Gardells historia är redan en klassiker

tatuh3Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden.
Jag snyftade i Kärleken. Tårarna började rinna i Sjukdomen. Men när jag läser Döden svämmar ögonen över och jag sitter och skakar. Det är så hemskt och jag blir så ledsen. Inte för att det är huvudpersoner som dör, det har varit uppenbart hela tiden – det är det som är grejen med den här sviten. Men jag blir ledsen på grund av hur otroligt insnöade och hemska människor kan vara. Har varit. Är.

Kärleken innehöll glädje och en smula hopp, sorgen och rädslan smög sig in i Sjukdomen. Men i Döden slår allt till med full kraft. För det är slutet för så många; för Bengt, Lars-Åke, Reine, Paul och Rasmus. Unga män som inte ville någon illa, men som ändå fick skulden för så mycket, blev hatade för någonting som de inte hade gjort. Och det var inte bara människor som stod långt ifrån det som hände som kastade skulden över “de där bögarna”, snarare tvärtom.

Det finns två delar i Döden som mer än något annat får mig att tappa hakan. Den första är när Rasmus och Benjamin är hemma hos Rasmus moster för att äta tillsammans med henne och hennes kille. Mostern har dukat med papperstallrikar och plastbestick, av rädsla för smittan. Hennes kille påpekar det absurda i det hela och tvingar henne att duka med vanligt porslin. Men så fort Rasmus och Benjamin gått slänger mostern allt porslin. Rädslan är starkare än släktbanden.

Den andra är när Rasmus föräldrar, på hans dödsbädd, till slut verkar ha accepterat sin svärson. De gråter tillsammans och Benjamin får en tröja som var tänkt till Rasmus. Men så fort Rasmus är borta är ingenting som det verkade längre.

Gardell berättar på ett effektivt sätt, blandar nutid och dåtid på ett sätt som gör att man till slut har en helhet. Med början i Bengts begravning får vi successivt veta hur han haft det tidigare i livet. Samma sak med alla de andra. Utom Paul. Och det är också fint. Fjollan Paul får vara just den starke “familjefadern” han varit genom hela historien. Han är Paul, helt enkelt. Och hans begravning är helt enkelt underbar.

Och språket – jag måste bara nämna språket. De korthuggna meningarna, upprepningarna, det enkla språket. Det är precis rätt för den här historien. På det sättet får Gardell fram alla känslor, all den ilska och all den irritation som han har inom sig. Och han gör det utan att, i alla fall sällan, säga det rakt ut. All den information han samlat på sig, alla tidningsartiklar och all fakta, talar sitt tydliga språk och det går definitivt inte slå ifrån sig att det här har hänt på riktigt.

Jag levde inte under 1980-talet och har inte den minsta erfarenhet av det Stockholm och den tid som Jonas Gardell beskriver. Men det gör ingenting. Nu vet jag och nu förstår jag. Under läsningen av alla de här tre böckerna är det den tanke som återkommer till mig nästan hela tiden. Jag är så tacksam att jag fått höra den här historien, att Gardell har berättat den för alla oss som inte var med. Ingen annan har gjort det förut och den är så oerhört viktig. Vi kan lära oss någonting av det här. Varken de som var med eller vi som inte var med får glömma. Kom ihåg det. Och läs. För det här är redan en klassiker.

T T T T T
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar 3: Döden
Författare: Jonas Gardell
Förlag och år: Norstedts 2013
Typ och sidor: Inbunden – 292 sidor

Nästan lite för spännande

Read More

snoglobenSnögloben – Amanda Hellberg.
Fjärde boken om Maja Grå, men min första. Jag saknar därför en del bakgrund, men trots det tycker jag att jag hänger med bra. Den står som fristående och fungerar alldeles utmärkt att läsa som det. Maja Grå har blivit en del av en speciell insatsstyrka och när ett mord sker mitt ute i ingenstans, mitt i vintern, mitt under ett bröllop får hon ta del i arbetet på riktigt. Just hennes speciella egenskaper och förmåga att känna och se saker ingen annan kan se och känna gör henne till en viktig del i styrkan. Men snart blir hon också personligt inblandad i fallet, det finns kopplingar till mordet på Majas sambos bror.

Att det är spännande är det ingen som helst tvekan om. Den är inte jättelång, det är högt tempo och det kommer olika vändningar hela tiden. Men kanske lite för spännande, på sätt och vis. För till slut kommer avslutningen på det hela och det går för fort. Det räcker inte att förklara vem mördaren är, jag vill ha hela den långa historien om varför – på ett väl utvecklat sätt och så att det tillför någonting mer till historien. Men nu blir det tyvärr lite mer; “Jaha, då var det väl slut där då…”

Men det finns ett men till, ett betydligt positivare sådant. Jag blir sugen på att läsa de tidigare böckerna om Maja Grå.

T T T
Titel: Snögloben
Författare: Amanda Hellberg
Förlag och år: Forum 2013
Typ och sidor: Inbunden – 285 sidor (men jag läste som pdf)
Recensionsex

Bra historia, men svår att komma in i

Read More

ettogarottEtt öga rött – Jonas Hassen Khemiri.
Jag hade inte läst någonting av Jonas Hassen Khemiri när jag totalt föll pladask för hans debattartikel till Beatrice Ask. Vilket sätt att skriva på och få fram det han ville ha sagt på! Många andra fastnade som bekant också och det hela ledde till #bästabeatrice som fick ett enormt genomslag på sociala medier. Så nu skulle här banne mig läsas Jonas Hassen Khemiri!

En arbetskamrat var vänlig och lånade ut Ett öga rött, hon sa att hon fullkomligt älskade den. Så jag hoppades, nästan väntade mig, att få göra samma sak. Kanske var det därför jag blev lite besviken. Kanske var det därför som det tar tid för mig att komma in i Halims värld, hur han ser på Sverige och på sin egen kultur. För jag har svårt att komma in i hans tankar, och att hänga med i hans språk. Men trots det gillar jag Jonas Hassen Khemiris val att skriva som Halim pratar, hela boken på invandrarsvenska. Det är effektfullt och äkta. Och visst är det ibland lite roligt när Halim ska försöka upprätta invandrarnas heder i det svenska samhället. Det går ju inte alltid som han tänkt sig.

Det kanske var fel av mig att ha så höga förväntningar som jag hade. Men när jag väl kommer in i den har jag glömt min första besvikelse. Det är ju faktiskt riktigt bra.

T T T
Titel: Ett öga rött
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag och år: Norstedts 2012
Typ och sidor: Pocket – 252 sidor

Och så tog allt slut

sistabrevetSista brevet till Sverige – Vilhelm Moberg.
Det var med delade känslor jag tog mig an sista delen i Utvandrarsviten. Dels ville jag få veta hur det går för dem, dels ville jag inte behöva skiljas från dem. Men självklart var jag tvungen att läsa. Och känslorna fortsätter att vända än hit, än dit, under tiden jag läser. För det här är helt klart den sorgligaste och hemskaste boken i serien. Livet är verkligen inte lätt för nybyggarna från Sverige. Indianerna gör uppror och dödar många nybyggare. Kristina blir svårt sjuk och Karl Oskar vet inte hur han bäst ska ta hand om henne. Och tyvärr slutar allt på sorgligast möjliga sätt.

Jag skiljs med sorg från mina kära vänner som vågade lämna den trygga tillvaron för något helt annat. Jag är så glad att jag äntligen tog mig an hela den här serien och att jag hade så låga förväntningar att det här kunde bli läsning helt utöver det vanliga. Kanske är nästa steg att ta sig an filmen?

Och du – har du inte läst de här böckerna så tycker jag att du ska göra det så fort du bara kan. Du kommer inte att bli besviken.

Betyg: T T T T
Titel: Sista brevet till Sverige
Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Bonnier Pocket
Första utgivningsår: 1959
Typ och sidor: Pocket – 395 sidor

Grunden för ett nytt hem

Read More

nybyggarnaNybyggarna – Vilhelm Moberg.
I tredje boken i Utvandrarsviten har det blivit dags för Karl Oskar och Kristina att slå sig ner och börja bygga upp sitt nya hem. Karl Oskar drömmer om att ge sin familj ett stort, fint hus som ska skydda dem från både kylan och värmen i det nya landet. Vid en stor sjö, ganska långt bort från alla de andra nybyggarna, slår de sig ner och börjar sitt nya liv. Men tyvärr går inte allt lika lätt som han kanske hade hoppats och motgångarna finns även i det nya hemlandet.

Jag fullkomligt älskade de två första böckerna i Utvandrarsviten och trodde knappast att det kunde bli bättre. Döm då om min förvåning när jag inser att Nybyggarna är den klart bästa boken av de tre jag hittills läst i serien. Det borde inte vara möjligt, men det är en ännu starkare läsupplevelse än de två första och så fort jag lägger ifrån mig boken längtar jag tills nästa gång jag kan få ta upp den och fortsätta följa Karl Oskar, Kristina och de andra i deras nya land.

Det är en sann klassiker, det.

Recensionen av Utvandrarna.
Recensionen av Invandrarna.

Betyg: T T T T T
Titel: Nybyggarna
Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Bonnier Pocket
Första utgivningsår: 1956
Typ och sidor: Pocket – 678 sidor

En stark fortsättning

invandrarnaInvandrarna – Vilhelm Moberg.
Utvandrarna tog mig fullständigt med storm och jag kunde inte bärga mig förrän jag fick fortsätta att veta hur det skulle gå för Karl Oskar och Kristina när de äntligen kom fram till sitt nya hemland. Framför allt Kristina, för det var ändå henne jag hann få några speciella känslor för. Hur hemskt det måste vara för henne att komma till något helt nytt, helt okänt.

Och jag blev inte besviken. Invandrarna fortsätter i samma starka anda och jag får dessutom lära känna Kristina ännu mer. Trots att det nya landet verkar helt fantastiskt och Karl Oskar gör sitt bästa för att få dem att hitta en bra plats att slå sig ner på har hon svårt att anpassa sig och fortsätter att längta hem. Vilket man självklart kan förstå. Hon trodde ju att de skulle vara framme när de väl klev av båten, inte att resan skulle fortsätta så långt till lands. Men jag imponeras ändå av hennes beslutsamhet och vilja att hjälpa sin man. Och självklart också av Karl Oskar, som kämpar för att hans familj ska hitta någon egen plats att bo på och inte nöjer sig med det första bästa.

Sedan finns det så många andra små karaktärer som också växer fram mer och mer. Ressällskapen som inte fick mycket mer än namn i den första boken får vi nu lära känna bättre – och man förstår att vi ska få göra det ännu bättre i de kommande två böckerna.

Ja, Invandrarna klarade helt klart av att hålla min besatthet för Utvandrarsviten uppe.

Läs min recension av Utvandrarna här.

Betyg: T T T T
Titel: Invandrarna
Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Bonnier Pocket
Första utgivningsår: 1952
Typ och sidor: Pocket – 621 sidor

Humoristiskt och sorgligt

imageEn man som heter Ove – Fredrik Backman.
Ända sedan den kom och alla började hylla den var jag tveksam till att läsa historien om Ove. Jag fick helt enkelt lite Hundraåringen-vibbar av alla hyllningar och recensioner – och den var ju verkligen inte min bästa läsupplevelse. Men tack vare en kollega, vars tips tidigare har fallit väl ut, fick jag till slut för mig att ge mig in i Oves värld. Och det är jag glad att jag gjorde.

För jag tycker så mycket om den stackars, ensamme mannen med det enormt stora kontrollbehovet. Mannen som varje morgon går runt bostadsrättsområdet för att se att allt är som det ska. Mannen som inte vill ha temperaturen för högt uppdragen för att inte göra av med energi i onödan. Mannen som just nu inte vill något hellre än att ta sitt liv.

Men just den biten är inte så lätt som man man tro. Ove tvingas hela tiden ändra sina planer eftersom antingen en katt eller de nya grannarna avbryter honom i proceduren. Och samtidigt växer en helt annan sida av Ove fram, en sida som man hade kunnat hoppas fanns där, men som man inte varit säker på faktiskt fanns där.

Det är en omväxlande humoristisk, sorglig och tänkvärd historia. För vi känner alla en Ove, eller någon som har vissa av Oves typiska drag. Kanske känner man till och med igen sig själv i honom. Han är mänsklig, vilket är så oerhört skönt och trevligt. Även om han är konstig (ibland i alla fall) så är han en av oss.

Jag är så glad att jag gav mig in i Oves värld. Att jag fick skratta, gråta och oroas med honom. Har du inte gjort det än, så tycker jag absolut att du också ska göra det i sommar.

Betyg: TTTT
Titel: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum 2012
Typ och sidor: E-bok/263 sidor

50 sidor “i onödan”

Läsplattan var fullastad med böcker inför semesterresan och jag trodde att det mesta skulle vara riktigt trevlig läsning. Men jag tror att jag alldeles nyss gjorde ett felval när jag tog mig an Sophie Adolfssons Det känns konstigt att vakna i sin egen säng.

Jag säger inte att den är dålig, eller att jag inte gillar den. Det tycker jag mig inte kunna veta än. Men 50 sidor in vet jag att den inte passar just nu. Inte alls. För sättet den är skriven på stressar mig något oerhört och just nu är jag i semestermood.

Den ska få en chans. Men jag väntar nog tills jag är hemma. Så får den en ny, ärlig chans. Och sen kan jag säga vad jag tycker. Men nu får det bli något annat. Även om jag egentligen inte tycker om att lägga en bok åt sidan och känna att jag läst 50 sidor “i onödan”. Men vi får se vad det blir av det sen, helt enkelt.

Alldeles för överdrivet

imageDen enögda kaninen – Christoffer Carlsson.
David har flyttat till Stockholm, men är tillbaka i Dalen över sommaren. Under tiden han har varit borta har hans kompisar pysslat med en del annat visar det sig. Nämligen inbrott, med ett övergivet hus som hemligt gömställe. David dras snabbt in i det, egentligen mot sin vilja. Och snart blir det allvarligare än bara inbrott, vilket gör allt mycket mer kaotiskt och jobbigt än vad han någonsin hade kunnat tänka sig…

Jag har hört mycket gott om den här boken, men ändå har den fått stå ganska länge i bokhyllan och vänta på att bli läst. Och kanske var det bra. För jag har delvis fått kämpa mig igenom den. Inte för att den är dåligt skriven, snarare tvärtom. När jag väl har läst har det flutit på bra och varit lättläst. Men den har liksom inte varit någonting jag längtat tillbaka till. Jag har önskat att den ska ta slut så att jag får gå vidare till någonting annat. Men den har fortsatt och fortsatt.

I och med det har den också hela tiden blivit mer och mer överdriven, och det är nog det som har varit det svåra för mig. Om det hade stannat kvar på inbrottsnivån hade jag kanske kunnat engagera mig mer och tycka bättre om den. Men allt spårar ur så totalt och känns så klyschigt, samtidigt som jag saknar bra förklaringar på vissa saker, som varför en del grejer händer just då och varför vissa personer dyker upp.

Nej, det blir för mycket. Och för jobbigt. Det här var ingenting för mig.

Betyg:TT
Titel: Den enögda kaninen
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag och år: Pocketförlaget 2012
Typ och sidor: Pocket – 444 sidor

Spännande, hemskt och alldeles fantastiskt

Read More

Davidsstjärnor – Kristina Ohlsson.
En förskollärare på Salomonskolan i den judiska församlingen i Stockholm skjuts ihjäl mitt på dagen utanför skolan. Nästan samtidigt försvinner två pojkar, från samma församling. Har de med varandra att göra?

Fredrika Bergman är tillbaka hos polisen igen och jobbar återigen med Alex Recht som chef. Först det ena, och sedan även det andra, fallet hamnar på deras bord och mycket snart dyker en gammal israelisk legend upp i utredningen. Historien om Papperspojken som rövar bort barn verkar på något sätt höra nära samman med pojkarnas försvinnande. Kanske är det mer än bara en legend.

Kristina Ohlssons femte bok om Fredrika Bergman, Alex Recht och de andra är precis så som de var i början, precis det som fick mig fast i Tusenskönor. Spänningen finns där, men det är så mycket mer. Framför allt personerna, som dessutom har fått mogna ännu mer, tilltalar mig och är det som gör att  jag fastnar på samma sätt som jag gjorde för ett antal år sedan och som är det jag tycker om hos Kristina Ohlsson. Handlingen har ett högt tempo och när man börjar tro att man förstår hur allting hänger samman så tar det hela tiden en ny vändning.

Till en början hade jag lite problem med de korta delar som ger en glimt av vad som kommer att hända i slutet. Mest för att jag tror att de är någonting annat än vad de senare visar sig vara. Och då börjar jag i stället gilla dem, för de har ju lyckats med det som hon förmodligen hade tänkt sig – att förvirra läsaren.

Jag tyckte att Paradisoffer, boken före den här, kändes lite snabbt och ibland slarvigt skriven, trots att jag gillade den. Men nu är hon tillbaka lika starkt som före den och hela Paradisoffer får en annan bild och ett annat sammanhang när man har läst Davidsstjärnor. De hör ihop, bland annat för att vi fick en chans att börja lära känna Eden Lundell, som nu är chef på Säkerhetspolisen, innan hon blev viktig på riktigt – för det är hon i den här boken.

Jag hoppas verkligen inte att det dröjer allt för länge innan nästa bok av Kristina Ohlsson kommer.


Titel:
Davidsstjärnor
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag och år: Piratförlaget 2013
Typ och sidor: Inbunden – 491 sidor
Recensionsex