Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Varenda kotte borde läsa Levengood

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan digOch jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Mark Levengood
Piratförlaget (2010)

När Mark skulle födas frågade hans föräldrar sin son om han ville ha en lillebror eller lillasyster. Men Marks bror ville varken ha det ena eller det andra – han ville ha en kanin. Så när mamma kom hem med Mark blev han riktigt besviken. Han skulle ju få en kanin, inte en liten skrikande bebis. Som tur är blev Mark en snäll lillebror, som rätt ofta låtsades vara en kanin för att göra sin bror glad.

Det är inte heller vilken familj som helst som han lever i. Varje familj sägs ju ha sitt eget svarta får, men i Marks familj är det tvärtom. ALLA är svarta får, utom kusin Stefan. Han är framgångsrik designer och Marks mamma samlar på allt han designat. Så när han till slut designat en dildo tvingas Mark gå in och köpa den till sin mamma (i vuxen ålder, bör tilläggas), medan mamma står utanför dörren och talar om vilken färg hon vill ha.

Detta, i kombination med historier om taxichaufförer som slickar på bankomatkort, vem som egentligen ligger bakom de hembakade pepparkakorna, gravida nunnor, försök att jämföra Sveriges historia med Egyptens och mycket mycket mer, är vad Mark Levengood berättar om. Galna, konstiga, helknäppa, men mycket roliga saker som han varit med om under sitt liv. Han bjuder på sig själv och är inte rädd för att verka dum. Riktigt absurda händelser blandas med vardagliga, och ibland blir det riktigt filosofisk.

Som den del jag tycker allra bäst om. När Mark resonerar med sig själv om vad en liten kotte egentligen vet. Och jämför kotten som ramlar ner på hans motorhuv med människan. När kotten blivit mogen och uppfyllt sin uppgift släpper den taget. Men inte Mark; han är inte färdig att släppa grenen än på ett tag

Det enda jag skulle kunna tänka mig är lite bättre än att läsa boken, är att höra Mark läsa den. Hans varma, mysiga muminröst som berättar på det sätt som bara Mark kan. Det vore väldigt trevligt.

Bokfrågornas ABC del 7

Jag skäms lite. Frågade Enligt O när del sju skulle komma, och sen så har jag glömt bort att svara på frågorna. Dåligt av mig. Men nu ska jag i alla fall försöka svara (de var lite klurigare den här gången). Dags för bokstaven G.

Tantsnusk har väl alla hört talas om, men har du läst någon bok som skulle kunna kallas gubbsnusk?

Nej, jag kan nog faktiskt inte komma på en endaste …

Berätta om en bok som fick dig att gråta! Händer det ofta att dugråter av böcker?

Inspärrad av Teresa Cooper gjorde det lite vått i ögonvrån, även om jag egentligen mest blev arg. Men ibland blev hennes situation så otroligt verklig och så hemsk att även tårarna började rinna. Annars gråter jag inte så mycket när jag läser, det blir mest en sorgsen/ledsen/arg känsla inombords.

Berätta om en gammal favoritbok som du ofta återkommer till!

Gömda kastar jag mig gärna över några gånger till, och har gjort ett antal gånger. Att den sedan fått all den där kritiken för att inte vara sann spelar ingen roll, jag tycker att den är riktigt, riktigt bra.

I programmet Go´kväll brukar någon känd person bjuda in fyragäster till en fiktiv middag. Vilka fyra författare, levande eller döda, skulle du bjuda och vad tror du att ni skulle prata om?

Svår fråga, men jag skulle nog vilja äta middag med fyra deckarförfattare. Agatha Christie skulle vara given; henne skulle jag absolut vilja ha med. Björn Hellberg tycker jag verkar väldigt trevlig, och kan ju dessutom väldigt mycket saker så det skulle nog vara intressant att äta med honom. Alexander McCall Smith; med en lite annan touch på begreppet deckare, mer i vardagssmaken och sen till sist… kanske, Liza Marklund. För att ge henne en chans. Jag har alltid irriterat mig lite på henne som person, men vem vet, om jag väl fick prata med henne på riktigt så kanske hon skulle vara riktigt trevlig?

Underbart, Kristina Ohlsson!

TusenskönorTusenskönor – Kristina Ohlsson
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2010)

Ali sitter på ett flyg till Sverige från Irak, bort från allt det hemska, på väg mot hopp och en ljus framtid. Visserligen måste han uppfylla några krav till innan han är helt välkommen i Sverige, men det ska nog gå fort.

En kvinna rör vid sitt halsband. Hon befinner sig på ett kontor i Thailand och runt halsen finns ett USB-minne med allt material hon samlat på sig. Snart så, snart, riktigt snart, är hon färdig och har allt hon behöver. Pappa ska bli så nöjd.

Ett äldre par hittas döda i en lägenhet i Stockholm. Skjutna, självmord. Bredvid ligger nämligen en lapp om att mannen efter att ha mottagit beskedet att hans ena dotter dött av en överdos bestämt sig för att han och hans fru inte kunde leva längre. Men vännerna som hittat paret vill inte tro på det.

En ung man hittas påkörd, överkörd, med små lappar i fickan. Lappar med kartor och texter på arabiska. En olycka?

Höggravida Fredrika Bergman får tillsammans med de andra på sin specialrotel de här uppdragen på halsen. Samtidigt som graviditeten plågar henne och hon inte kan sova. Men hon jobbar på ändå, är fast övertygad om att allting hänger i hop på något sätt. För så måste det väl vara?

Parallellhistorier är inte alltid min grej. De är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar. Jag som läsare får vara med i lösningen, jag kan fundera själv och försöka klura ut hur allt hänger ihop. (Vilket jag kan vara lite stolt över och säga att jag misstänkte någonstans vid halva boken)

Det är spännande, på riktigt. Inte klyschigt, utan lite mer som en äkta deckare ska vara. Inga överdrivna mord utan motiv, allting har en förklaring och får också sin förklaring på slutet. Precis som det ska vara.

Kristina Ohlsson kan konsten att låsa fast sin läsare vid sidorna.

Surreal, but nice

Kafka på stranden
Haruki Murakami
Norstedts pocket (2007)

Män som talar med katter, mystiska män som klär ut sig till kända logotyper, blodigelregn, makrillregn, rymningar… Ja, det är verkligen en salig blandning av olika surrealistiska saker som den här boken består av.

Kafka Tamura (som han egentligen inte heter, men väljer att kalla sig) rymmer hemifrån efter noggrann planering med en pojke som kallas Kråkan. Vart han ska vet han inte helt och hållet, men på ett ungefär. Huvudsaken är att han ska bort hemifrån, bort från sin far. Bort från en spådom som hans pappa nämnt för honom i all ondo.

Samtidigt får man följa Nakata, en äldre man som kan tala med katter. Efter att ha försökt hitta en liten kattunge och då träffat på Johnnie Walker – kattfångaren – inser han att han måste lämna staden och ta sig någon annanstans. Hur han nu ska kunna klara av det; han kan inte läsa och han är inte speciellt smart. Han får nämligen “bidråg” av guvernören.

De här två historierna flyter parallellt genom hela boken, i stort sett får man ett kapitel från varje del. Båda två hamnar självklart i samma stad, och deras vägar korsas, även om de själva aldrig vet om det.

Hela boken är drömmande, overklig och surrealistisk, men känns ändå äkta och tränger sig in. Det går inte att sluta läsa och framför allt Nakata frammanar någon sorts moderskänslor. Det är konstigt, men bra på samma gång. Normalt sett gillar jag inte böcker som är totalt ologiska och inte riktigt har någon tydlig mening, men Haruki Murakami får mig att bryta det mönstret. Det här är en riktigt bra bok, som inte får missas.

Glad för så lite

En bokhylla med böcker som står i raka rader var tydligen allt som behövdes för att göra mig glad i dag.

Kommer på mig själv med att titta bort mot hyllan emellanåt, och känna mig lite nöjd över att den inte längre är så kaosartad som den varit hela sommaren.

Duktigt, va?

Hur tänker man?

Om man har två bokhyllor, i två olika städer, och ingen av dem rymmer alla böcker man vill att de ska rymma – hur ska man tänka då?

Jo, vad som får plats i bokhyllan i den stad dit man ska är relativt enkelt. De böcker som på något sätt har med utbildningen att göra hamnar i botten av kartongen. Och över hamnar de böcker som jag ännu inte läst; i första hand dem som måste läsas inom kort, av hänsyn till recensionsdatum. Sen kan eventuellt någon ytterligare önske/favoritbok hamna på toppen. Om man har tur.

Vad som ska få stå i bokhyllan där man befinner sig just nu, där man inte kommer befinna sig sen, är betydligt svårare. Där ska böcker stå som är alldeles för synd att lägga i en kartong som förpassas till vinden till den dag man har en enorm bokhylla där alla böcker kan samsas. Resultatet där blir en rad med favoriter, en rad med notböcker och en rad med lite nyare böcker som har varit i ens ägo alldeles för kort tid för att stuvas undan.

Så ja!

Bokfrågornas ABC del 6

Så var det då dags för bokstaven F. Bokstaven som kanske passar rätt bra in på min helg; då jag har firat min 20:e Födelsedag. Trevligt och bra. Men här kommer mina svar på Enligt O:s bokfrågor.

1. Frihet är viktigt och böcker handlar inte sällan om längtan efter detsamma. Berätta om en bok som du tycker handlar om frihet!

Säger som Enligt O, att det finns en massa exempel. Men ändå är det svårt att komma på något. Teresa Coopers Inspärrad handlar verkligen om längtan efter frihet; att få slippa vara inspärrad och bli drogad. Att få ta hand om sig själv. Känslan av att äntligen få komma ut och leva ett normalt liv igen. En bok jag verkligen kan rekommendera, även om den är hemsk.

2. Böcker blir ofta film. Vad gör du helst och oftast först, ser filmen eller läser boken? Brukar du se filmatiseringar av böcker du läst?

Jag börjar nog automatiskt med boken först. Inte planerat, men det blir mest bara så. Det känns helt enkelt bättre att göra så. Och de gånger jag ser en film som är baserad på en bok så tänker jag oftast inte att jag vill läsa boken. Utom i två fall, typ. Har precis lyssnat klart på Djävulen bär Prada, och jag måste säga att det blev en besvikelse. Filmen var mycket bättre. Sen har jag även en önskan om att läsa En geishas memoarer, men vem vet, jag kanske blir besviken på den också.

3. Berätta om en riktigt bra filmatisering av en bok!

Stolthet och fördom med Keira Knightley som Elizabeth Bennet tycker jag får fram allt som Jane Austen uttrycker i boken. Samma underbara känsla, och längtan efter att få vara en del av det livet.

4. Jag vill att du uppmärksammar en författare som du tycker får på tok för lite utrymme.

Svårt. Tror inte riktigt jag har några så små författare som jag läser mycket av. Så kanske får jag även här verka lite enkelspårig och tar till Agatha Christie ytterligare en gång. För hon är ju trots allt Agatha Christie, och inte tillräckligt hyllad i dag. Hon förtjänar all uppmärksamhet och allt utrymme hon kan få.

Klyschigt och förvirrande

MidvinterblodMidvinterblod – Mons Kallentoft
Mons Kallentoft
Natur & Kultur (2007)

En fruktansvärt kall februaridag hittas en man upphängd i ett träd utanför Linköping. Hans skinn är borta på magen och han ser ut att ha dött en hemsk död. Malin Fors och hennes kollegor vid Linköpingspolisen kallas dit och slås av det absurda i sammanhanget.

Mannen visar sig vara en ensam människa, som alla i Ljungsbro kände till, men ingen någonsin pratade med. Möjligtvis om, men bara för att han var så konstig. Inga vänner, inga rena fiender. Bara plågoandar.

Idén att det är ett ritualmord dyker upp. En forskare känner igen fenomenet Midvinterblot, som är ett slags offer, och den teorin får bli en del i sökandet efter mördaren. Men även oväntade familjekopplingar dyker upp. För det mesta famlar Malin Fors och de andra i blindo, men då och då tror de att de hittar någonting…

Jag tycker tyvärr att den här boken är rätt typisk. Typisk för dagens deckare. Spännande, händelserik, men utan riktiga förklaringar. Jag får aldrig veta varför mannen i trädet blev mördad. Och var logiken i att polisen kom på det egentligen finns. Allt är lite för klyschigt; lite för mycket amerikansk polisteveserie för att jag ska kunna tro på det.

Så ena stunden vänder jag blad som om jag aldrig gjort något annat. Suger i mig vartenda ord och är med i handlingen, går bakom Malin Fors och hennes kollega Zeke när de knackar på ännu en dörr. Andra stunden vill jag i princip slänga bort boken i ett hörn och glömma bort att jag lagt den där.

Den är bra, fast klyschig. Alldeles för klyschig. Jag kan nog inte hålla med om det som står på omslaget; att han är bra mycket bättre än Stieg Larsson. Nej, men det är okej. Kanske ungefär som Stieg Larsson. Eller lite sämre. Men inte mer.

Nejmen..!

Precis när jag skrivit det förra inlägget om de recensionsböcker jag fått av MVT kom posten. Och vad hittade jag i brevlådan om inte ett paket från Piratförlaget (som jag skrivit till och bett att få recensionsex av, och som gick med på att testa).

I paketet:

Tusenskönor – Kristina Ohlsson: Utkommer 18 augusti.

Det här kommer bli en trevlig månad.