stirrar ut över vattnet, utan att göra någonting. Hon kan inte låta bli att gå fram till honom och det visar sig att inte heller han har en aning om vad han gör där. Han verkar ha tappat minnet helt och hållet – han vet inte ens vem han är. Alice förbarmar sig över honom och tar med honom hem. Kanske kan hon hjälpa honom att minnas?

Samtidigt är den unga kvinnan Lily helt förstörd eftersom hennes man Carl är spårlöst försvunnen. De är nygifta och han skulle aldrig lämna henne, men ändå har hon svårt att bli tagen på allvar av polisen och bestämmer sig för att försöka hitta honom på egen hand. Någonting måste ju ha hänt om han inte kommer hem till henne.

Alice och Lilys historier varvas med en tillbakablick på någonting som hände för drygt 20 år sedan i den lilla orten där Alice bor. Man förstår snabbt att den såklart hänger ihop med mannen utan minne på något sätt, men inte exakt hur eller vem i den historien som han faktiskt är. Det gör att det som egentligen bara är en vanlig roman även blir spännande och gör att man inte kan sluta läsa.

Det är en välskriven historia och det märks att Lisa Jewell har lagt ner tid på då-historien. Den är snäppet bättre än nu-delen, även om båda haltar lite på slutet. Det är som att hon kom på att det börjar bli dags att avsluta och försöker knyta ihop säcken lite för snabbt. Men vägen fram dit är helt klart läsvärd.

Jag fann dig
Lisa Jewell
Printz Publishing (2017)
Betyg: 3
—————
Läst som: Ljudbok
Uppläsare: Maria Lyckow
Längd: 9 timmar och 20 minuter

Långt ifrån en enkel familjerelation

Read More
Foto: Delphine Jouandeau/Sekwa

När tolvårige Milo är med om en cykelolycka rusar hans familj för att finnas vid hans sida på sjukhuset. Och alla behöver en syndabock, det känns på något sätt lättare då. Snabbt riktas allas blickar mot Milos moster Marguerite, som var med honom när olyckan hände. Varför satt de inte hemma och gjorde läxor som de skulle?

Tiden går och Milo blir inte bättre, vilket går ut över familjen. Gamla bråk kommer upp till ytan igen och det visar sig att de har en långt ifrån enkel relation med varandra. Och medan Milo ligger med en oviss framtid på sjukhuset gäller det för de andra att reda ut allt som ligger och gnager. Det påverkar honom och så länge hans familj inte kommer överens är det svårt för honom att bli bättre igen.

Typ så. Egentligen är det svårt att berätta om handlingen i boken, för det händer inte så mycket. Utgångspunkten är ju olyckan, sedan är resten egentligen bara historia. Och de olika karaktärerna – Valérie Tong Cuongs stora styrka. Jag fastnade för hennes sätt att beskriva helt olika sorters personer i samma bok utifrån samma handling i Mirakelverkstaden, men frågan är om hon inte gör det ännu bättre i Olyckan. Perspektiven växlar, från Milos mamma till hans moster, från mormor till pappa. Den enda som inte får berätta sin version är Milo, vilket är fint eftersom han ändå är centrum i alltihop.

Framför allt fastnar jag för Milos moster Marguerite. Hon har inte haft det enkelt och det har verkligen påverkat henne, mer än man från början skulle kunna tro.

Olyckan
Valérie Tong Cuong
Förlag:
Sekwa (2016)
Typ och sidor: Danskt band – 260 s
Betyg: 4

Svåra dilemman

Read More

Fiona Maye är domare specialiserad på familjerättsliga fall. Hon dömer i situationer där familjens intresse på olika sätt står emot barnets, det kan till exempel vara på grund av religiösa skäl. Och det är det i just det aktuella fall som boken kretsar kring. Ett 17-årigt Jehovas vittne har insjuknat i leukemi och sjukhuset vill ge honom en blodtransfusion för att han över huvud taget ska kunna ha en chans att överleva, men religionen förbjuder det. Föräldrarna vägrar låta honom få transfusionen och han själv hävdar att han vet vad det innebär att inte ta emot den och att det är Guds mening att han ska klara sig utan någon annans blod i sin kropp. Inte helt enkelt, men Fiona gör allt hon kan för att döma så rättvist som möjligt.

Samtidigt slåss hon med problem på hemmaplan (som alltid i romaner). Hennes man börjar tröttna och vill testa någonting nytt, men utan att för den skull lämna sin fru. Långt ifrån okomplicerat i Fionas värld.

Jag är helt ointresserad av Fionas problem på hemmaplan, men hennes jobb och det specifika fallet är oerhört intressanta. Jag fascineras över hur man orkar ha ett sådant jobb och hur man kan göra det utan att förgås av tankar på hur det hade blivit om man hade dömt på ett annat sätt. Hur man kan stänga av när fallet är klart – om man nu verkligen kan det.

Det är många intressanta moraliska dilemman att ta ställning till och det är bokens styrka. Jag blir dock skeptisk till när Fiona blir lite för personligt inblandad, men tvingas inse att författaren har en tanke med det. Även om jag inte riktigt gillar den hela vägen.

Domaren
Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2015)
Typ och sidor: Pocket – 256 sidor
Betyg: 3

Väl värd att vänta på

Read More
Foto: Etta

Ända sedan jag först läste om Disclaimer av Renée Knight har jag velat läsa den. Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig och det drog ut på tiden. Och ju fler dagar som gick, desto mer orolig blev jag över att bli besviken. Men jag oroade mig helt i onödan.

Catherine har börjat läsa en bok. En bok som hon inte har en aning om hur den hamnade hemma hos henne och som skrämmer henne. Hon förstår nämligen relativt snart att den handlar om henne och om en händelse som ingen annan än hon själv vet om. Fast uppenbarligen finns det någon mer som vet, på något sätt. Catherine blir rädd, försöker ta reda på vem författaren är och gör sitt bästa för att ingen annan i hennes närhet ska läsa boken.

Hennes rädsla och panik för att bli avslöjad är så stark och den förmedlas verkligen. Även innan jag tror att jag förstår vad hon är orolig för delar jag hennes skräck och hoppas att hon ska slippa må som hon gör, att den mystiske författaren ska lämna henne ifred.

Utan att säga för mycket så måste jag nämna vändningen som leder till slutet. För saker och ting är inte riktigt som man har trott och det hade funnits en risk för att det skulle bli överdrivet och otroligt. Men det blir det inte, bara ännu hemskare än vad man hade trott. Och samtidigt så bra.

Det går inte att sluta läsa den här boken. Och kanske är det bästa sättet att läsa den – i ett sträck.

Disclaimer
Renée Knight
Förlag: 
Etta (2015)
Betyg: 4

Vackert men ändå sorgligt

Read More

En fin berättelse, som samtidigt är så oerhört sorglig. Det är vad Olivier Bourdeauts I väntan på Bojangles är.

En liten pojke växer upp i ett kärleksfullt hem, med en mamma och pappa som i princip byggt hela sina liv på överdrifter och lögner. Mamman byter namn varje dag, pappan har slutat jobba för att vara med henne hela dagarna. Den ena festen följer på den andra och mammans favoritlåt spelas ständigt i bakgrunden – Nina Simones Mr. Bojangles. Och om livet i lägenheten blir trist åker de till sitt lilla slott i Spanien.

Men ibland hinner verkligheten ikapp. När kronofogden en dag ringer på dörren blir det något som plötsligt tar familjen tillbaka till verkligheten och det dröjer inte länge förrän mamman tvångsintas på psyket. Där är hon självklart allas favorit, men trivs inte och smider i stället stora planer för sitt eget försvinnande därifrån.

Det mesta berättas ur sonens perspektiv. Och att han älskar sina föräldrar, trots att han egentligen inte är det viktigaste för dem, råder det ingen tvekan om. De är hans allt, men tyvärr är inte han deras allt. Det är sorgligt att se hur de vuxna i familjen leker sina lekar, har sina fester och fortsätter att låtsas som att allt är bra med ständiga lögner, samtidigt som de inte ens vill att sonen lägger ner någon energi på skolan.

Pappans oerhörda kärlek till mamman är också oerhört vacker. Han är verkligen hennes allt, trots att det egentligen är osäkert om de faktiskt känner varandra på grund av alla lögner. Eller om pojken känner sina föräldrar.

Det är en roman som innehåller så mycket; både kärlek, sorg, lycka och desperation. Men trots att det bitvis känns rätt nattsvart och det till och med rullar ett par tårar nerför min kind när jag läser så finns ändå något hoppfullt i berättelsen. Och det är fint.

I väntan på Bojangles
Olivier Bourdeaut
Förlag: Sekwa (2016)
Betyg: 4