Recension: Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Read More

Första gången jag hörde talas om Ester ­Blenda Nordström var på journalistutbildningen, under en reportagekurs. Vår lärare pratade undersökande journalistik och berättade om den kvinnliga journalisten som nästan ingen känner till nu, och som wallraffade långt innan Günther Wallraff uppfann begreppet wallraffande. Han berättade hur hon tagit anställning som piga, utan att berätta det för bonden och de andra, och sedan skrev om det.

Vanliga människor vet förmodligen ännu mindre om henne än vad jag visste innan jag började läsa den här boken. Och det är också någonting som Fatima Bremmer tar upp, flera gånger, i boken. Ester Blenda Nordström var en stjärna i Sverige på 1910- och 1920-talen, men ändå är det ytterst få som känner till henne i dagens samhälle.

Men i Ett jävla solsken får hon definitivt upprättelse. Här finns alla hennes journalistiska äventyr med – allt från det första stora reportaget om livet som piga till att ta anställning som lärarinna för samer och resa till Amerika på samma villkor som migranterna. Det är ingen tvekan om att hon var en tuff kvinna, som inte var rädd att ta för sig i männens värld.

Men Fatima Bremmer berättar också om de mörka sidorna. Hur framgången gav skrivkramp och känslor av att behöva fly hyllningarna i Stockholm. Och hur familjen oroade sig för henne, framför allt hennes ökande drickande. Det gör att man verkligen kommer nära Ester Blenda Nordström som person, inte bara kändisen.

Det ligger ett gediget researcharbete bakom, vilket Fatima Bremmer berättar om i början och vilket också märks väldigt tydligt genom hela boken. Eftersom hon har så bra bakgrundskoll vågar hon dramatisera vissa bitar lite mer och hon vågar också ta sig lite friheter ibland, även om de är få.

Det här är en oerhört väl berättad historia, om en stark, imponerande och spännande kvinna som vi aldrig får glömma bort igen.


Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström
Fatima Bremmer
Förlag: Forum (2017)
Betyg: 4

Läst som: Inbunden
Sidantal: 339

Recension: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Read More

Tre jihadister har tagit gisslan i en bokhandel i Göteborg där en satirtecknare skulle prata. Med bombbälten och vapen vill de visa att man minsann inte driver med islam. Men plötsligt byter en av dem, en ung kvinna, sida och bestämmer sig för att avbryta alltihop.

Några år senare träffar bokens författarjag henne på den anstalt där hon avtjänar sitt straff. Hon vill berätta sin historia, varför hon gjorde som hon gjorde där i bokhandeln. Långsamt växer en historia fram, där hon berättar hur hon kommer från ett framtida Sverige och förmodligen skickades tillbaka för att avbryta attacken i butiken. En framtid där medborgarkontrakt måste skrivas på av alla och där oliktänkande inte accepteras.

På ett sätt önskar jag att jag kunde säga att jag verkligen tyckte om den här boken. Inte bara för att den är prisad (med bland annat Augustpriset) utan också för att Johannes Anyuru försöker berätta någonting viktigt. Men jag fastnar just i ordet “försöker”, för jag tycker tyvärr inte att han lyckas. Delarna i början, som utspelar sig i bokhandeln, suger in mig och jag tror att någonting fantastiskt väntar. Men tyvärr tappar jag den känslan när den unga kvinnans historia börjar hoppa fram och tillbaka i tiden och allting blir lite för rörigt.

Jag förstår vad det är han vill säga om vår tid, men jag tycker att han har valt ett för komplicerat sätt att göra det på. Lite som att han hade flera bra idéer och inte kunde välja vilken han skulle fokusera på och i stället valde att försöka få med alla.

Därför funkar det tyvärr inte för mig – även om det uppenbarligen gjort det för många andra.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Johannes Anyuru
Förlag: Norstedts (2017)
Betyg: 2
———-

Läst som: E-bok
Sidor: 300