Hjälp mig!

Få.
Färre.
Färst?

Satt för ett par veckor sedan med det ordet framför mig. Ville skriva flest och… färst. Slog upp det i Svenska Akademiens ordlista, som uppenbarligen tycker att man kan använda det som komparation.

Men jag har aldrig sett/hört det användas.

Existerar ordet? Kan man använda det?

Bokfrågornas ABC del 8

Turen har då kommit till H i Enligt O:s bokfrågor. Eftersom jag var lite sen med del 7 så är jag lite ur rytm, men det ska snart fixas till.

Vilken huvudperson i en bok tycker du mest om?

Jag tycker riktigt bra om Corinne Hofmann och hennes berättelser, även om de kanske inte fungerar som svar på frågan när de är sanna. Jag är imponerad av det liv hon valde för en del av sitt liv och tycker att det är oerhört intressant att våga göra en så drastisk förändring bara för kärlekens skull.

Vem är den ultimata hjälten i böckernas värld?

Hur ska jag kunna passera den här veckans ABC utan att nämna Poirot? Han dyker upp hela tiden, men är det någonstans han passar in så är det väl på den här frågan. Han är verkligen den ultimata hjälten i min värld; även om han är irriterande och alldeles för självgod. Ingenting kan passera förbi hans ögon, och även om brottet begicks för en väldigt massa år sedan så kan han alltid hitta en lösning.

Och den ultimata hjältinnan?

Jag hoppar nog några år tillbaka i tiden och utpekar Pippi Långstrump till den ultimata hjältinnan. Snäll, omtänksam och stark, men använder det bara för att hjälpa de svaga. Precis som det ska vara.

Vilken är den bästa historiska roman du läst?

För ett par år sedan försökte min morfar övertyga mig att läsa böckerna om Arn. Men då gick det inte. När jag sedan försökte igen blev jag helt förälskad och läste alla tre i ett sträck. Riktigt bra. Och som tur är så tycker jag att filmerna lyckades fånga det bästa av böckernas karaktär.

Tänk att få kalla sig författare…

Författare. Det enda ordet betyder så mycket. Så mycket mer än någon som har skrivit en bok. Ändå är det svårt att säga vad. Men för mig är författare på något sätt ouppnåeliga. Lite gudomliga, kanske, om man ska hårddra den.

Jag har alltid haft en del författardrömmar, i mer eller mindre utsträckning beroende på ålder och var i livet jag befunnit mig. Tanken på att någon jag inte känner ska läsa det jag har skrivit lockar mig något oerhört. Att någon ska lockas av det jag skrivit utan att veta att det var jag, utan att känna mig, utan att vara tvungen att läsa det.

Jag har fem refuseringsbrev hemma. Till samma berättelse; en barnbok som jag skrev till min syster. En julkalender närmare besämt, då historien bygger på att man läser en del varje dag i december.

Ibland hittar jag de där refuseringsbreven. Och ibland tänker jag att de ska förvandlas till ett telefonsamtal om att någon är intresserad av det jag skrivit. Någon gång. Jag har ju hela livet på mig.

Men någon gång vore det häftigt att få titulera sig författare.

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Varenda kotte borde läsa Levengood

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan digOch jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Mark Levengood
Piratförlaget (2010)

När Mark skulle födas frågade hans föräldrar sin son om han ville ha en lillebror eller lillasyster. Men Marks bror ville varken ha det ena eller det andra – han ville ha en kanin. Så när mamma kom hem med Mark blev han riktigt besviken. Han skulle ju få en kanin, inte en liten skrikande bebis. Som tur är blev Mark en snäll lillebror, som rätt ofta låtsades vara en kanin för att göra sin bror glad.

Det är inte heller vilken familj som helst som han lever i. Varje familj sägs ju ha sitt eget svarta får, men i Marks familj är det tvärtom. ALLA är svarta får, utom kusin Stefan. Han är framgångsrik designer och Marks mamma samlar på allt han designat. Så när han till slut designat en dildo tvingas Mark gå in och köpa den till sin mamma (i vuxen ålder, bör tilläggas), medan mamma står utanför dörren och talar om vilken färg hon vill ha.

Detta, i kombination med historier om taxichaufförer som slickar på bankomatkort, vem som egentligen ligger bakom de hembakade pepparkakorna, gravida nunnor, försök att jämföra Sveriges historia med Egyptens och mycket mycket mer, är vad Mark Levengood berättar om. Galna, konstiga, helknäppa, men mycket roliga saker som han varit med om under sitt liv. Han bjuder på sig själv och är inte rädd för att verka dum. Riktigt absurda händelser blandas med vardagliga, och ibland blir det riktigt filosofisk.

Som den del jag tycker allra bäst om. När Mark resonerar med sig själv om vad en liten kotte egentligen vet. Och jämför kotten som ramlar ner på hans motorhuv med människan. När kotten blivit mogen och uppfyllt sin uppgift släpper den taget. Men inte Mark; han är inte färdig att släppa grenen än på ett tag

Det enda jag skulle kunna tänka mig är lite bättre än att läsa boken, är att höra Mark läsa den. Hans varma, mysiga muminröst som berättar på det sätt som bara Mark kan. Det vore väldigt trevligt.

Bokfrågornas ABC del 7

Jag skäms lite. Frågade Enligt O när del sju skulle komma, och sen så har jag glömt bort att svara på frågorna. Dåligt av mig. Men nu ska jag i alla fall försöka svara (de var lite klurigare den här gången). Dags för bokstaven G.

Tantsnusk har väl alla hört talas om, men har du läst någon bok som skulle kunna kallas gubbsnusk?

Nej, jag kan nog faktiskt inte komma på en endaste …

Berätta om en bok som fick dig att gråta! Händer det ofta att dugråter av böcker?

Inspärrad av Teresa Cooper gjorde det lite vått i ögonvrån, även om jag egentligen mest blev arg. Men ibland blev hennes situation så otroligt verklig och så hemsk att även tårarna började rinna. Annars gråter jag inte så mycket när jag läser, det blir mest en sorgsen/ledsen/arg känsla inombords.

Berätta om en gammal favoritbok som du ofta återkommer till!

Gömda kastar jag mig gärna över några gånger till, och har gjort ett antal gånger. Att den sedan fått all den där kritiken för att inte vara sann spelar ingen roll, jag tycker att den är riktigt, riktigt bra.

I programmet Go´kväll brukar någon känd person bjuda in fyragäster till en fiktiv middag. Vilka fyra författare, levande eller döda, skulle du bjuda och vad tror du att ni skulle prata om?

Svår fråga, men jag skulle nog vilja äta middag med fyra deckarförfattare. Agatha Christie skulle vara given; henne skulle jag absolut vilja ha med. Björn Hellberg tycker jag verkar väldigt trevlig, och kan ju dessutom väldigt mycket saker så det skulle nog vara intressant att äta med honom. Alexander McCall Smith; med en lite annan touch på begreppet deckare, mer i vardagssmaken och sen till sist… kanske, Liza Marklund. För att ge henne en chans. Jag har alltid irriterat mig lite på henne som person, men vem vet, om jag väl fick prata med henne på riktigt så kanske hon skulle vara riktigt trevlig?

Underbart, Kristina Ohlsson!

TusenskönorTusenskönor – Kristina Ohlsson
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2010)

Ali sitter på ett flyg till Sverige från Irak, bort från allt det hemska, på väg mot hopp och en ljus framtid. Visserligen måste han uppfylla några krav till innan han är helt välkommen i Sverige, men det ska nog gå fort.

En kvinna rör vid sitt halsband. Hon befinner sig på ett kontor i Thailand och runt halsen finns ett USB-minne med allt material hon samlat på sig. Snart så, snart, riktigt snart, är hon färdig och har allt hon behöver. Pappa ska bli så nöjd.

Ett äldre par hittas döda i en lägenhet i Stockholm. Skjutna, självmord. Bredvid ligger nämligen en lapp om att mannen efter att ha mottagit beskedet att hans ena dotter dött av en överdos bestämt sig för att han och hans fru inte kunde leva längre. Men vännerna som hittat paret vill inte tro på det.

En ung man hittas påkörd, överkörd, med små lappar i fickan. Lappar med kartor och texter på arabiska. En olycka?

Höggravida Fredrika Bergman får tillsammans med de andra på sin specialrotel de här uppdragen på halsen. Samtidigt som graviditeten plågar henne och hon inte kan sova. Men hon jobbar på ändå, är fast övertygad om att allting hänger i hop på något sätt. För så måste det väl vara?

Parallellhistorier är inte alltid min grej. De är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar. Jag som läsare får vara med i lösningen, jag kan fundera själv och försöka klura ut hur allt hänger ihop. (Vilket jag kan vara lite stolt över och säga att jag misstänkte någonstans vid halva boken)

Det är spännande, på riktigt. Inte klyschigt, utan lite mer som en äkta deckare ska vara. Inga överdrivna mord utan motiv, allting har en förklaring och får också sin förklaring på slutet. Precis som det ska vara.

Kristina Ohlsson kan konsten att låsa fast sin läsare vid sidorna.

Surreal, but nice

Kafka på stranden
Haruki Murakami
Norstedts pocket (2007)

Män som talar med katter, mystiska män som klär ut sig till kända logotyper, blodigelregn, makrillregn, rymningar… Ja, det är verkligen en salig blandning av olika surrealistiska saker som den här boken består av.

Kafka Tamura (som han egentligen inte heter, men väljer att kalla sig) rymmer hemifrån efter noggrann planering med en pojke som kallas Kråkan. Vart han ska vet han inte helt och hållet, men på ett ungefär. Huvudsaken är att han ska bort hemifrån, bort från sin far. Bort från en spådom som hans pappa nämnt för honom i all ondo.

Samtidigt får man följa Nakata, en äldre man som kan tala med katter. Efter att ha försökt hitta en liten kattunge och då träffat på Johnnie Walker – kattfångaren – inser han att han måste lämna staden och ta sig någon annanstans. Hur han nu ska kunna klara av det; han kan inte läsa och han är inte speciellt smart. Han får nämligen “bidråg” av guvernören.

De här två historierna flyter parallellt genom hela boken, i stort sett får man ett kapitel från varje del. Båda två hamnar självklart i samma stad, och deras vägar korsas, även om de själva aldrig vet om det.

Hela boken är drömmande, overklig och surrealistisk, men känns ändå äkta och tränger sig in. Det går inte att sluta läsa och framför allt Nakata frammanar någon sorts moderskänslor. Det är konstigt, men bra på samma gång. Normalt sett gillar jag inte böcker som är totalt ologiska och inte riktigt har någon tydlig mening, men Haruki Murakami får mig att bryta det mönstret. Det här är en riktigt bra bok, som inte får missas.

Glad för så lite

En bokhylla med böcker som står i raka rader var tydligen allt som behövdes för att göra mig glad i dag.

Kommer på mig själv med att titta bort mot hyllan emellanåt, och känna mig lite nöjd över att den inte längre är så kaosartad som den varit hela sommaren.

Duktigt, va?

Hur tänker man?

Om man har två bokhyllor, i två olika städer, och ingen av dem rymmer alla böcker man vill att de ska rymma – hur ska man tänka då?

Jo, vad som får plats i bokhyllan i den stad dit man ska är relativt enkelt. De böcker som på något sätt har med utbildningen att göra hamnar i botten av kartongen. Och över hamnar de böcker som jag ännu inte läst; i första hand dem som måste läsas inom kort, av hänsyn till recensionsdatum. Sen kan eventuellt någon ytterligare önske/favoritbok hamna på toppen. Om man har tur.

Vad som ska få stå i bokhyllan där man befinner sig just nu, där man inte kommer befinna sig sen, är betydligt svårare. Där ska böcker stå som är alldeles för synd att lägga i en kartong som förpassas till vinden till den dag man har en enorm bokhylla där alla böcker kan samsas. Resultatet där blir en rad med favoriter, en rad med notböcker och en rad med lite nyare böcker som har varit i ens ägo alldeles för kort tid för att stuvas undan.

Så ja!