TidningsIda

– om böcker och språk

En mysig deckarhelg

Eftersom jag sällan ser deckare på tv hade jag helt missat Morden i Grantchester som tydligen gick på SVT förra året. Men därför fick jag kanske också en ännu trevligare lässtund när boken bakom nyligen dök upp i min brevlåda och jag nu i helgen placerade mig i soffan med den i knät.

Sidney Chambers är präst i den lilla engelska byn Grantchester, men blir även ofrivilligt detektiv när en kvinna kommer till honom efter att hennes älskare begått självmord. Hon är övertygad om att han aldrig skulle göra en sådan sak och ber prästen att hjälpa henne att luska reda på sanningen. Nyfiken som han är kan han inte låta bli att göra henne till viljes och det är bara början på hans karriär som amatördetektiv. Som tur är har han en god vän som är kommissarie och som litar på honom och hans insikter mer än vad den vanliga polisen förmodligen skulle ha gjort.

Boken består av flera olika fall som Sidney dras in i; allt från mord till stulna smycken. Och mot slutet är han oftast dessutom med när de begås. Kanske lite för mycket för att vara sant, men även Agatha Christies huvudpersoner är ju ofta med när brotten begås.

För det känns tydligt att det är Agatha Christie-känslan som författaren James Runcie vill åt. Han lyckas inte alls skapa samma spänning och lura läsaren på samma sätt som Christie alltid gör, snarare tvärtom. I de flesta fall är det ganska uppenbart hur det hela ska sluta. Men det är ändå mysig läsning, jag trivs i den lilla engelska byn på 50-talet och Sidney är en karaktär som det är enkelt att tycka om.

Jag fick en riktigt mysig läshelg, om än inte den perfekta deckarupplevelsen.

Morden i Grantchester: Dödens skugga
James Runcie
Förlag och år: Masonit förlag – 2016
Typ och sidor: Inbunden – 461 sidor
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

6. Önskeförfattarsamtalsduo

IMG_5633

Den lokala bokhandeln hade lagt två bra författare bredvid varandra i sin jultidning. Tänk om det hade varit möjligt att gå på ett författarsamtal med Agatha Christie och Christoffer Carlsson?

Högst upp på önskelistan

IMG_5633

Ibland är det bra att bläddra i kataloger och komma på vad man glömt bort att man vill ha.

Utan tvekan står de fina nyutgåvorna av Agatha Christies böcker högst upp på önskelistan. De är verkligen otroligt fina (och att innehållet är minst lika bra vet jag ju redan).

Två klassiska deckare

herkulesstorverkTitel: Herkules storverk
Författare: Agatha Christie
Första gången utgiven: 1947
Förlag och år i läst version: Stockholm text (2014)
Typ och sidor: E-bok – 268 sidor
Betyg: T T

Handling: Hercule Poirot jämförs av en vän med den grekiska mytologins Herkules. Inspirerad av sin namne bestämmer sig Poirot för att hitta sin egen motsvarighet till storverken denne utförde – i form av tolv olika fall som går att likna vid Herkules storverk. Allt från försvunna hundar till mördade fruar platsar i hans storslagna verk.
Omdöme: Jag har problem med Poirot i kortform (varje fall är en novell, typ). Jag får inte veta allt och lösningarna blir ibland lite för drastiska och kortfattade. Idén är rolig, men jag tycker inte att kopplingarna alltid funkar. Poirot är bättre i mer sammanhängande historier.

mordaren-ljuger-inte-ensamTitel: Mördaren ljuger aldrig ensam
Författare: Maria Lang
Första gången utgiven: 1949
Förlag och år i läst version: Norstedts (2014)
Typ och sidor: E-bok – 211 sidor
Betyg: T T T

Handling: Puck följer med sina nyfunna vänner till en ö i skärgården. Fler gäster dyker upp och de har det riktigt trevligt. Men plötsligt hittas en av de nya gästerna död, av just Puck. Någon av hennes nyfunna vänner har alltså visat sig vara en brutal mördare, frågan är bara vem?
Omdöme: Välskrivet, spännande och med trovärdiga karaktärer. Framför allt imponeras jag av att historien inte känns daterad, den funkar precis lika bra i dag som i slutet av 1940-talet. Puck är en bra huvudperson – jag gillar när det inte alltid måste vara en polis som har huvudrollen i en deckare. Återstår dock att se om jag tycker det funkar när jag läser fler.

Två korta recensioner

Det börjar ju närma sig slutet av året och när jag går igenom min Läst 2012-lista insåg jag plötsligt att jag glömt att skriva om två böcker som jag har läst i år. Med hjälp av min lilla röda läsdagbok blir det därför två kort-korta recensioner på de två bortglömda.

Arthur Conan Doyle – En studie i röttEn studie i rött
Arthur Conan Doyle (1887)
E-bok – 168 sidor

Trots sin ålder var min första kontakt med sir Arthur Conan Doyle riktigt fascinerande och spännande. Alla små detaljer som till slut gör att Sherlock Holmes och dr Watson tillsammans kan komma fram till vem som ligger bakom det mystiska mordet. Boken är uppdelad i två delar och tyvärr är den första bättre än den andra, men tillsammans ger de helheltsbilden och därför är båda behövda. En klassiker värd namnet? Ja visst.

Agatha Christie – The secret adversaryThe Secret Adversary
Agatha Christie (1922)
E-bok – 184 sidor

Agatha Christie har länge legat mig varmt om hjärtat men den här hade jag råkat missa, förmodligen för att varken Miss Marple eller Poirot är huvudpersoner. I stället får vi följa Tommy och Tuppence som bestämmer sig att söka jobb som äventyrare. Men helt plötsligt blir deras uppdrag mer äventyrligt än vad de kunnat ana och deras liv riskeras. Visst känner man igen sin Christie i den här historien, men jag föredrar nog ändå hennes böcker om den självsäkre belgaren.

Två x Agatha Christie

 

I sommar har jag bland annat läst om två av mina absoluta favoritböcker genom tiderna – av Agatha Christie. Och varför inte baka ihop recensionerna av dem då?

ABC-morden
Agatha Christie (1936)
Inbunden – 223 sidor

Hercule Poirot blir utmanad av en mystisk mördare som kallar sig för ABC. Han skickar ett brev där det står att ett mord kommer att begås i staden Andover. Mordet äger rum och personen som mördar har dessutom ett namn som börjar på A. Snart visar det sig även att mördaren planerar att fortsätta framåt i alfabetet och att Poirot måste lista ut vad de små ledtrådarna i breven betyder innan det är för sent.

Det här är den första Agatha Christie-bok jag någonsin läste och den som fick mig att fastna totalt för hennes författarskap. Nu när jag ett antal år senare läser om den är den precis lika spännande som sist och jag kom faktiskt inte ihåg exakt hur den slutade. Poirot är i högklass i den här boken och pusselbitarna som läggs fram gör att jag är helt säker på vem som är mördaren – men det visar sig att jag har fel. Precis som vanligt. Precis som det ska vara.

 

Ett mord annonseras
Agatha Christie (1950)
Inbunden – 254 sidor

Invånarna i byn Chipping Cleghorn blir förvånade när det en dag annonseras i lokaltidningen om att ett mord kommer att begås i huset Little Paddocks på kvällen. Men samtidigt kan många av dem inte låta bli att gå dit, det kanske är någon slags lek? Tyvärr visar sig mordet vara på riktigt och frågan är bara om det är ett inbrott eller om meningen faktiskt var att döda någon.

Miss Marple är lika mysig som alltid, och lyckas självklart hjälpa polisen att ta reda på vem som är mördaren och varför det blev som det blev. Och varför det annonserades om det. Ingenting är lätt, men med hjälp av många små pusselbitar lyckas hon till slut se hela den stora biten – så som hon alltid gör.

Några omläsningar ska hinnas med

Hemma i mina föräldrars bokhylla finns bland annat de här böckerna. Sju böcker som för några år sedan väckte en förälskelse hos mig. Jag började med ABC-morden och sedan var jag fast i Agatha Christies värld, framför allt föll jag för Poirot. När de sju böckerna var utlästa gick jag vidare till biblioteket och började arbeta mig igenom deras Christie-böcker. Jag tror att jag stannade någonstans runt 25.

Och nu när jag har några dagar hemma hos dem igen så kände jag en stark längtan av att läsa om dem igen. Och varför inte då börja med den som jag först av alla började med?

Det är så här det ska vara!

Dolken från tunisDolken från Tunis
Agatha Christie
Damm förlag (ursprungligen utgiven 1926)

Hercule Poirot har gått i pension och flyttat till den lilla byn King’s Abbott, och ingen vet vem han är. Så ska det vara, han är inte där för att jobba. Men visst gör det lite ont i hans stolta hjärta när folk inte har hört talas om honom.

Som i alla små Agatha Christie-byar känner alla varandra. Och alla vet vad som händer. De vet vilka som ska förlova sig och vissa som är arga på varandra. Och i den här boken berättas allting utifrån doktorns perspektiv, som kanske är den som känner allra flest.

Därför får vi se saker som inte Poirot ser, och vara med den kvällen Mr Ackroyd blir mördad, på ett annat sätt än vad vi kanske annars inte fått. Men vad hjälper det – som läsare är man trots det inte smartare än den store detektiven.

Och det är så här jag tycker att en deckare ska vara. Små pusselbitar här och där, man har möjligheten att foga samman dem. Men självklart klarar man ytterst sällan av att göra det. Det gör dock Poirot och boken är full av aha-upplevelser.

Kanske utom när det gäller mördaren. Det hade jag nog inte gissat. Fast, jo, den här gången gjorde jag det. Eftersom jag redan sett det som tv-program. Men det dröjde ändå ganska länge innan jag lyckades minnas vem han var.

Mina favoritböcker av mina favoritförfattare

ABC-mordenAtt välja en enda bok av Agatha Christie känns omöjligt. Kanske för att jag har lite svårt att hålla isär dem, men också för att de påminner en hel del om varandra. Så det är svårt. ABC-morden ligger självklart bra till, eftersom det är en av de första jag läste och som jag läst om flera gånger. Men annars är det svårt. Men jag har ett visst mönster.

Jag tycker allra bäst om Hercule Poirot. Miss Marple är också bra, men hon får ändå anse sig komma tvåa. Ska jag välja ut en favorit är det helt klart böckerna med Poirot. Vet inte riktigt varför det har blivit så, men det har det. Och böckerna utan någon av de två kommer ännu längre ner på listan.

Lyckan är en sällsam fågel – Anna GavaldaGällande Anna Gavalda är det också svårt. Jag har inte läst så jättemånga, men några stycken i alla fall. Och jag blev nog faktiskt mest imponerad av Lyckan är en sällsam fågel. Jag är nästan förälskad i den boken. Så den får helt klart (efter en del funderande i alla fall) vara min favorit av henne.

Mina favoritförfattare

Jag har två absoluta favoritförfattare. Den ena introducerade min pappa mig för, den andra mina allra bästa vänner. Och ju mer jag läser av dem båda två, desto mer tycker jag om dem. Med andra ord är det svårt att  konkurrera ut dem.

Agatha Christie är verkligen min deckardrottning. Så som hon skrev, så ska det vara. Jag kan inte låta bli att (medvetet eller omedvetet) jämföra alla andra deckare, spänningsromaner och thrillers jag läser med hennes böcker. Pusslandet, känslan av att man borde veta vem den skyldige är, men inte för allt i världen kan lista ut det. Människokännedomen. Aha-känslan. Det är så mycket som stämmer. Varendaste liten pusselbit. Och det känns som att de aldrig kan bli för gamla för att läsas.

Anna Gavalda är min språkidol. Hur hon kan fånga en egentligen icke-händelse och göra den till något stort, avgörande imponerar något enormt på mig. Hur hon med sitt bildspråk, sina känslor och sin människokännedom kan få mig att verkligen leva med hennes figurer och tro att de existerar på riktigt. Hon kan känslan att trollbinda, utan att det för den skull måste vara något väldigt dramatiskt eller spännande som händer. Hon ger liv åt vardag (även om det självklart händer andra saker också).