Det här med biografier

Read More

Varje vecka ställer Annika en fråga i sin bokbloggsjerka och den här veckan lyder den:

Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Jag läser absolut biografier, om det är någon person jag är intresserad av och tror har en intressant historia att berätta/som är värd att berättas om. Folk som skriver biografier bara för biografiernas skull är jag inte intresserad av.

Här är tre av mina favoritbiografier:

Denna dagen ett liv av Jens Andersen
Biografi om vår älskade Astrid Lindgren som lyckas med att visa att hon var så mycket mer än bara en sagotant (som verkligen kunde konsten att berätta). Tillsammans med SVT-dokumentären om henne blev det perfekt läsning.

Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt
Ungefär samtidigt som Jonas Gardells hyllade Torka aldrig tårar utan handskar kom så släppte Andreas Lundstedt biografin om sitt liv. Han är hiv-positiv och det är hemskt att läsa om hans upplevelser utifrån det; hur folk har sett på honom och inte minst hur han såg på sig själv.  Men också om hoppet och det glada som finns där nu. En riktigt stark biografi.

Hjälp, vem är jag? av Caroline af Ugglas och UKON
Egentligen är jag verkligen inget fan av Caroline af Ugglas, men jag gillade den här konstiga formen av självbiografi. Hela boken består av hennes långa terapisamtal med UKON och är egentligen rätt konstiga, men det blir ändå bra. Hon är verkligen ingen enkel person

Däremot håller jag mig borta från sportbiografier, eftersom jag helt enkelt inte är sportintresserad. Så när jag fick frågan för ett tag sedan (efter att ha sagt att jag läser i stort sett allt) “Jaha, vilken är den bästa sportbiografin du läste sist då?” satt jag utan svar.

Utlämnande och oerhört starkt

Andreas Lundstedt: Mitt positiva livMitt positiva liv
Andreas Lundstedt & Cecilia Blankens
Norstedts 2012
Inbunden – 261 sidor

Hösten 2007 kom artisten Andreas Lundstedt ut med att han är hiv-positiv. Ett beslut som var svårt att ta, men som fick ett helt annat mottagande än vad han hade trott. Då kände han sig inte redo att berätta hela sin historia, men det gör han nu. Och det är jag glad över. För det här är en så otroligt stark och viktig historia. Jag tappar hakan till och från när han utlämnande berättar om sin rädsla för vad andra ska tro om hans sjukdom, om alla åren med missbruk och hur han uppträdde påverkad av både det ena och det andra. Knarket gjorde det möjligt för honom att fly undan sitt hiv (eller Hiv-Stina, som han själv kallar den person hivet gör honom till) och han satt under lång tid fast i det livet. Knarkare på nätterna, uppskattad artist i gruppen Alcazar på dagarna. Utan att någon misstänkt något eller konfronterade honom med det.

Nu berättar han öppet om allt det där. Det känns som att vi får veta precis allting, för varför annars berätta om något sådant? Och det är så skönt, det är en berättelse som behövs. Hur skammen vände till någonting att vara stolt över, stolt att våga berätta och våga stå för någonting som egentligen inte är ens eget fel. Förhoppningsvis kan hans historia hjälpa många andra.

Och vi ska inte heller glömma Cecilia Blankens som han har skrivit boken tillsammans med. En stark, utlämnande historia kan bli helt platt om den skrivs på fel sätt. Men hon har lyckats fånga det personliga, den starka känslan och Andreas ord. Det är lätt att flyta med i historien och svårt att sluta läsa den. Rätt ord i rätt ordning och det blir därför inte bara en biografi i mängden.

Det här är någonting väldigt speciellt.