Småmysig fortsättning

Read More

Jag blev helt kär i Det lilla bageriet på strandbageriet när vi läste den i vår bokcirkel för nästan ett år sedan. Den fick mig både att vilja ha en lunnefågel och vilja baka bröd – eller åtminstone äta bröd. Ända sedan dess har jag tänkt att jag ska läsa de båda fortsättningarna, men det har inte blivit av förrän nu. Det där med fortsättningar på historier som egentligen inte har någon självklar fortsättning går ju inte alltid så bra. Men jag tar dem en i taget och i det här inlägget blir det den första; Sommar på strandpromenaden.

Polly och Huckle har flyttat in i fyren och allt är fantastiskt. Polly sliter på det lilla bageriet men trivs för första gången på länge riktigt bra med sitt liv. Tills ägaren till bageriet plötsligt dör och hennes syster tar över. Systerns son får i uppdrag att effektivisera rörelsen och hans åsikter om hur man bör driva ett bageri går inte riktigt ihop med sättet som Polly fått det så framgångsrikt på. Snarare innebär de raka motsatsen och det skär sig ganska snart. Polly står utan jobb men med en fallfärdig fyr att ta hand om. Vad ska hon göra nu?

Här finns lite samma känsla som i den första, och den påminner rätt mycket om de problem som Polly fick brottas med där. Men trots att de egentligen är ganska lika fungerar det bra. Det är mysigt, även om det känns lite hopplöst när man för en stund nästan tror att Polly och Huckle är på väg att göra slut. Neil, den lilla lunnefågeln, hoppar runt och är söt och jag önskar återigen att jag hade en lunnefågel som husdjur. Och jag blir sugen på att baka bröd.

Så är man ute efter en mysig stund till är det här absolut en läsvärd bok. Den är inte djup överhuvudtaget, men ibland behöver man bara något lättsmält och gott.

Sommar på strandpromenaden
Jenny Colgan
Massolit förlag (2016)
Betyg: 3

Ett första biblioteksbesök

Read More

Jag har bott i Färjestaden i ungefär ett och ett halvt år nu, men förra veckan gjorde jag mitt första besök på biblioteket. Jag registrerade mig där via internet någon gång förra året men kom mig aldrig för med att faktiskt gå dit och hämta mitt lånekort.

Men nu tog jag alltså tag i det (under en av min och sonens dagliga vagnpromenader) och har nu lånekortet. Det innebär dessutom att jag kan gå dit även när biblioteket är stängt om jag vill, då det har något som de kallar för meröppet. Med andra ord funkar det typ som på gymmet, man tar sig in med hjälp av sitt lånekort. Mycket bra organiserat.

Och så var jag ju tvungen att testa så att kortet funkade också, så Sharon Boltons senaste Daisy i kedjor fick följa med mig hem. En bok jag helt missat att den kommit, men jag gillar ju henne så den måste läsas.

En till mamman, en till sonen

Read More

Två böcker har det blivit hittills på årets bokrea. Riktigt dåligt för att vara mig, men jag har inte känt mig så sugen i år. Det är helt enkelt inte så mycket som lockar, och dessutom läser jag mest på mobilen för tillfället (dock inte bara).

Men när jag såg den söta godnattsageboken kunde jag inte låta bli. Och så låg ju Keplers senaste bok om Joona Linna bredvid, så då var ju den tvungen att få följa med hem också.

Jag tror dock inte att det här var de sista köpen. Förmodligen kommer jag att kolla åtminstone barnböcker och se till att några fler får följa med hem innan rean är helt över för i år.

———–

Missa inte heller att jag tipsat om bra böcker att köpa på bokrean. Läs mer här.

Segt, men välskrivet

Read More

Jag har bara läst den första av Twilight-böckerna, och föga förvånande så föll den mig inte alls i smaken. Jag är ju som bekant inget fan av varken varulvar eller vampyrer. Förutom det tyckte jag att den var dåligt skriven och att karaktärerna var klyschiga. Så jag fortsatte inte läsa.

Men när jag fick frågan om att läsa Stephenie Meyers thriller för vuxna – Kemisten – var jag ändå nyfiken och tackade ja. Och jag är lite kluven.

Boken handlar om en kvinna – det räcker att säga så, hon byter namn hela tiden genom boken – som tidigare arbetat med att hjälpa den amerikanska staten att förhöra misstänkta personer. Hon har gjort det med minst sagt annorlunda metoder, kemiska sådana som är oerhört plågsamma men effektiva. För några år sedan gick någonting fel och hon har sedan dess levt gömd. Men så plötsligt kontaktar hennes gamla arbetsgivare henne igen – de behöver hjälp med att förhöra en lärare som är inblandad i att planera att släppa ut ett virus som ska skada mängder av människor. Och av någon anledning tror hon på det och tar sig an uppdraget.

Nu till varför jag är kluven. Boken är betydligt bättre skriven än Twilight-böckerna (jag skriver så även om jag bara läst en, jag antar att alla är likadana) och Stephenie Meyer har lagt ner mycket tid på research för att kunna beskriva Kemistens arbete ordentligt, det märks. Men det är segt skrivet. Allt tar oerhört lång tid och det känns inte som att det händer så mycket. Det är långa 567 sidor.

Karaktärerna då? Jo, de kan väl sägas vara klyschiga igen, fast omvänt. Här är det den hårda kvinnan som egentligen inte vill ha någon nära sig som faller för den mjuka, perfekta mannen som är oerhört snygg och snäll. Det är kärlek vid första ögonkastet och allt annat kärleksklysch. Så nja. Men Kemisten är en tuff karaktär, hon är en annorlunda huvudperson som blir intressant.

Hade den inte varit så utdragen hade jag kanske tyckt om den. Men nu blir det lite för mycket av det mesta.

Kemisten
Stephenie Meyer
Albert Bonniers förlag (2016)
Inbunden – 567 sidor
Betyg: T T
Recensionsexemplar från förlaget

Ett skratt på helt rätt ställe

Read More

Min mormor har inte jättemånga barnböcker, men de hon har är lästa många, många gånger av mig, min syster och mina två kusiner.

Astrid Lindgrens samlingsbok Nils Karlsson Pyssling, som innehåller hennes korta berättelser som titelsagan eller Allrakäraste syster, var det vi läste om vi ville läsa länge. Året runt med Rasmus Nalle när kusinen ville gå igenom födelsedagar. Och så fanns en bok med Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin och några andra böcker.

Men den bok som för alltid kommer att vara förknippad med läsning hemma hos mormor är Sagan om den lilla lilla gumman. Oj, vad vi har läst den boken. Om och om igen. Egentligen skulle jag nog kunna berätta den utantill för Edvin, men det är ju inte samma sak om man inte kan räkna mössen på sidan tre och se gummans ilska när katten druckit upp mjölken.

Så Edvins moster såg i julas till att även han skulle få uppleva den här fantastiska sagan och gav honom den i julklapp. Igår läste bi den för första gången, liggande på rygg bredvid varandra i vår säng medan pappan spelade innebandy.

Jag hade inte så höga förväntningar, han är ju trots allt bara 2,5 månader. Så gissa om jag blev glad när jag såg hur han fokuserade på sidorna, verkade lyssna på vad jag läste och log. Och hjärtat smälte lite extra mycket när jag kom till sidan där den lilla lilla gumman kommer in i stugan, ser katten dricka upp mjölken och utropar “Schas katta!”.

Då skrattar nämligen min lilla kille till. Ett underbart härligt litet bebisskratt. Precis på rätt ställe.

Åh, vad härligt det kändes i mamma- och bokälskarhjärtat.

Det här med att lyssna på böcker

Read More

Ja, det har ju aldrig riktigt varit min grej. Jag försöker med jämna mellanrum, ibland har det funkat men oftast har det inte gjort det.

Det finns dock undantag. Som när jag pendlade nio mil om dagen (varav 4,5 var mitt i natten) med bil. Då gick det riktigt bra. I bilen finns det liksom inte så mycket annat att göra och då var det perfekt att lyssna. Men det måste vara lite längre sträcka, annars är det ingen mening.

Och kanske har jag hittat ett annat undantag nu. Nämligen när jag är ute och går med vagnen. Jag försöker ta en promenad om dagen med Edvin i vagnen. Och eftersom det enda han gör då är att sova så blir det ett perfekt tillfälle att plugga in lurarna (när jag inte har sällskap av någon annan under promenaden förstås). Jag kan till och med koncentrera mig rätt bra.

Vi får väl se hur länge det fungerar den här gången, men just nu är jag väldigt glad över det.

3 x Börjlinds

Read More

Inför höstens Bokens afton läste jag för första gången någonting av Cilla och Rolf Börjlind och blev helt lyrisk. Varför hade jag missat dem? Det var ju helt fantastiskt. I alla fall boken jag läste, Sov du lilla videung, och jag insåg att jag måste ta reda på om de tre tidigare böckerna var lika bra.

Nu var det dags och på två veckor har jag plöjt igenom de tre tidigare och jag känner nästan att de förtjänar att sammanfattas i ett och samma inlägg.

Alla tre i korthet: Det var inte speciellt svårt att sträckläsa alla tre. De är utan tvekan spännande. Men var och en har sina styrkor och sina svagheter. Självklart blir huvudpersonerna väldigt inblandade, som det brukar vara i deckare, och det är det jag har vissa svårigheter med. Framför allt i den första. Men sammantaget är det en väldigt välskriven och bra serie. Men den sista – Sov du lilla videung – är klart den bästa.

Springfloden: En gravid kvinna hittas nergrävd vid vattenkanten på 1980-talet och fallet får aldrig någon lösning. Nu, många år senare, tar polisstudenten Olivia Rönning upp fallet i en skoluppgift och kommer på helt nya saker som gör att man gör flera framsteg, och lyckas även leta reda på den före detta polisen Tom Stilton som hade hand om fallet då, men numera är hemlös. Men Olivia kommer för nära vissa personer och riskerar att dras in alldeles för mycket själv. Och till slut gör hon det, vilket är det jag har mest emot med den här boken. Det kommer en twist som jag helt klart hade kunnat vara utan, det blir för skruvat på slutet. Risken finns att jag inte hade fortsatt läsa om jag hade börjat med den här boken (nu råkade jag ju börja med den fjärde), för jag blir rätt irriterad på slutet. Utan tvekan är det här den svagaste boken i serien.

Den tredje rösten: Olivia har efter det som hände i slutet på första boken bestämt sig för att inte bli polis och ger sig ut och reser. När hon kommer hem har hennes mammas granne begått självmord – men frågan är om det verkligen är självmord. Olivia stöttar mannens dotter och inser snart att det finns åtminstone två potentiella mordmotiv bakom i stället. Samtidigt har Tom Stilton tagit sig upp från hemlösheten och åker ner till Frankrike för att hjälpa en vän att ta reda på mer om ett mord som har begåtts där. Att allting hör ihop känns självklart från första stund, så det är ingen spoiler att säga det. Lite bättre hopknutet än i första boken är det och det känns som att paret Börjlind hittat sin stil lite mer i den här boken. Det är lagom högt tempo och välskrivet.

Svart gryning: Det här är den boken som gör riktigt ont i magen att läsa, för det handlar om mördade barn. En liten flicka hittas med nacken avvriden i en sandlåda i Skåne och någon dag senare händer samma sak i Stockholm. Olivia är polis igen och jobbar nere i Skåne och blir självklart indragen i fallet med flickan. Frågan är om de båda morden hör ihop och om de i så fall är hämndmord eller kanske rasistmord (båda barnen har utländskt ursprung)?
Här börjar jag närma mig känslan jag hade när jag läste Sov du lilla videung. Det är vidrigt, men samtidigt spännande – och helt omöjligt att lägga ifrån sig. Även om man ganska snart förstår hur det hela hänger ihop så blir det lika spännande varje gång poliserna går åt fel håll.

Sedan då? Eftersom jag tycker att böckerna blir bättre och bättre så hoppas jag självklart på en femte del om Olivia Rönning och Tom Stilton. Vi får väl se vad den kan handla om.

Cilla och Rolf Börjlind
Springfloden (2012) – Betyg: 2
Den tredje rösten (2013) – Betyg: 3
Svart gryning (2014) – Betyg: 3

Snart så

Read More

Okej, han är rätt ointresserad än så länge. Men jag försökte i alla fall.

För egen del är jag fast i Cilla och Rolf Börjlinds böcker. Jag är nu inne på den tredje i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton. Och konstaterar att läsning i mobilen är min grej just nu – både i e-boks- och ljudboksformat.

Miniatyrläsning

Read More

När jag var på Bokmässan i höstas fastnade jag i Novellix monter, trots att noveller aldrig varit riktigt min grej. Men nu kanske det kunde bli det? Jag tänkte på hur jag förmodligen skulle få mindre lästid när bebisen kommit och hur noveller då kanske skulle fungera. Så jag köpte några stycken och ställde i bokhyllan.

Härom veckan blev jag påmind om de där små böckerna av en vän som var på besök. Vi pratade om hur mycket jag kunde läsa och när jag sa att jag oftast bara hinner läsa kortare stunder i sträck frågade hon om jag inte funderat på noveller.

Så i dag testade jag och har nu tagit mig igenom min första; Det sällsamma fallet Benjamin Button av F Scott Fitzgerald. Och jag gillade det till min stora förvåning. 50 små sidor visade sig vara perfekta med en halvslumrande bebis i famnen.

Vi får väl se om jag fastnar helt.

Läsvärd fortsättning

Read More

Skitig och vacker vänskap – den rubriken satte jag på min recension av första delen i Elena Ferrantes hyllade serie om vännerna Elena och Lila. I andra boken Hennes nya namn har de båda flickorna vuxit upp till unga kvinnor, är fortfarande vänner (oftast), men Lilas tillvaro är inte lika skitig längre och livet är långt ifrån detsamma som förut. Lila har gift sig, men äktenskapet blev inte riktigt vad hon hade väntat sig utan är snarare en fullständig katastrof. Hon testar alla möjliga sätt att ta sig ur det, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Samtidigt fortsätter Elena att studera, vilket tar henne längre och längre bort från väninnan. De börjar helt enkelt leva olika liv i olika världar, men ändå är det något som hela tiden drar dem tillbaka till varandra.

De båda kvinnornas liv fascinerar fortfarande, framför allt för att de börjar närma sig vuxenlivet och försöker anpassa sig till det. Det är intressant att läsa om hur man ser på kvinnor, framför allt unga sådana, och äktenskapets roll. Hur kvinnan ska foga sig efter mannen, men ändå kan gnälla öppet på honom, och hur det är okej att slå sin fru, men inte någon kvinna utanför. Hur svårt det är för en kvinna att ta sig ur ett äktenskap som inte funkar. Och så vidare.

Även om jag tycker att det är läsvärt och bitvis riktigt intressant så blir det också lite segt. Andra boken är tjockare än den första och en bit in börjar jag känna att det går lite för långsamt. Det känns mycket med två böcker till om Elena och Lila – vad mer kan hända som gör det intressant? Historien hade tjänat på att komprimeras lite, för jag är inte säker på att jag kommer att orka två lika tjocka böcker till. De har varit bra, men inte så bra som hajpen kring dem säger.

Men förmodligen kommer jag att göra det. Jag måste ju veta vad det är som ska hända och hur det kommer att gå för de båda kvinnorna.

Hennes nya namn
Elena Ferrante
Förlag: Norstedts (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 493 sidor
Betyg: 3