TidningsIda

– om böcker och språk

Fem korta – “lättsammare” läsning

cocktails-for-tre

Titel: Cocktails för tre
Författare: Sophie Kinsella
Förlag och år: Damm förlag (2013)
Typ och sidor: E-bok – 231 sidor
Betyg: T T

Handling: Tre bästa vänner med en tradition av att träffas en gång i månaden på en bar och bara ha trevligt tillsammans. Men så plötsligt möter de en servitris som en av dem känt tidigare livet och hon tränger sig in i vänskapen och ingenting är som förr.
Omdöme: Jag har tidigare tyckt om Sophie Kinsellas sätt att komma med lätt och underhållande läsning. Men jag tycker inte att den här är på samma sätt. Det blir lite segt med vännernas bråk och jag tycker tyvärr inte riktigt om karaktärerna, som känns aningen stereotypa för de olika roller de ska spela.

britt-marie-var-harTitel: Britt-Marie var här
Författare: Fredrik Backman
Förlag och år: Partners in stories (2014)
Typ och sidor: E-bok/ljudbok – 361 sidor
Betyg: T T T

Handling: När Britt-Maries gamla liv plötsligt går i spillror hamnar hon i det lilla samhället Borg. Inte lätt för någon som har levt hela sitt liv genom att följa strikta rutiner, hela dagarna. Men det nya livet visar sig trots allt passa Britt-Marie ganska bra.
Omdöme: Jag älskade En man som heter Ove och det här är nästan samma sak. Britt-Marie är härligt principfast och bestämd, men det är härligt att se henne anpassa sig till sin tillvaro när hon börjar få kärlek från människorna runt omkring sig. Gulligt och hoppfullt är nog de ord jag helst vill beskriva den med.

odesgudinnan-pa-salong-damourTitel: Ödesgudinnan på Salong d’Amour
Författare: Anna Jansson
Förlag och år: Norstedts (2014)
Typ och sidor: E-bok/Ljudbok – 274 sidor
Betyg: T T T

Handling: Angelika är frisör i Visby, men hennes jobb sträcker sig längre än till att fixa kundernas frisyrer. Hon försöker fixa deras liv, deras relationer. Och lyckas i många fall också. Men kan hon lyckas fixa en man till sig själv?
Omdöme: Småroligt och i många fall fyndigt. Som den deckarförfattare hon är kan Anna Jansson dock inte helt hålla sig borta från ett litet mysterium ens när hon skriver feel good och det blir lite krystat. Hade den fått vara renodlat feel good hade jag nog gillat den bättre.

not-that-kind-of-girl-en-ung-kvinna-berattar-vad-hon-lart-av-livetTitel: Not that kind of girl
Författare: Lena Dunham
Förlag och år: Norstedts (2014)
Typ och sidor: Danskt band – 306 sidor
Betyg: T

Handling: Lena Dunham berättar öppet om sitt liv hittills, om vad hon säger är en vanlig ung kvinnas liv och försök att hitta sig själv. Det blir mycket historier om män, om misslyckade sexuella relationer och ännu mer om män.
Omdöme: Jag förstår inte riktigt hypen med den här boken om jag ska vara ärlig. Men så har jag inte heller sett Girls. Jag hade hoppats på igenkänning, men det är skruvat och för mycket för min smak.

how-to-build-a-girlTitel: How to build a girl
Författare: Caitlin Moran
Förlag och år: Random house UK – 2014
Typ och sidor: Häftad – 343 sidor
Betyg: T T T

Handling: Tonåriga Johanna Morrigan har alltid trivts ganska bra med sitt liv i den lite kaosartade familjen. Fram tills nu. Hon inser att livet kan vara något annat och för att komma bort från sin bakgrund uppfinner hon sig en ny identitet – Dolly Wilde – och gör sig en karriär som musikjournalist, utan att egentligen ha någon erfarenhet av musik.
Omdöme: Caitlin Moran är som vanligt fantastisk på formuleringar. Liknelser som man aldrig hade kunnat tänka sig i de sambanden, oväntade kommentarer och roliga tips. Till och från blir det lite mycket tjat om sex, men på det stora hela är det nästan lika bra som tidigare.

När Maria Wern blir lite för inblandad för min smak

dans-pa-glodande-kolJag önskar att jag någon gång bestämt mig för att läsa Anna Janssons böcker om Visbypolisen Maria Wern i rätt ordning. Men det blir aldrig av. I stället läser jag någon del här, någon där. Och fördelen är att det funkar, även om man missar några små delar av hennes relationer och privatliv. Så någon gång ska jag ta ett samlat grepp. Men det blev inte den här gången heller.

Dans på glödande kol är den fjortonde boken om Maria Wern. När det börjar brinna i en villa pekas en ung pojke ut som skyldig, samtidigt som en del andra konstiga saker händer i samma område. Bland annat får en politiker sin lyxbil förstörd och frågan är om allt egentligen hör ihop. Och självklart blir Maria Wern själv personligt inblandad, hennes nye kärlek brandmannen Björn har koppling till en grupp som verkar ha någonting med händelserna att göra…

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för med Maria Wern. Hon blir alltid så insyltad själv, det är alltid folk i hennes närhet som misstänks eller är inblandade på något annat sätt. Tyvärr, jag önskar att hon kunde få stå lite utanför. (Men jag har ju som sagt inte läst alla böckerna så jag kanske har fel).

Dock gillar jag hur Anna Jansson skriver, hennes språk och hur hon berättar historien. Det flyter på lätt, är spännande och väldigt nära läsaren. Lättsmälta deckare, helt enkelt.

T T
Titel: Dans på glödande kol
Författare: Anna Jansson
Förlag och år: Norstedts (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 287 sidor

Nu är allt över

Så, nu sitter jag på en tågcentral och väntar. Årets Bokmässa är över och jag har haft det fantastiskt. Synd att det är ett år kvar till nästa.

IMG_1653.JPG

Jag lyssnade på Siri Hustvedt trots allt, men jag vet inte riktigt om hennes senaste bok lät som något för mig. Därför var det lite synd att de pratade mest om den och inte så mycket om hela författarskapet. Men jag kanske sätter upp henne på min att läsa-lista trots allt.

IMG_1652.JPG

Däremot blev jag väldigt sugen på både Anna Jansson Ödesgudinnan och Romain Puértolas Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett Ikeaskåp. Två böcker som lät som roliga och i min stil när jag behöver något lättare (även om Puértolas även har en allvarligare ton).

Jag blev även nyfiken på att få veta mer om Tove Jansson efter seminariet med hennes brorsdotter Sophia. Jag lärde mig mer om kafferepens historia av att lyssna på Birgitta Rasmussen (Hela Sverige bakar-domaren och Jag hade en trevlig stund när jag lyssnade på Sigge Eklund och Yukiko Duke och sätter förmodligen upp Sigges bok på den allt längre listan.

IMG_1654.JPG

Och så fick jag avsluta allt med att teckna en prenumeration på Vi läser och få en kram och en pratstund av Yukiko Duke. En bra avslutning.

Någon mer sammanfattning av mässan kommer säkert. Men först ska jag åka tåg. Och sova.

Fem korta: Deckare

pojken-i-resvaskanPojken i resväskan
Lene Kaberböl och Agnete Friis
Förlag: Bonniers (2013)
Typ och sidor: E-bok – 281 sidor
Betyg: T T

Sjuksköterskan Nina Borg är van vid att ta hand om människor, framför allt barn, som lider. När hon då en dag hittar en liten pojke inlåst i en resväska har hon svårt att börja nysta i det. Vem är han? Varför ligger han där? Varken hon eller jag inser vart det ska ta henne och vem pojken egentligen är. Allt är lite sådär smårörigt, krystat och inte riktigt någonting för mig. Men spännande trots allt.

 

drommen-forde-dej-vilseDrömmen förde dej vilse
Anna Jansson
Förlag: Norstedts (2010)
Typ och sidor: E-bok – 302 sidor
Betyg: T T

Jag har en tendens att läsa böckerna om Maria Wern lite pö om pö, vilket är ganska dumt. Jag hoppar in i och ut ur historien, lite hit och dit. Men jag tycker ändå att de är helt okej när jag väl läser. I det här fallet är det en gammal gotländsk myt om en drunknad brud som ligger till grund för ett mystiskt mord. Samtidigt som polisen försöker hitta lösningen får vi även följa mördaren, vilket jag inte riktigt gillar i just det här fallet.

 

betraktarenBetraktaren
Belinda Bauer
Förlag: Modernista (2013)
Typ: Ljudbok
Betyg: T T

Jag tror att jag hade gett den här boken ett bättre betyg om jag hade läst den fysiskt i stället för att lyssna på den. Jag har svårt att ta till mig historien om Patrick, som börjar läsa en kurs i anatomi för att kunna ta reda på vad som händer med en människa efter döden, och jag tror att mycket beror på lyssningen. Det passar helt enkelt inte mig. Det finns också en ganska tidig vändning i boken som gör att jag snart tror att det kommer att vara slut, men då är det i själva verket långt kvar. Och så gillar jag inte hur Belinda Bauer, som kvinna, kan göra kvinnorna så schablonmässiga hela tiden. Nej, jag väntar helt enkelt på nästa bok och då ser jag fram emot att läsa den fysiskt.

lyckliga-gatanLyckliga gatan
Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget (2013)
Typ och sidor: Inbunden – 412 sidor
Betyg: T T T

Det är kanske tio år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Annika Bengtzon och sedan dess har jag varit fast. Böckerna är spännande och inte alltid helt enligt ramarna. Nu lever journalisten ett nytt liv i en ny tid och blandas inte in allt för personligt, vilket jag gillar. Dessutom har den mycket råare inslag än de tidigare. Men, det finns ett stort men. Boken slutar alldeles för snabbt och plötsligt, vilket kanske visar tydligt att den är ett slags mellanbok för att hålla läsarna tillfreds innan det stora slutet kommer.

 

mordet-i-eiffeltornetMordet i Eiffeltornet
Claude Izner
Förlag: Kabusa böcker (2010)
Typ och sidor: Pocket – 267 sidor
Betyg: T T T

Det här är en omläsning, eftersom jag fick för mig att gå och lyssna på de båda franska systrarna som ligger bakom pseudonymen Claude Izner på Bokmässan. Jag var inte överförtjust i deras första bok om Victor Legris förra gången och jag är det inte nu heller. Men jag ser det på ett lite annat sätt, fokuserar mer på historien och Paris i slutet av 1800-talet. Det gör mig helt klart lite sugen på att fortsätta med de efterföljande böckerna i alla fall.

Lite spänning saknas

Anna Jansson – SilverkronanSilverkronan
Anna Jansson (2003)
Norstedts
E-bok

Maria Wern sommarvikariar på Gotland när en man plötsligt försvinner. Enligt frun verkar det som att han försvunnit på båten mot fastlandet, men hon verkar inte speciellt orolig. Till slut hittas ett lik i ett stenröse i skogen – som visar sig vara den försvunna mannen. Men polisen lyckas ändå inte komma någonstans och fler mord äger rum. Vad har de gemensamt – har de ens någonting gemensamt?

Som läsare vet man dock redan från första början vad det är som har hänt, inte varför, men vad. Och det förtar lite av spänningen i polisens arbete. I stället är det bara att vänta på att de ska få reda på det man själv redan vet så att allihop kan gå vidare till frågan om varför och vad som egentligen ligger bakom.

Men det är lättläst och helt okej. Det flyter på helt enkelt och eftersom Maria Wern själv inte är inblandad så som i de tidigare böcker jag har läst om henne så är jag mer än nöjd. Men jag hade velat känna lite mer spänning.

Första dygnet med plattan

Nu har jag varit läsplatteägare i ett drygt dygn och även hunnit med att inviga den med en numera utläst e-bok i form av Anna Janssons Silverkronan. Och redan nu kan jag konstatera att det var ett mycket bra köp. Allt det jag irriterade mig på när jag lånade en läsplatta på biblioteket för ett par månader sedan är så oerhört mycket bättre på iRivern. Till exempel:

  • Skärmen är verkligen helt fantastisk, så otroligt skarp att den nästan är ännu behagligare att läsa på än en bok utomhus i solljuset.
  • Sidvändningarna går så fort att man knappt hinner blinka under tiden – vilket är oerhört skönt.
  • Enkel att manövrera och hitta på.
  • Väldigt lätt och passar perfekt att hålla i bara en hand medan man läser.

Det är mina första positiva intryck. Och självklart blir jag direkt sugen på att läsa ännu mer på min lilla platta. Frågan är vad jag ska ta mig an härnäst?

En romantisk påse

Jag har en pojkvän som kan vara sådär romantisk att det helt plötsligt bara står ett paket på bordet när jag kommer hem. Fast först har han gått och myst en stund, smålett och försökt låtsas som att det inte är någonting hemligt på gång. Det kan vara en liten chokladbit, eller som i går en rosa påse med trevligt innehåll.

Eftersom jag precis har flyttat in i min lägenhet var det tänkt som en liten inflyttningspresent. Men tankarna bakom presenten stannade inte där. När man slår upp förstasidan i varje bok finns en liten motivering till varför just den boken valdes ut. Väldigt gulligt tänkt och förhoppningsvis stämmer de bra.

Kanske kan de även hjälpa till att råda bot på den lilla lässvacka jag för tillfället befinner mig i.

Tack älskling <3

Lite mycket

Alla de stillsamma döda – Anna JanssonAlla de stillsamma döda
Anna Jansson (2001)
264 sidor

Trots att jag irriterade mig lite på Maria Werns inblandning i den förra boken kunde jag inte låta bli att läsa vidare. Kanske borde jag ha förutspått att det skulle bli värre. När Alla de stillsamma döda till och med börjar med att Maria ligger inlåst och skadad på grund av försvinnandet hon utreder suckar jag lite inombords. Varför måste alla poliser/journalister/detektiver/etc som är huvudpersoner i deckare så ofta råka illa ut själva? Jag förstår att det blir mer spännande på det sättet – men ska Maria verkligen hålla på sådär genom alla böcker?

En positiv sak är dock att det som läsare finns möjlighet att spekulera i vem som är mördaren. Sen är det dessutom svårt att gissa rätt och det är väldigt, väldigt bra. Och samtidigt upplever jag samma sak som med Stum sitter guden – att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Det är ett stort, stort plus.

Nej, jag blir inte stum

Stum sitter guden – Anna JanssonStum sitter guden
Anna Jansson (2000)
216 sidor

Maria Wern fattade mitt tycke i och med tv-serierna. Framför allt för att jag gillar Eva Röse, men också för att det var spännande på ett bra sätt. Inte alldeles för överdrivet – tyckte jag då.

Stum sitter guden ändrar min uppfattning. Handlingen känns just överdriven och jag irriterar mig lite på att Maria själv blir indragen så pass. Visst, det är inte den första deckare där polisen blir personligt inblandad, men det hade varit så skönt att slippa. Men samtidigt är det skönt att det är en kvinnlig polis som får vara duktig och kämpa mot både brottslingarna och sina egna arbetskamrater – just för att hon är kvinna. På det sättet tycker jag väldigt mycket om Maria Wern.

Handlingen känns sådär, språket är inget speciellt. Men ändå kan jag inte låta bli att läsa vidare. Och det brukar vara ett bra tecken. Alltså gillar jag någonting som är svårt att sätta fingret på. Förmodligen är det Maria Wern och spänningen. För det händer någonting hela tiden.

En deckare på 200 sidor – det är klart att det måste vara spännande hela tiden, och det är skönt.