Första mässdagen är över

Read More

Så, nu är mina första timmar på årets Bokmässa över. Det blev bara drygt fyra timmar, men fyra väldigt intensiva sådana. Allt började med en lugn, trevlig tågresa. Sedan lyckades jag utan problem hitta till mitt hotell (Scandic Europa) och kunde sedan ta spårvagnen ut till Svenska Mässan.

Vi bloggambassadörer har fått ett eget rum att dra oss tillbaka till när vi känner för det, så jag började med att titta in där. Hälsade på tre av mina kollegor och drog vidare. Planen var att hinna gå och lyssna på DN:s Hanne Kjöller, men till min stora besvikelse var det inställt. Så jag tog ett av rummen bredvid i stället och lyssnade på Elise Lindqvist, också känd som “Ängeln på Malmskillnadsgatan”.

Jag upptäckte henne genom det oerhört bra sommarprat hon höll förra sommaren, där hon berättade om sitt tuffa liv och om hur hon hjälper unga prostituerade. Nu har hon skrivit ner sin historia till en bok och det var den hon berättade om. En hemsk historia, med flera fina delar och tårarna rann flera gånger, framför allt när hon berättade om sin tid som prostituerad. Kanske köper jag boken i morgon.

Sedan drog jag mest runt nere på mässgolvet och tittade runt. Jag insåg att jag hade glömt mina visitkort på hotellet, tyvärr, så nätverkande för jag försöka mig på i morgon i stället – inte min starka sida. Men jag strosade runt, insöp atmosfären och lyssnade lite här och lite där. Maria Montazami var onekligen ett interessant inslag, folk blev nästan lite tokiga när hon kom. Och hennes citation man man ju räkna up hur länge som helst om man skulle vilja. Som, när hon pratade om att hon bakat “pupcakes” till sin hund: “Det är ganska svårt. Men man kan göra det. Det är ganska lätt.” Klockrent, eller hur?

Till slut avslutade jag kvällen med en presentation hos Storytel (mer om det senare) och lite mingel. En helt klart godkänd första dag.

Men vet ni vad? Jag köpte inte en enda bok! Hur lyckas man med det?

Två nya e-böcker

20130709-205913.jpg

För ett tag sedan skrev jag om Lokas och Ditos sommarsamarbete, som går ut på att man man köpa en Loka och samtidigt få en värdekod till en e-bok. Då hade jag inte testat själv, men det har jag gjort nu.

Efter att ha varit på resande fot i helgen hade jag nämligen lyckats köpa två stycken Loka. Den första gav mig Anna Janssons Drömmen förde dig vilse. Och när jag sedan gav mig ut på resa igen några dagar senare var jag återigen törstig och ville ha en Loka. Men när smaken jag egentligen ville ha bara gav samma bok igen fick jag byta till citron och på så sätt få Thomas Bodströms Idealisten i stället. Mycket bättre än dubletter.

Nu är de hämtade från dito.se och ligger och väntar i läsplattan. Återstår bara att se vilken som blir läst först (det lutar åt Anna Jansson). Är det någon mer av er som faktiskt laddat ner en bok efter att ha köpt lite mineralvatten?

Nya funderingar

Inköpet av läsplattan för med sig helt nya, delikata problem. Nu blir ju valet ännu större när man befinner sig mellan två böcker. Ska jag ta mig an något av det jag lånade på
biblioteket i fysisk form (som typ Sushi for beginners) eller något jag lagt in på plattan (typ Röda rummet eller Lärljungen)

Men eftersom en resa hem till Motala väntar i dag blir det nog någon av de sistnämnda. Frågan är bara vilken…

I mitt huvud och i “verkligheten”

Den här helgen handlar Annikas bokbloggsjerka om böcker som filmatiserats, ett aldrig sinande ämne till diskussion.

Böcker har ofta en tendens att filmatiseras. Vilken karaktär i filmerna/tv-serierna har minst/mest motsvarat den bild som du har skapat av bokkaraktärerna? 

Den jag tycker stämmer absolut bäst överens med min bild är helt klart David Suchets tolkning av Hercule Poirot. Utseendet, gången, talet – allt är som jag föreställer mig Poirot när jag läser. En gång såg jag dessutom en bakom kulisserna-film om hur han hade tänkt när han skapade sin Poirot och mycket av det han tog upp som saker han tagit fasta på var saker som betyder mycket för mig som läsare. Hur Poirot har svårt att sätta sig och hur han vaggar fram med korta steg, för att nämna något. Jag tror att Agatha Christie hade varit mycket nöjd med David Suchet.

Helena Bergström som Annika Bengtzon däremot, nej där var det någonting som gick fel. Hon stämmer inte alls med den bilden jag har av Annika i mitt huvud. Så nu är det bara att hoppas att Malin Crépin stämmer bättre.

Känslomässigt och starkt

Marshmallows till frukost – Dorothy KoomsonMarshmallows till frukost
Dorothy Koomson (2007)
Pocket – 413 sidor

Jag var tveksam till den här boken, ändå köpte jag den. Förmodligen blev jag skeptiskt på grund av det rosa, skimrande, typiskt chicklitiga omslaget. Därför dröjde det innan jag tog tag i den. Men när jag väl gjorde det kunde jag inte släppa den. Jag vill veta allt om Kendra och Dorothy Koomson är expert på att göra mig nyfiken. Nästan för nyfiken. Jag blir frustrerad och vill veta mer hela tiden.

Det är svårt att förklara vad den här boken handlar om utan att avslöja någonting som är för mycket. Att den handlar om Kendra är lugnt. Man kan också säga att hon just kommit tillbaka till England efter några år i Australien. Varför hon lämnade Australien vet man inte och framför allt vet man inte varför hon åkte dit. Och det är det som gör det svårt att förklara handlingen. Men tillbaka i England hyr hon ett hus på en familjs tomt. En lördagmorgon binder hon sig till familjen mer än hon kan ana genom att servera barnen en speciell, fantasifull lördagsfrukost. Allt medan pappan skäller på mamman han ska skilja sig ifrån i telefon. Och sedan är Kendra fast, en del av familjen oavsett hon vill det eller inte.

Jag gråter ytterst sällan till böcker. Det är inte heller ofta jag fnissar till högt eller suckar av smärta. Men det gör jag när jag läser den här boken. Den var verkligen inte alls vad jag trodde. Jag gråter när jag får läsa delar ur Kendras förflutna och jag grimaserar illa över det hemska hon har varit med om. Det finns så mycket hemska händelser i den här boken, men också så mycket hopp och tilltro till livet. Den har nog allt, tänker jag så här i efterhand. Utan att för den skull vara krystad eller klyschig, vilket är det bästa med den.

Den är ärlig, varm och känns totalt äkta.

Någon annans bokhylla

När man kommer hem till någon för första gången är det alltid lika spännande att låta ögonen svepa fram över bokhyllan. Vad står där? Vad säger det om personen som placerat dem där?

Det finns så mycket spännande med nya bokhyllor – innehållet (vilka genrer), upplägget (hur böckerna är uppställda), färger, former, språk, titlar och så vidare och så vidare. Blandningen, eller icke-blandningen.

Dessutom har jag också svårt att låta bli att se vilka böcker jag har läst av dem personen i fråga har. Nästan räknar, hemskt nog. Som om det vore någon sorts tävling, även om jag vet att det inte är det.

Fast samtidigt är det lika spännande när det är fullt av massa böcker man inte har en aning om vilka det är. Andra språk – titlar man inte ens förstår.

Mm, det lockar mig väldigt. Så akta er – om jag någon gång kommer hem till er kan ni räkna med att jag kommer att stirra mig igenom er bokhylla!

“Tillsammans är man mindre ensam” gånger en filosofilektion

Igelkottens elegans – Muriel BarberyIgelkottens elegans
Muriel Barbery (2009)
346 sidor

Renée Michel är portvakt i ett typiskt franskt hus för de lite rikare. Hon själv är ingen typisk portvakt, men det aktar hon sig noga för att visa. Hon är bildad, litteraturintresserad och tycker inte om att titta på tv – allt det som en portvakt inte ska vara. Så det är bara i hemlighet hon kan ge sig in i de klassiska böckernas underbara värld.

I samma hus bor tolvåriga Paloma som har tröttnat på livet. På sin trettonårsdag har hon bestämt sig för att ta livet av sig och hon vet precis hur det ska gå till. Hon passar inte in i sin familjs värld och förstår sig inte på hur de kan vara så intresserade av så otroligt värdsliga saker.

Mitt i all vardag träffas de båda och inser att de har mer nytta och utbyte av varandra än vad de trott. Och det förändrar vardagen för båda två.

Det är en otroligt varm historia och jag tycker om både Paloma och Renée. Jag gillar Renées ständiga kamp för att ingen ska se vem hon är egentligen och jag tycker om att Paloma är så otroligt mycket mer vuxen än vad hon borde vara. Deras relation och deras kamp påminner mig om Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, hur de båda är ensamma på varsitt håll och hur de slipper vara ensamma så fort de träffas.

Och samtidigt är det hela som en enda stor litteratur- och filosofilektion. Underbart. Att mycket saker sedan tar helt andra vändningar än vad man kunde ana ger dessutom ett helt annat, tänkvärt perspektiv till alltihop.

Förstår det hyllade

Tysk höst – Stig DagermanTysk höst
Stig Dagerman
Norstedts (1947)

När kriget tagit slut får Expressen för sig att göra lite annorlunda reportage från Tyskland. För de har en känsla av att tyskarna bara visar den bilden de verkligen vill att vi i de andra länderna ska se. Reportern Stig Dagermans fru har släkt i Tyskland, vilket ger honom en bra ingång. De kan hjälpa honom att hitta bra platser att besöka och personer att prata med. Annars är frågan egentligen varför de skickade honom. Han är inte den mest pratglada eller sociala människan. Snarare lite butter och blyg.

Men det blev en hel artikelserie. Och visst är den bra, även så här 60 år senare. Han skriver levande, framför allt. Orden säger så mycket mer än vad som faktiskt bara står där. Och jag som är otroligt svag för olika typer av bildspråk och förmänskligande bildspråk kan inte göra annat än att älska det. Som när han låter en gräddtårta spegla bilden av Tyskland. Gräddig och fin på utsidan, men inuti gömmer sig en vanlig torr och tråkig limpa.

Det är synd att han inte tar mod till sig och pratar med fler personer, för det hade varit mer intressant än att bara hela tiden ha hans observationer. Sen är det klart att det blir lite tradigt att läsa alla reportagen efter varandra, men det finns många som är riktigt bra. Och några som man kanske bara ögnar sig fram genom för att de blir lite halvtråkiga.

Men jag förstår helt klart varför man brukar prata om den i så goda ordalag. Det är betydligt bättre att läsa hela än att bara läsa utdrag, som man annars får göra i skolan.