Tag: Anna Gavalda

Topp fem 2010

Jag gjorde en tripp “down memory lane”, det vill säga förra årets blogginlägg, och insåg att jag satt så bra betyg att det blev möjligt att plocka ut en topp fem-lista på de bästa. Så här är de, samtliga med en femma i betyg (två av dem hann dock inte bli betygsatta):

  • Lyckan är en sällsam fågel – Anna GavaldaLyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda
    En underbar bok, som inte alls kändes så lång som den faktiskt var. Anna Gavalda kan fånga läsare, och jag blev övertygad om det för andra gången, även om jag egentligen aldrig tvivlat.
    Jag skrev bland annat: “Och jag älskar det. Jag vill inte att boken ska ta slut. Tyvärr gjorde den det ändå. Så kanske borde jag börja om från början igen; läsa alla de fantastiska orden. Men nej, inte än. Men någon gång finns det en stor chans att jag gör det.
  • Tusenskönor – Kristina OhlssonTusenskönor av Kristina Ohlsson
    En författare jag aldrig läst förut, och egentligen inte hade så stora förhoppningar på. Jag visste inget om boken, och kanske var det just därför jag blev så fast. För hon lyckades verkligen fånga mig med varendaste litet ord, och varendaste liten detalj i handlingen. Varför hade jag inte upptäckt Kristina Ohlsson tidigare?
    Jag skrev bland annat: “Parallellhandlingar är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar.
  • Boktjuven - Markus ZusakBoktjuven av Markuz Zusak
    Ytterligare en författare jag inte kände till sedan tidigare. Och även här fastnade mina fingrar vid sidorna, om de inte till och med vände sig själva. Jag älskar verkligen idén att använda döden som berättare, och att göra döden till en mänsklig, levande varelse. Plus att historien i sig verkligen berör och på något sätt har en viss igenkänningsfaktor.
    Jag skrev bland annat: “Jag är en del av historien, jag står bredvid fönstret och väntar på att Liesl ska komma ut med en bok när hon stjäl ur grevinnans bibliotek. Jag lider med henne när hon inte kan göra deras gömde jude Max frisk. Jag åker tåg med henne hem till hennes nya föräldrar.
  • En geishas memoarerEn geishas memoarer av Arthur Golden
    Filmen var helt i min smak, och boken visade sig vara ännu bättre (trodde knappt att det var möjligt). Jag fastnade från förordet, och är fortfarande lite besviken på att det visade sig att historien inte är sann (som det står i förordet). Språket känns så trovärdigt och enkelt, det är verkligen en riktig geisha som berättar historien för mig. Om bara alla böcker skrivna ur jag-perspektiv kunde kännas så riktiga…
  • Jag älskade honomJag älskade honom av Anna Gavalda
    En kort bok, vilket innebar att den tog slut alldeles för fort. Det jag skrev om Gavalda här ovanför står kvar, och jag fick det bevisat en gång till samma år. Hon är ordens och känslornas mästarinna. Ingen kan tävla med henne om det (som jag har hittat än i alla fall).

Gavalda är strålande

Lyckan är en sällsam fågel – Anna GavaldaLyckan är en sällsam fågel
Anna Gavalda
Albert Bonniers förlag (2009)

Bokens huvudperson är Charles; en 47-årig man som är fast i vardagen, skulle jag vilja påstå. Han har ett jobb där han måste resa en massa, en sambo som knappt ens hälsar på honom när han kommer hem och en “låtsasdotter” som han älskar över allt annat. Men han mår inte bra. Han är trött och allmänt sliten. Och inte hjälper det att han inte känner sig välkommen när han kommer hem till Paris mellan sina långa resor. Det är fortfarande jobbigt och dystert.

Men så en dag får han syn på ett brev som stått hemma hos hans föräldrar och väntar på honom. Ett brev som innehåller de enda orden “Anouk är död”. Charles värld stannar och han tvingas gå tillbaka i tiden, till sin barndom och till allt som var så bra då. Till att se varför saker och ting inte längre är som det var.

Här träffar han Kate, som förändrar hans världsbild totalt. Saker han trodde var viktiga var egentligen inte det, och han börjar förstå att han kanske misstolkat hela världen. Eller?

Egentligen handlar inte boken om så mycket. Ingenting driver egentligen handlingen framåt de första hundra-tvåhundra sidorna. Det konstiga är att det inte gör någonting. Faktiskt ingenting alls.

För Anna Gavalda är så briljant och fantastiskt duktig på att skriva levande. Jag går bredvid Charles, ser vad han gör och hör hans tankar. Hon gestaltar och beskriver allt på ett verkligt sätt.

Till en början förstod jag som sagt inte vad boken handlade om, men det gjorde ändå ingenting. Om hon inte hade haft sitt språk och sin stil hade jag nog inte fortsatt läsa. För handlingen är inte en kronologisk eller fysisk rörelse. Det är en mental resa i historien.

Och jag älskar det. Jag vill inte att boken ska ta slut. Tyvärr gjorde den det ändå. Så kanske borde jag börja om från början igen; läsa alla de fantastiska orden. Men nej, inte än. Men någon gång finns det en stor chans att jag gör det.

Fast – vem sätter egentligen de svenska titlarna? Jag måste säga att den är lite mesig och inte alls speglar det genialiska i hela romanen. Den franska titeln – La consolante – är så himla mycket bättre. Därför tycker jag synd om alla de läsare som kanske missar en helt fantastisk människohistoria på grund av fel titel.

(Publicerad 2 maj på Booklovin’)

1 2