Ytterligare en bokkväll

Read More

Den här veckan snurrar det mycket Bokens afton i huvudet på mig. Även om böckerna inför redan är utlästa och recensionerna redan skrivna (men publiceras först på onsdag i Barometern-OT) så är ju själva aftonen kvar. En lång kväll i litteraturens tecken. Riktigt trevligt, förhoppningsvis.

Men så råkade jag få en bokkväll till. I kväll faktiskt. För när jag, som vanligt, bara slökollade igenom Facebookflödet upptäckte jag att Corren livesänder Bokens dag från Stora teatern i Linköping. Så i kväll har jag blivit sittande framför datorn och har hittills hört Therese Bohman (ganska tråkig, ärlig talat), Stefan Einhorn (låter tråkig, men är rolig att lyssna på) och Roslund och Hellström (som gör det jag älskar – inte bara berättar om boken, utan också om bakgrunden till författarskapet). Nu återstår bara Alex Schulman och Elsie Johansson.

En oväntat trevlig måndagkväll blev det i alla fall. Och perfekt uppladdning inför onsdag (även om det är helt andra författare som gäller då).

Privata smärtpunkter

Read More

Alex Schulman har skrivit om båda sina föräldrar i varsin bok. Delphine de Vigan har skrivit om sin bipolära mamma. Och ämnet för seminariet skulle därför vara privata smärtpunkter. Otroligt intressant eftersom jag verkligen tycker om att läsa sanna historier/sånt som är baserat på sanning. 

Och det är oerhört intressant. Framför allt hur de pratar om att man aldrig kan komma med en enda sanning, hur man än vänder och vrider på det så blir det bara ens egen sanning. Båda har syskon, som valt att hantera böckerna på olika sätt, men det blir ju aldrig deras version av det som hände trots att alla var med om samma sak. Man minns inte och upplever inte på samma sätt. 

Det är synd att språket blir lite av en barriär i det här samtalet. Och moderatorn, men jag börjar med språket. Delphine pratar franska och har tolk. Alex förstår ingen franska alls och måste således vänta in tolken (liksom vi andra). Men det innebär att även om de försöker diskutera och få till ett samtal, men det är svårt när den ena måste få prata helt till punkt. 

Och tyvärr hjälper inte moderatorn Sinziana Ravini till så mycket. Hon vänder sig gärna till en i taget och glömmer ofta bort att vänta in tolken, eftersom hon själv kan franska. Så det är lite synd. 

Hade de kunnat prata samma språk och fått prata tillsammans hade det här blivit så mycket bättre. Och då är det ändå redan bra.

Tre saker jag inte missar på fredagen

Read More

Andra och sista bokmässedagen för i år och jag har ett fullspäckat schema. Tyvärr måste jag nog inse att jag inte kommer att hinna med alla, det tar för lång tid att ta sig från en plats till en annan. Men det finns tre saker jag prioriterar framför de andra:

  • Hur otäckt får det bli? med Kristina Ohlsson. Jag tycker att hon pratade bra om det på Lilla Bokens afton i Kalmar och vill gärna höra mer. 
  • Fredrik Backman, när han berättar om sin nya bok. 
  • Delphine de Vigan och Alex Schulman – seminariet som är dagens allra största måste. Om att använda sig av närstående när man skriver. Tror det blir riktigt bra. 

Så svårt att låta bli…

Read More

Jag vet att jag har massa olästa böcker i bokhyllan. Jag vet att jag kan låna böcker från biblioteket. Och jag vet mycket väl att jag typ hade planer för vad jag ska läsa på den kommande semestern.

Men så trillade ett mejl med “Sommarpocket – köp 4 för 3” in i mejlkorgen och jag råkade klicka. Och jag råkade hitta fyra böcker jag länge velat läsa. Så jag var helt enkelt tvungen att köpa dem. Och eftersom jag fick en på köpet är det väl okej? Jag kommer ju faktiskt hinna läsa allihop nu när om en vecka påbörjar min fem veckor (!) långa semester.

Köpt: 

  • Ställ ut en väktare – Harper Lee
  • Tid: Livet är inte kronologiskt – Sigge Eklund och Alex Schulman
  • Tre önskningar – Liane Moriarty
  • Det slutna ögat – Belinda Bauer

Att le igenkännande genom en hel bok

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta tröttAtt vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött
Alex Schulman
Piratförlaget (2011)

Alex Schulmans första bok Skynda att älska handlade om hans pappa och var fylld av kärlek, ömhet och vackra tankar. Nu försöker han göra samma sak, men i stället med kärleken Amanda.

En ensam, deprimerad och allmänt nere Alex har precis skiljt sig i början av boken och för ett liv som präglas av att han kryper hem från Stureplan på natten. Helt plötsligt visar det sig dock att den undersköna Amanda på hans jobb tydligen är lite intresserad. Och Alex är fast besluten att hon ska bli hans. Och så blir det självklart också.

Egentligen är själva “handlingen” i boken ganska halvtråkigt. Det blir inte riktigt samma varma känsla som när han skriver om sin far. I stället kan man ibland tänka att det känns lite klyschigt och (som många andra skrivit) att den här boken kanske inte kommit ut om inte Alex Schulman varit just Alex Schulman.

Men det är ändå fint, och det är inte kärleken som är det bästa. Alex har en förmåga att fånga det lilla och enkla i vardagen. Han irriterar sig på saker som man inte ens visste att man irriterade sig på. Och varje gång han skriver om något fenomen som man inte riktigt reflekterat över så dyker det upp ett litet leende – “Visst är det så”. Så jag ler genom hela boken. Självklart blir även kärleksdelarna lite samma sak, man känner igen sig i det också.

Plus att Alex verkligen kan uttrycka sig i skrift. Möjligtvis är det språket som binder mig mest i den här boken. Som gjorde att jag läste boken från pärm till pärm, och inte kunde sluta. Han är expert på att välja rätt ord och rätt liknelser. Språket lever sitt eget liv, och leder till sina alldeles egna leenden.

En läsig helg (och kanske lite skryt)

Det har varit bra för min läsning att vara sjuk. Jag har liksom fastnat i böckerna utan att egentligen ha något annat att göra. Så här mycket var nog faktiskt rätt länge sen jag läste.

I torsdags läste jag ut Skynda att älska av Alex Schulman. Och i fredags slukade jag de sista dikterna i Evolutionen och jag kommer inte överens av Fredrik Lindström.

Därpå påbörjade jag Skumtimmen av Johan Theorin och fastnade så totalt att jag låg och läste hela förmiddagen i dag, tills även den var slut.

Och efter att ha gnällt lite på ljudböcker i går så hittade jag en perfekt sysselsättning när man lyssnar på ljudböcker – virka! Så då tog även Filosofiska söndagsklubben slut.

Oj, oj, oj. Vart ska det här ta vägen?

(Ja, jag är lite stolt. Men framför allt glad för att jag kom in i ett sådant flow.)

Vackert och ömsint

Skynda att älska – Alex SchulmanSkynda att älska
Alex Schulman
Forum förlag (200)

Fem år efter sin pappas död bestämmer sig Alex för att åka tillbaka till familjens sommarstuga i Värmland. Ett besök som tar emot och gör ont, det är inte för inte som han valt att glömma och lämna bakom sig.

Pappans död tog hårt på Alex, som hela livet stått sin pappa nära. Och när han klivit över tröskeln till stugan inser han att han aldrig kommer att komma över det heller. Han inser att han måste tänka på det, minnas och få prata om det för att kunna lämna det bakom sig och leva vidare på ett bra sätt.

Boken är full av minnen, saker som Alex upplevt tillsammans med sin pappa Allan. Midsomrarna i stugan med Coca Cola Cup, hur pappan alltid köpte blommor till mamma, hur pappa blev äldre och äldre, hur räkor ska vara som bäst och mycket mycket mer.

Det är en väldigt fin skildring av en förälder. Alex skriver i stort sett bara positivt om sin pappa, och det märks hur mycket Allan betydde för Alex. Det är varmt och lite rosenskimrande. Bortsett från när föräldrarna bråkar, så klart. Men annars verkar Alex bara ha fina minnen av sin far. Frågan är om det var så, eller om det är så man ser tillbaka på en förälder som har dött.

Och visst är det fint. Det fungerar när boken inte är så jättelång. Hade han skrivit mer hade jag nog velat ha något annat också, en konflikt, eller någon mer förändring än ålderdom. Men jag gillar att Alex känns så personlig och öm, det stämmer inte riktigt med den bild jag har av honom som samhällskritiker. Jag hade nog mer tänkt mig att han varit revolterande som ung, och att han kanske inte alls varit så nära sin pappa som han faktiskt var.

En fin barndomsskildring helt enkelt. Jag tycker mycket mer om den här, än till exempel Mig äger ingen av Åsa Linderborg.