TidningsIda

– om böcker och språk

På väg ut ur bubblan

Eller, egentligen fick jag lämna den rätt snabbt för att på lördagen åka på 50-årsfirande i stället. Men en del grejer från Bokmässan finns ju fortfarande kvar i huvudet och jag tänkte att det kanske var dags att sammanfatta dem i enkätform:

Mässans: 

img_0408-1.jpg

… bästa: Seminariet med Delphine de Vigan och Alex Schulman. Både roligt och sorgligt, men framför allt tänkvärt.

… miss: Jag hade gärna lyssnat på Lisa Jewell eller Kim Thuy, men missade ju båda eftersom jag inte stannade till lördagen.

… konstigaste: Hur sjukt många personer som stod i kö för att få köpa en signerad bok av Sture Bergwall. Varför? Handlar det bara om signaturen i sig, inte vem som skriver den?

… besvikelse: Intervjun med Sofi Oksanen i ABF:s monter. Segt och svårt att höra vad som sades.

img_0392.jpg

… bästa intervjuare: Fredrik Belfrage i Piratförlagets monter. Okej att han har gjort det många gånger och med de flesta av författarna flera gånger innan, men det känns ändå spontant och som att han är intresserad.

img_0369-2.jpg

… stjärna: Måste, i alla fall mina två dagar, ha varit Patti Smith. Så långa köer var det länge sedan jag såg.

… största fynd: Jag gjorde nog egentligen inga större fynd, men jag är ändå supernöjd med allt jag köpte. Lagom, liksom.

… mysigaste: Jujja Wieslander och Sven Nordqvist när de pratade om Mamma Mu och Kråkan. Sven lite sådär buttert, men ändå kärleksfullt och Jujja med inlevelse.

… äntligen: Jag tog tag i att börja köpa de vackra Agatha Christie-böckerna. Nu ska jag bara se till att samla på mig alla.

img_0355.jpg

… tygkasse: Helt klart den jag fick på köpet när jag köpte Agatha Christie-böckerna.

… insikt: Det är så mycket roligare att lyssna på hur författare tänker än att köpa massa signerade böcker.

… kaoskänsla: När klockan blivit fredag eftermiddag och det knappt gick att röra sig, än mindre faktiskt höra vad som sades i montrarna. Den ena försökte överösta den andra och det kändes som för mycket som hände på en och samma gång.

HÄR hittar du alla mina inlägg från Bokmässan 2016.

Och så sista inköpet då

I dag var tanken att jag skulle köpa så få böcker som möjligt. I stället hade jag massa saker jag ville hinna med att se och höra, vilket brukar vara bästa sättet för att inte shoppa hejdlöst. Och det funkade. 

Okej, jag var sugen på ett signerat ex av Fredrik Backmans Björnstad. Och nåt av Christoffer Carlsson. Eller Lisa Jewell som jag till min stora förvåning (eller dåliga research) upptäckte satt och signerade hos English bookshop. Men så funderade jag lite till och insåg att ingen av dem var sådär “wow, den boken måste jag verkligen ha signerad”. Så jag lät bli. 

I stället blev dagens enda bokskörd de här fyra små fina Novellix-böckerna. Visst, noveller är inte min grej men jag tänker att de dels är fina, dels passar bra när man eventuellt bara hinner läsa korta stunder med en liten bebis på armen i vinter. 

Eftermiddagen i bilder 

Tiden går fort när man har roligt. Efter att jag sett Delphine de Vigan och Alex Schulman var klockan redan nästan 15 och jag hade bara 1,5 timme kvar på mässan. Den la jag på att strosa runt – eller snarare försöka strosa runt. För det märktes att klockan var efter 14 och att det var öppet för alla. Oerhört mycket folk och svårt att ta sig fram.

Lisa Jewell signerade. En författare jag gärna lyssnat på om jag varit kvar i helgen.

Engelska böcker.

Novellix fina böcker gör sig lika bra på väggen.

Carin Hjulström pratade om sin nya bok om Frida Fors och om att nätdejta som research.

Livsteckning igen. Med Henrik Jonsson som illustrerar Pax-böckerna.

Till sist hann jag lyssna lite på Mons Kallentoft. I alla fall delen om hur allt började för hans del.

När det inte går att lyssna 

Jag försökte verkligen lyssna på när Sofi Oksanen satt i ABF:s monter och pratade om Norma. Men jag klarade bara av en liten stund. Dels var ljudet på hennes mikrofon inte tillräckligt bra för att jag skulle höra därifrån jag stod. Dels tyckte jag att intervjuaren pratade för mycket själv. 

Så jag gav upp. Jag får helt enkelt vänta till november och Bokens afton i Kalmar. Och läsa boken under tiden. 

Privata smärtpunkter

Alex Schulman har skrivit om båda sina föräldrar i varsin bok. Delphine de Vigan har skrivit om sin bipolära mamma. Och ämnet för seminariet skulle därför vara privata smärtpunkter. Otroligt intressant eftersom jag verkligen tycker om att läsa sanna historier/sånt som är baserat på sanning. 

Och det är oerhört intressant. Framför allt hur de pratar om att man aldrig kan komma med en enda sanning, hur man än vänder och vrider på det så blir det bara ens egen sanning. Båda har syskon, som valt att hantera böckerna på olika sätt, men det blir ju aldrig deras version av det som hände trots att alla var med om samma sak. Man minns inte och upplever inte på samma sätt. 

Det är synd att språket blir lite av en barriär i det här samtalet. Och moderatorn, men jag börjar med språket. Delphine pratar franska och har tolk. Alex förstår ingen franska alls och måste således vänta in tolken (liksom vi andra). Men det innebär att även om de försöker diskutera och få till ett samtal, men det är svårt när den ena måste få prata helt till punkt. 

Och tyvärr hjälper inte moderatorn Sinziana Ravini till så mycket. Hon vänder sig gärna till en i taget och glömmer ofta bort att vänta in tolken, eftersom hon själv kan franska. Så det är lite synd. 

Hade de kunnat prata samma språk och fått prata tillsammans hade det här blivit så mycket bättre. Och då är det ändå redan bra.

Andningshål

Ibland måste man helt enkelt bara smita iväg till någon lugnare plats. Det är så mycket folk överallt att allt bara blir för mycket till slut. Och så måste jag ju sätta mig och blogga lite mer än bara i farten ibland. 

Då har jag ett favoritställe som jag återkommit till flera år. Nämligen en övergång mellan Se människan-scenen och J-salarna. Med utsikt över mässkaoset. Helt perfekt. 

Eventuellt har jag även hittat en ny sådan plats i år. I skinnsofforna uppe vid K-salarna. Riktigt lugnt och skönt. När det inte är gigantiska köer till Patti Smith, förstås. 

Förmiddagen i bilder


Ny bekantskap för min del – Igiaba Scego som jag blir väldigt sugen på att läsa. 

I förbifarten – Rickard Sjöberg läser Postkodmiljonären-frågor.

Hanna Hellqvist om att läsa 12 års krönikor för att sätta ihop dem till en bok (och på vägen inse att de var mycket bättre än hon trott) och varför hon inte vill kalla sig författare (det kräver en annan slags glädje i skrivandet, för henne är det mest ett jobb).

I förbifarten – Alice Teodorescu upplever numera mer kärlek i sociala medier än för ett par år sedan. 


Cecilia Uddén intervjuar Ensaif Haidar på Internationella torget. 

Kristina Ohlsson växer

Att Kristina Ohlsson är en av mina absoluta favoritförfattare är långt ifrån en hemlighet. Det har hon varit sedan jag först upptäckte henne, typ 2010, och hon lyckas hålla mig kvar oavsett vilken genre hon väljer att skriva i (jag har dock inte läst barnböckerna, men det ingår i planen). 

Något jag däremot har tyckt varit sådär är hennes framträdanden live. Vilket är helt okej, bara för att man är en bra författare behöver man inte vara bra inför en publik, tvärtom. Men jag har lyssnat på henne ganska många gånger nu och tyckt att det varit ganska synd. 

Men nu har någonting hänt. Det slogs jag av redan på Lilla bokens afton i Kalmar i våras. Och jag slås av det i dag igen när jag hör henne prata om sina skräckböcker. Hon når fram. Hon mer än når fram – hon är riktigt bra att lyssna på. Jag förstår hur hon tänkt när hon förlagt sina historier på olika platser, jag blir intresserad av hur hon jobbar och jag blir nästan sugen på att läsa om Sjuka själar (fast jag inte är någon omläsare). 

Så jag kommer definitivt lyssna mer på Kristina Ohlsson. Om hon fortsätter skriva, vilket hon nog definitivt lär göra. 

Att slå ifrån sig framgången

Fredrik Backman fick en oerhörd framgång när han gav ut En man som heter Ove, men själv vill han inte fokusera för mycket på framgången. 

– Då skulle jag ju inte kunna skriva mer, som han säger själv. 

Fredrik Belfrage försöker ändå få honom att ta åt sig lite av den – påpekar gång på gång att var tionde svensk (statistiskt) köpt boken. Men nej, Fredrik Backman vill inte. Och det känns väldigt sympatiskt. 

Dessutom är han rolig att lyssna på live och trots att han flera gånger upprepar att nya boken Björnstad är en mer allvarlig bok så får jag känslan av att det finns en hel del humor i den också. 

Nu ska jag lära mig att skriva barnböcker (någon gång i framtiden)

Jag har ju skrivit om den förut, min (fåniga?) dröm om att någon gång få skriva en barnbok. Senast igår, närmare bestämt. När jag då hittar ett monterprogram med rubriken “10 tips till dig som vill skriva barnböcker” med Maria Frensborg och Katarina Genar var jag ju tvungen att gå. 

Det visade sig inte vara några direkta nyheter; man ska läsa mycket, man ska planera och man ska inspireras av sådant man känner till. 

Men lite nytt kom de också med. Som att skaffa en vän som också skriver som man kan bolla med. 

Vi får väl se hur det blir med författandet i framtiden.