TidningsIda

– om böcker och språk

En historia full av vändningar

Vissa böcker är det omöjligt att berätta om utan att riskera att säga för mycket. Jag lät dig gå av Clare Mackintosh är en sådan bok. Vi läste den i min bokcirkel och jag hade knappt läst någonting alls om den innan, vilket jag tror var en av anledningarna till att den blev så bra.

Men om jag nu måste berätta lite om den så handlar den om en liten pojke som blir ihjälkörd av en smitare, polisens arbete med att hitta den skyldige och den unga kvinnan Jenna som flyr sitt gamla liv. Allra mest får vi läsa om Jenna, men det tar lång tid innan man får veta tillräckligt mycket för att reda ut vem hon är och vad hon flyr ifrån.

Och det är det som är så fantastiskt med den här historien. Jag har verkligen ingen aning om vad som ska komma härnäst eller på vilket sätt allting hör ihop. Jag tror att jag vet, men så plötsligt får jag veta något som förändrar allting helt. Historien vänder flera gånger åt helt andra håll än vad jag hade väntat mig.

Tyvärr gillar jag inte riktigt vändningen i slutet, men i övrigt är det en riktigt, riktigt bra och spännande historia.

Jag lät dig gå
Clare Mackintosh
Lind & co (2016)
Betyg: 4

Segt, men välskrivet

Jag har bara läst den första av Twilight-böckerna, och föga förvånande så föll den mig inte alls i smaken. Jag är ju som bekant inget fan av varken varulvar eller vampyrer. Förutom det tyckte jag att den var dåligt skriven och att karaktärerna var klyschiga. Så jag fortsatte inte läsa.

Men när jag fick frågan om att läsa Stephenie Meyers thriller för vuxna – Kemisten – var jag ändå nyfiken och tackade ja. Och jag är lite kluven.

Boken handlar om en kvinna – det räcker att säga så, hon byter namn hela tiden genom boken – som tidigare arbetat med att hjälpa den amerikanska staten att förhöra misstänkta personer. Hon har gjort det med minst sagt annorlunda metoder, kemiska sådana som är oerhört plågsamma men effektiva. För några år sedan gick någonting fel och hon har sedan dess levt gömd. Men så plötsligt kontaktar hennes gamla arbetsgivare henne igen – de behöver hjälp med att förhöra en lärare som är inblandad i att planera att släppa ut ett virus som ska skada mängder av människor. Och av någon anledning tror hon på det och tar sig an uppdraget.

Nu till varför jag är kluven. Boken är betydligt bättre skriven än Twilight-böckerna (jag skriver så även om jag bara läst en, jag antar att alla är likadana) och Stephenie Meyer har lagt ner mycket tid på research för att kunna beskriva Kemistens arbete ordentligt, det märks. Men det är segt skrivet. Allt tar oerhört lång tid och det känns inte som att det händer så mycket. Det är långa 567 sidor.

Karaktärerna då? Jo, de kan väl sägas vara klyschiga igen, fast omvänt. Här är det den hårda kvinnan som egentligen inte vill ha någon nära sig som faller för den mjuka, perfekta mannen som är oerhört snygg och snäll. Det är kärlek vid första ögonkastet och allt annat kärleksklysch. Så nja. Men Kemisten är en tuff karaktär, hon är en annorlunda huvudperson som blir intressant.

Hade den inte varit så utdragen hade jag kanske tyckt om den. Men nu blir det lite för mycket av det mesta.

Kemisten
Stephenie Meyer
Albert Bonniers förlag (2016)
Inbunden – 567 sidor
Betyg: T T
Recensionsexemplar från förlaget

3 x Börjlinds

Inför höstens Bokens afton läste jag för första gången någonting av Cilla och Rolf Börjlind och blev helt lyrisk. Varför hade jag missat dem? Det var ju helt fantastiskt. I alla fall boken jag läste, Sov du lilla videung, och jag insåg att jag måste ta reda på om de tre tidigare böckerna var lika bra.

Nu var det dags och på två veckor har jag plöjt igenom de tre tidigare och jag känner nästan att de förtjänar att sammanfattas i ett och samma inlägg.

Alla tre i korthet: Det var inte speciellt svårt att sträckläsa alla tre. De är utan tvekan spännande. Men var och en har sina styrkor och sina svagheter. Självklart blir huvudpersonerna väldigt inblandade, som det brukar vara i deckare, och det är det jag har vissa svårigheter med. Framför allt i den första. Men sammantaget är det en väldigt välskriven och bra serie. Men den sista – Sov du lilla videung – är klart den bästa.

Springfloden: En gravid kvinna hittas nergrävd vid vattenkanten på 1980-talet och fallet får aldrig någon lösning. Nu, många år senare, tar polisstudenten Olivia Rönning upp fallet i en skoluppgift och kommer på helt nya saker som gör att man gör flera framsteg, och lyckas även leta reda på den före detta polisen Tom Stilton som hade hand om fallet då, men numera är hemlös. Men Olivia kommer för nära vissa personer och riskerar att dras in alldeles för mycket själv. Och till slut gör hon det, vilket är det jag har mest emot med den här boken. Det kommer en twist som jag helt klart hade kunnat vara utan, det blir för skruvat på slutet. Risken finns att jag inte hade fortsatt läsa om jag hade börjat med den här boken (nu råkade jag ju börja med den fjärde), för jag blir rätt irriterad på slutet. Utan tvekan är det här den svagaste boken i serien.

Den tredje rösten: Olivia har efter det som hände i slutet på första boken bestämt sig för att inte bli polis och ger sig ut och reser. När hon kommer hem har hennes mammas granne begått självmord – men frågan är om det verkligen är självmord. Olivia stöttar mannens dotter och inser snart att det finns åtminstone två potentiella mordmotiv bakom i stället. Samtidigt har Tom Stilton tagit sig upp från hemlösheten och åker ner till Frankrike för att hjälpa en vän att ta reda på mer om ett mord som har begåtts där. Att allting hör ihop känns självklart från första stund, så det är ingen spoiler att säga det. Lite bättre hopknutet än i första boken är det och det känns som att paret Börjlind hittat sin stil lite mer i den här boken. Det är lagom högt tempo och välskrivet.

Svart gryning: Det här är den boken som gör riktigt ont i magen att läsa, för det handlar om mördade barn. En liten flicka hittas med nacken avvriden i en sandlåda i Skåne och någon dag senare händer samma sak i Stockholm. Olivia är polis igen och jobbar nere i Skåne och blir självklart indragen i fallet med flickan. Frågan är om de båda morden hör ihop och om de i så fall är hämndmord eller kanske rasistmord (båda barnen har utländskt ursprung)?
Här börjar jag närma mig känslan jag hade när jag läste Sov du lilla videung. Det är vidrigt, men samtidigt spännande – och helt omöjligt att lägga ifrån sig. Även om man ganska snart förstår hur det hela hänger ihop så blir det lika spännande varje gång poliserna går åt fel håll.

Sedan då? Eftersom jag tycker att böckerna blir bättre och bättre så hoppas jag självklart på en femte del om Olivia Rönning och Tom Stilton. Vi får väl se vad den kan handla om.

Cilla och Rolf Börjlind
Springfloden (2012) – Betyg: 2
Den tredje rösten (2013) – Betyg: 3
Svart gryning (2014) – Betyg: 3

När ens sällskap bara sover och sover…

… då passar man på att ta en läsdag. Bokcirkelboken är utläst och nu tar jag mig an ett recensionsex – Kemisten av Stephenie Meyer – som trillade ner i brevlådan nästan samtidigt som Edvin kom in i mitt liv. En spänningsroman av författaren till Twilight-böckerna, som jag visserligen inte blev helt förtjust i. Men kanske är den här bättre, jag tillhörde ju trots allt inte målgruppen i de förras fall. Vampyrer och varulvar är ju inte riktigt min kopp te. Det här låter betydligt mer verklighetstroget när man läser baksidan.

Ett annorlunda pussel

En skolskjutning i Djursholm förfärar Sverige. Två misstänkta finns, en ung man som sköts ihjäl vid händelsen och en ung kvinna som överlevde. Ett hemskt mördarpar vars relation pressen gottar sig i och lyfter fram allt om. Framför allt älskar man att den unga kvinnan är en rik, bortskämd tjej som har precis allting man kan tänka sig i livet. Hur kan hon ha hamnat där?

Hela historien är Majas, den unga kvinnans. Hon berättar från kvinnohäktet, där hon sitter isolerad, från rättssalen och vi får följa med henne tillbaka i tiden där hon bit för bit berättar om allt som ledde fram till skjutningen. Hur hon träffade Sebastian, vilken relation de hade till de andra som skjutits och hur hon ser på sitt liv. En liten del i taget får vi veta mer om vem hon egentligen är och försöka komma fram till huruvida hon är skyldig till att ha planerat det hemska dådet tillsammans med sin pojkvän eller inte.

Rättegången är det som allt är uppbyggt kring, Malin Persson Giolito kallar det till och med för en rättegångsthriller. Som jurist vet hon exakt vad hon skriver om och det blir ett intressant sätt att berätta en spänningshistoria för. Annorlunda på ett väldigt bra sätt. Speciellt när det kombineras med att hoppa tillbaka i tiden, utifrån vad som just då lyfts vid rättegången.

Jag tycker också om hur hon är försiktig med att berätta för mycket på en gång. Det är verkligen bara en liten bit i taget vi får reda på; efter de första sidorna vet man knappt vad som har hänt och det tar ett tag innan man förstår. Och för varje sida man läser får man ta ett steg till tillbaka i tiden och till slut har man händelsen klar för sig. Då gäller det bara att få de sista pusselbitarna till bakgrunden. För hela historien är ett enda stort pussel och det är inte alltid man hittar bitarna i precis rätt ordning. Det kan bli lite rörigt, men till slut får man en helhet.

Maja är dessutom en intressant person, och det är lätt att känna igen sig i henne, som den duktiga flickan som alla förväntar sig det bästa av. Pressen alla sätter på henne; familj, vänner, lärare och inte minst pojkvännen. Är det verkligen så lätt att döma henne?

Titel: Störst av allt
Författare: Malin Persson Giolito
Förlag: Wahlström och Widstrand (2016)
Typ och sidor: Inbunden, 363 sidor
Betyg: 4

Kristina Ohlsson växer

Att Kristina Ohlsson är en av mina absoluta favoritförfattare är långt ifrån en hemlighet. Det har hon varit sedan jag först upptäckte henne, typ 2010, och hon lyckas hålla mig kvar oavsett vilken genre hon väljer att skriva i (jag har dock inte läst barnböckerna, men det ingår i planen). 

Något jag däremot har tyckt varit sådär är hennes framträdanden live. Vilket är helt okej, bara för att man är en bra författare behöver man inte vara bra inför en publik, tvärtom. Men jag har lyssnat på henne ganska många gånger nu och tyckt att det varit ganska synd. 

Men nu har någonting hänt. Det slogs jag av redan på Lilla bokens afton i Kalmar i våras. Och jag slås av det i dag igen när jag hör henne prata om sina skräckböcker. Hon når fram. Hon mer än når fram – hon är riktigt bra att lyssna på. Jag förstår hur hon tänkt när hon förlagt sina historier på olika platser, jag blir intresserad av hur hon jobbar och jag blir nästan sugen på att läsa om Sjuka själar (fast jag inte är någon omläsare). 

Så jag kommer definitivt lyssna mer på Kristina Ohlsson. Om hon fortsätter skriva, vilket hon nog definitivt lär göra. 

Ett spännande tips

Varje fredag–måndag håller Annika på alkb.se i något hon kallar för Bokbloggsjerkan. Det innebär i korthet att hon varje vecka ställer en fråga man kan svara på på sin egen blogg, sedan länkar man till sitt svar hos henne och så hoppar (jerkar) man runt bland alla andra bloggar som har svarat. Det här har jag varit med i länge och det är en av veckans höjdpunkter. (en liten förklaring för eventuella nytillkomna läsare som inte kommer från bokbloggsfären)

Veckans fråga/ämne är som följer:

Berätta om en bok (eller flera) som du tycker är riktigt spännande!

Nu är det ett tag sedan jag läste något av S J Bolton, eller Sharon Bolton som hon numera har på omslagen, men böckerna om Lacey Flint är riktigt, riktigt spännande. Första läste jag 2013 – Nu ser du mig – och sedan dess har det hunnit bli ett par till även om jag nu ligger lite efter.

Nu ser du mig är första boken om Lacey Flint och där får man lära känna den unga Londonpolisen som alltid varit fascinerad av seriemördare. Att hennes första fall då råkar bli en copycat på Jack the Ripper är nästan en slump som är för bra för att vara sann. Speciellt eftersom morden alltid inträffar i närheten av Lacey.

Det som framför allt gör det spännande är att man inte har en aning om vart man ska föras härnäst. Ena stunden tror man att man vet vem som är mördaren och hur allt hänger ihop, men nästa stund visar det sig att det var helt fel. Precis som det ska vara för att lyckas skapa en riktigt, riktigt spännande bok.