12. Bok på en öde ö

Man kan tolka det här temat på två sätt. Antingen väljer man en bok man kan ha nytta av, typ en överlevnadshandbok. Eller så väljer man en bok man kan stå ut med att läsa om och om igen.

javla-john

Och om jag gör det sistnämnda så skulle jag definitivt ta med mig Jävla John av Eva Dozzi. Det är en av få böcker jag faktiskt har läst om – och som jag skulle kunna tänka mig att läsa om fler gånger till. Det skulle nog vara en bra verklighetsflykt från det ensamma livet på den öde ön.

Annorlunda och underbar

IMG_2750

Jag fortsätter min Astrid Lindgren-läsning och är just nu stormförtjust i den lilla historien Kati i Amerika. Jag tycker mycket om den unga Kati, som inte är rädd att testa på nya grejer och jag älskar hur Astrid beskriver hennes upplevelser i det stora landet. Orden, händelserna – ja, allt känns hela tiden väldigt fyndigt. Jag sitter typ och ler oavbrutet medan jag läser.

Halvvägs in känns det verkligen som att den sticker ut bland Astrid-böckerna jag läst. Och jag gillar det verkligen.

Två korta: Biografier

forforadigJag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte
Margareta Strömstedt
Förlag: Albert Bonniers förlag (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 221 sidor
Betyg: T T T T

Liten men naggande god. Så skulle man kunna beskriva den lilla orangeröda bok där Margareta Strömstedt berättar om sitt liv och de möten som präglat henne, på både gott och ont. Jag fascineras något oerhört av hur hon vågade gå upp till DN:s chefredaktör, hävda att barnbokskritiken inte höll måttet och därigenom fick jobb. Jag blir avundsjuk på hur hon umgicks med Astrid Lindgren, Tove Jansson och andra underbara författare. Ett imponerande liv, helt klart.

churchillWinston Churcill: Del 1 1874–1939
Bengt Liljegren
Förlag: Historiska media (2013)
Typ och sidor: E-bok – 283 sidor
Betyg: T T T

En biografi över Winston Churchill hade inte direkt stått högst på min läslista om det inte vore för Bokens afton i Kalmar. Bengt Liljegren skriver i förordet att han vill gå ifrån en del av de myter som Churchill själv och andra skapade om honom, som att han försummats som barn. Det går verkligen inte att säga någonting annat än att det är en intressant levnadshistoria. Men jag tror ändå att jag hoppar andra delen av biografin.

Lite av en mellanbok

lyckliga gatanLyckliga gatan – Liza Marklund.
Det här är den råaste, våldsammaste bok jag har skrivit, säger Liza Marklund själv. Men hon poängterar samtidigt att all tortyr som finns i boken är riktiga metoder, det kommer från Amnestys rapporter.

Och visst är det rått på ett helt annat sätt än hennes tidigare böcker. Tidigare har det bara varit “vanliga” mord, men det här är något helt annat. En politiker hittas torterad och medvetslös i sitt hem på Solsidan i Stockholm medan hans fru Nora är spårlöst försvunnen. Ingen vet var hon är eller om hon har någonting med misshandeln att göra. Annika Bengtzon får självklart i uppdrag att skriva om det. Eller inte bara skriva, medievärlden har förändrats och hon både skriver, fotar, gör filmer och spelar in radio om fallet nu för tiden (hm..).

Men samtidigt hamnar tidningens chefredaktör i blåsväder, och eftersom han har ett gott öga till Annika vill han att hon ska hjälpa honom att rentvå sitt namn. Hon försöker, vilket ger henne idéer om vad som skulle ha kunnat hända Nora…

Att det är spännande är det ingen tvekan om, men så är det alltid när det gäller Liza Marklund och Annika Bengtzon. Liza har sagt att det här är näst sista boken om Annika Bengtzon och det känns faktiskt. Den är lite av en transportsträcka mot slutet. För när vi närmar oss slutet av den här boken går det så fort, som att författaren bara vill raska av det hela för att kunna gå vidare till den riktiga historien. Allt får en lösning lite för fort och som läsaren får man inte riktigt förstå allting. Vilket är väldigt synd. Med några sidor till och lite mer genomarbetat hade det kunnat bli riktigt bra. Nu är det bara bra.

Men jag ser fram emot att läsa avslutningen.

T T T
Titel: Lyckliga gatan
Författare: Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 412 sidor

Nej, jag står inte ut med Bäckström

den-sanna-historien-om-pinocchios-nasaDen sanna historien om Pinocchios näsa – Leif GW Persson.
Vilken fruktansvärt hemsk människa! Det är de första tankarna som infinner sig när jag börjar läsa boken och redan ett par sidor in tvingas stifta bekantskap med Evert Bäckströms ”supersalami”. Jag har inte läst någon av böckerna om kriminalkommissarien förut, men visste att han är lite av ett svin. Att han var ett så stort svin visste jag dock inte. Och därför tar det upp huvuddelen av mina tankar när jag läser först halvan. Usch.

Men sedan pratar jag med en kollega, som förstår varför jag känner som jag gör. Hon säger att jag inte vet bakgrunden, och det var ju det jag misstänkte. Jag får helt enkelt försöka förbise Bäckström som person och ta på mig andra glasögon.

Det är då jag får se den spännande historien om hur en liten speldosa från Ryssland helt plötsligt hamnar i Sverige och på sätt och vis leder till en advokats död. Jag får lära mig massor om både svensk och rysk historia. Vilket kan vara väldigt intressant om man är på rätt humör.

Och visst skriver GW bra. Det är ett flyt genom hela boken, det känns inte som att det är drygt 600 sidor jag precis läst. Ett gott betyg. Men ibland blir de historiska passagerna lite väl långa och jag har svårt att se kopplingen till nutiden och berättelsen i sig. Vilket är synd, för det döljer sig både en spännande deckare och en intressant historielektion i den här boken.

T
Titel: Den sanna historien om Pinocchios näsa
Författare: Leif GW Persson
Förlag och år: Albert Bonniers förlag (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 631 sidor

Tre syskon med tre helt olika liv

systrarbroderJag tycker om böcker där man får veta mycket om huvudpersonerna, utan att någonting egentligen behöver hända. Så som Anna Gavalda ofta skriver, där personernas inre får ta mer plats än vad de gör på utsidan.

Lite den känslan får jag också av Maria Svelands Systrar och bröder. Det är ingen Gavalda-bok när det gäller språk, men den påminner lite om det i uppbyggnad. Vi får följa tre syskon, på varsitt håll, men deras förflutna binder dem samman och gör att de är som de är. Nora, äldsta systern som är duktig, ordentlig och håller dem samman. Hedda, som är den flummigare systern som inte vet om hon vill skaffa familj. Och så lillebror Per, som har svårt för närhet och försörjer sig på att ge ”massage” till rika kvinnor.

De har alla tre en tuff barndom bakom sig, men försöker ta sig bort från den på helt olika sätt. Såren från förr ska läkas, men det är inte lätt. Och hur mycket de än försöker gå vidare hinner det förflutna ikapp dem.

Det är mycket hopp fram och tillbaka i tiden, men de blir för den skull inte rörigt. När mamma Anita är med vet man att vi är tillbaka i barndomen. Sedan är vi helt plötsligt i nutiden och Noras äktenskapsbekymmer eller Heddas tid på konstfack.

Slutet är dock det stora men:et. Det känns lite krystat, lite framhastat. Från att ha rullat på i ganska långsamt tempo så går det plötsligt ganska fort. Tyvärr. För annars hade jag tyckt ännu mer om det än vad jag redan gör.

En sak är dock säker. Det får mig definitivt att vilja läsa mer av Maria Sveland.

T T T
Titel:
Systrar och bröder
Författare:
Maria Sveland
Förlag: Norstedts (2013)
Typ och sidor: E-bok – 296 sidor

Lättsamt och allvarligt på samma gång

slutasesVi måste sluta ses på det här sättet – Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck.
Jag glömmer ofta bort att läsa böcker som kategoriseras som ungdomsböcker eller böcker för unga vuxna. Men med mina 23 år är jag ju egentligen en del av målgruppen. Och det är just vad jag inser när jag läser den här boken. Dels att den är till för mig, och dels att jag borde läsa det oftare.

Hanna ska snart ta studenten och längtar efter att ge sig i väg till Paris. Jens är 24, nyseparerad, småbarnspappa och längtar efter att få vila. De båda träffas på krogen en kväll och tillbringar en natt tillsammans. Men att de sedan ska mötas i skolan, där Jens börjar jobba som assistent till en kille i Hannas klass, har ingen av dem riktigt räknat med. Hur ska de förhålla sig till det som har hänt? Och hur blir det framöver?

Hanna och Jens får turas om att berätta den här historien, de skriver vartannat kapitel. Båda två ältar, analyserar och planerar. Och båda karaktärerna är mänskliga. Framför allt fastnar jag för Jens, pendlar mellan att tycka att han verkar fantastisk och att tycka att han är lite för bra för att vara sann. Jag undrar om 24-åriga killar verkligen är så analyserande på det sätt som han är. Förmodligen spelar det in att hans ord kommer från en kvinna, för hans sätt känns ofta mer kvinnligt än ungt manligt. Men samtidigt tycker jag om det. Jag vill höra honom analysera sitt förhållande till Hanna och hur han ska bete sig mot sin dotters mamma.

Om Jens överraskar och intresserar mig, så är dock Hanna lite mer klyschig. Typisk tonårstjej som ska ta studenten. Men samtidigt känner jag igen mig i mycket, så det träffar uppenbarligen helt rätt. Hon ältar och gnäller på samma sätt som jag gör. Och visst känner man igen sig i allt smygtittande och drömmande?

Framför allt så överraskar den här boken mig med sin trovärdighet och starka känslor. Och slutet – det tycker jag väldigt mycket om. Kanske, kanske får det mig att läsa fler böcker i den här genren.

T T T T
Titel: Vi måste sluta ses på det här sättet
Författare: Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo
Förlag och år: Gilla böcker 2013
Typ och sidor: Inbunden – 335 sidor
Recensionsexemplar

 

Hemskt, men nära och väldigt bra

ikroppenminI kroppen min: resan mot livets slut och alltings början – Kristian Gidlund.
Första gången jag hörde talas om Kristian Gidlund och hans obotliga cancer satt jag på jobbet. En kollega skulle skriva en notis om hans blogg och undrade om jag hade läst. Det hade jag inte, och hon sa att jag absolut måste kolla. Att det var så oerhört sorgligt. Så jag klickade in på den – och fick nästan genast stänga ner den igen. Inlägget jag snubblade över hette Till min dotter – om jag hade fått någon – eller något liknande – och tårarna trängde snabbt på.

Det var just den där bloggen som var anledningen till att Kristian Gidlund fick skriva sin bok. Boken är till största delen just inlägg därifrån, men de har anpassats för att passa bättre i litterär form. Uppdelat i två delar får man läsa om Kristians tankar och vardag. Först halvan är den mer positiva, då finns det fortfarande hopp och en del lycka som lyser igenom allt det jobbiga. Så är det inte längre i den andra delen. Då är cancern obotlig och döden ständigt närvarande. Det är svart och hemskt. Jobbigt, men viktigt, att läsa.

Kristian Gidlund har ett sätt att använda orden på som verkligen tränger in i mig som läsare, kryper in under skinnet och griper tag. Det går verkligen inte att slå ifrån sig hans hemska livsöde och det går definitivt inte att hålla tårarna borta. Det är hemskt och orättvist – och det kan hända precis vem som helst. Men genom boken får man en inblick i hur det är att leva med, en nyttig insikt som ökar förståelsen. Och även om man vet att det är en historia som inte kommer att sluta lyckligt så slutar man inte att hoppas. I alla fall på att han ska få ha många fler vackra stunder.

Tillägg: Strax före klockan 15 på tisdagen, bara timmar efter att den här recensionen publicerades, tog Kristian Gidlunds kamp mot cancern slut. Han blev 29 år gammal. Läs mer här: http://ikroppenmin.blogspot.se/

T T T T
Titel: I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början
Författare: Kristian Gidlund
Förlag och år: Forum 2013
Typ och sidor: Inbunden – 330 sidor

Perfekt blandning av fakta och fiktion

kajasresaKajas resa – Carin Hjulström.
Jag fastnade för Carin Hjulström som författare i och med hennes böcker om journaliststudenten Frida Fors; Finns inte på kartan och Hitta vilse. Även i Kajas resa finns det kvinnliga journalister i huvudrollerna, men där försvinner likheterna. Kajas resa är baserad på en sann historia, om ett Stockholm precis efter första världskriget där en ryssliga misstänks ha mördat flera personer. Och mitt i alla mord finns en ung rysk kvinna vid namn Dagmar som på något sätt har råkat bli inblandad i alltihop.

Utgångspunkten för historien är dock nutid. Frilansjournalisten Helena  Åkerström får ett paket som innehåller en massa bakgrundsfakta till historien om ryssligan och kan inte låta bli att sätta sig in i fallet. Där träder även journalisten Kaja Asklund in i bilden, som visar sig vara en släkting till Helena, och som både skrev om ryssligan och kände Dagmar. Hon är dessutom en av de första kvinnorna i Sverige som får ta plats som journalist och får en framträdande roll på Stockholms-Tidningen. Men det är inte helt lätt att vara journalist och gift med en revolutionär ung man, så Kaja får kämpa en hel del på hemmaplan.

Helenas och Kajas delar är fiktion, men allt som handlar om Dagmar och ryssligan är sant. Och det är svårt att inte fascineras av sättet som Carin Hjulström blandar nu med då och fakta med fiktion på. Det blir extra effektfullt och jag kommer på mig själv med att önska att även Kajas historia varit sann, den starka kvinnan en oerhört imponerande person.

Förra året på Bokmässan hörde jag Carin Hjulström berätta om den här boken och hur hon fått upp ögonen för fallet. Hon brann av entusiasm. Precis den känslan lyser tack vare karaktären Helena igenom i boken. Ibland tycker jag faktiskt till och med att Kajas och Helenas liv är något roligare att läsa om än själva ryssligan-fallet. Hemskt nog, för det är också väldigt intressant.

T T T T T
Titel: 
Kajas resa
Författare: Carin Hjulström
Förlag och år: Forum 2012
Typ och sidor: Inbunden – 413 sidor

En fin kärleksförklaring till det annorlunda

mormorhalsarMin mormor hälsar och säger förlåt – Fredrik Backman.
När En man som heter Ove hyllades både här och där tänkte jag att det inte var någonting för mig. Men efter ett tips tog jag mig till slut an den – och blev förälskad. Därför såg jag fram emot Fredrik Backmans nya den här hösten; Min mormor hälsar och säger förlåt. Och på ett sätt levde den upp till den tidigare, på ett sätt inte.

Elsa och mormor är bästa vänner, för ingen av dem är som någon annan. Annorlunda på ett bra sätt, helt enkelt. Mormor är en sådan mormor som kastar saker på poliser och skrämmer slag på grannarna. Och hon är Elsas enda vän, för i skolan jagar de henne och tycker att hon är konstig. Men Elsa vet ju att det inte är fel på henne, det är de andra som inte förstår. Och att hon förstår det är till mångt och mycket mormors förtjänst.

Tillsammans ger de sig på kvällarna i väg till kungariket Miamas och de har ett hemligt språk. De är inte överens om allt, men det är bara bra att ha någon att kunna tjafsa med. Men så plötsligt blir Elsa ensam när mormor dör. Och hon får en skattjakt av mormor, det är en massa brev som ska lämnas. Brev där mormor ber olika människor om ursäkt.

Mormor och Elsas relation är fin och skriven på ett underbart sätt. Medan Ove i den tidigare boken var en sådär vanlig, konstig människa så är mormor verkligen en udda, konstig människa. Men allt hon gör för Elsa är så fint att det riktigt griper tag i hjärtat. Och det är det jag verkligen gillar med boken, för i det kan jag känna igen mig. Även om min mormor är fullständigt normal och inte får för sig att göra massa olagliga saker för att lätta upp tillvaron så har hon alltid funnits där för mig och var tidigt en av mina bästa vänner.

Men – och här kommer det stora men:et. Det är lite för mycket tjat om Miamas och det övernaturliga för min del. Jag förstår att det är för att Elsa verkligen känner sig trygg där och att det är viktigt för de båda. Men det blir lite rörigt och intimt, jag hänger inte riktigt med och känner mig utanför. Jag hade velat ha mer av mormor och Elsa i vardagen, och mindre av mormor och Elsa i Miamas.

Kanske blir jag också lite besviken för att jag blev så totalt överraskad när det gällde Ove, vilket leder till höga förväntningar på nästa bok. Men jag är ändå inte så besviken som jag hade kunnat bli. Även om det är mycket som är olika så känner man igen sig. Det finns visserligen ingen jobbig katt men det finns en halvjobbig wors (nej, det är inte en hund, utan en wors från Miamas). Och i stället för Ove så finns ju en överdriven mormor och en granne som påminner en hel del om Ove. Och en massa andra annorlunda karaktärer.

Det är det som är det fina budskapet med den här boken. Det finns många som är annorlunda – och det är helt okej att vara det.

T T T T
Titel: 
Min mormor hälsar och säger förlåt
Författare: Fredrik Backman
Förlag och år: Forum 2013
Typ och sidor: Inbunden – 448 sidor
Recensionsexemplar