TidningsIda

– om böcker och språk

Tre saker jag inte missar på fredagen

Andra och sista bokmässedagen för i år och jag har ett fullspäckat schema. Tyvärr måste jag nog inse att jag inte kommer att hinna med alla, det tar för lång tid att ta sig från en plats till en annan. Men det finns tre saker jag prioriterar framför de andra:

  • Hur otäckt får det bli? med Kristina Ohlsson. Jag tycker att hon pratade bra om det på Lilla Bokens afton i Kalmar och vill gärna höra mer. 
  • Fredrik Backman, när han berättar om sin nya bok. 
  • Delphine de Vigan och Alex Schulman – seminariet som är dagens allra största måste. Om att använda sig av närstående när man skriver. Tror det blir riktigt bra. 

Torsdagens bokköp

Jag är riktigt stolt över mig själv. Jag insåg att den här gravida bokbloggaren inte skulle orka släpa runt på massa böcker hela dagen och väntade med alla (!) bokköp till sista timmen. Jag råkade såklart ordentligt och visste vart jag ville gå senare, så det kändes riktigt effektivt. 

Såhär blev dagens skörd:

På eftermiddagen hann jag med ett besök hos Kulturkollos fina mingel. Tyvärr hade de flesta minglare redan hunnit gå, men jag fick prata med flera trevliga Kulturkollo:Arne och fick även med mig den här boken och tygkassen. 

Besöket i Sekwas/Ettas monter resulterade i tre pocketböcker av författare jag vet är bra.

Hur länge har jag tänkt köpa de fina nyutgåvorna av Agatha Christies böcker? Oerhört länge och jag har även försökt önska mig dem utan resultat. Så nu tyckte jag att det var dags. På köpet fick jag dessutom den här fina tygkassen. 


Och så blev det självklart fyra pocketböcker för tre. Allihopa sådana jag tänkt läsa ett tag men som inte blivit av. 

Det ser väldigt mycket ut, men allting kostade faktiskt bara sammanlagt 550 kronor. Nu ska jag bara försöka hålla mig imorrn. Eventuellt blir det någon signerad bok, men det får vi se. 

Eftermiddagen i bilder

Samtal man bara lyssnar en stund på, montrar man passerar och författare man ser. Här är ett axplock från min torsdagseftermiddag.

Meg Wolitzer om sin bok Hustrun. 

Ann Westin. Just när jag gick förbi pratade hon om hur hon inte gärna tog hem kompisar som liten. 

Patti Smith hade som sagt en oerhört lång kö till sitt seminarium. Men även kön till signeringen var fruktansvärt lång – så lång att en vakt fick ställa sig sist och “avsluta” den. 

Jan Guillou signerade såklart. 

Men det är ingen riktig bokmässa förrän man sett Björn Hellberg sitta vid sitt barbord och signera (eller vänta på att få signera). 

Live – fast i hörlurar

Storytels monter är rätt fyndig också. För den som inte vet är ju Storytel en ljudboksapp – så för att lyssna på deras författarsamtal behöver man hörlurar. Och författaren sitter tillsammans med intervjuaren i en liten bur. Rätt kul idé. 

Så nu står jag här med hörlurar och lyssnar på Alma-pristagaren Meg Rosoff. 


Så skapas en mördare

Jag har läst flera böcker om Thomas Quick-fallet och det är intressant. Inte minst att folk har så mycket åsikter om det och vad som egentligen är sant/vem som har rätt. 

Jag har läst Dan Josefssons bok om det hela, som ju är på Sture Bergwalls sida, och därför ville jag inte missa seminariet med de båda: Att skapa en mördare (för övrigt nästan samma namn som Hannes Råstams bok). 

Dan Josefsson börjar med att förklara att han själv är insatt – men att han vill diskutera frågor som fortfarande är oklara även för honom. Och det försöker han göra. Ofta blir dock samtalet ganska internt, det bygger på att man kan sin Thomas Quick, vilket man väl förmodligen gör om man är intresserad av att höra Sture Bergwalls egen version av vad som hände. 

Kvinnan bredvid mig reser sig och går med orden “jag klarar inte det här”. Det känns lite hårt, utifrån vilka det är som pratat där framme så kunde man ju lista ut ungefär hur samtalet skulle vara. De är överens och har jobbat ihop. Precis som det är på många andra seminarier, där förläggaren ofta intervjuar författaren. Jag hade inte förväntat mig en stor mängd kritiska frågor och att Sture Bergwall ställdes mot väggen. 

Däremot kanske något mer om varför även han känner att han måste berätta hela historien. Han förklarar det, ganska kort ändå, med att han vill kunna ge sin familj och framtida släktingar möjligheten att se bakgrunden när folk nämner hans namn. 

Men kanske ligger sanningen även i det han säger på slutet. Han vill bli författare, och nu känns det möjligt. 

“Jag vill skriva nånting annat. Nånting helt annat. “

Snyggaste montern?

Det kan vara så att Bokförlaget Langenskiöld har årets snyggaste monter. Åtminstone måste de vara de som har lagt ner mest energi på att få till dem. Och jag var inte direkt ensam om att stanna och fota. 

Jag följer inte strömmen…

Alla andra verkar köa för Patti Smith. Kön är hur lång som helst och det är sjukt att alla de människor ska in där jag var precis nyss. 

Kanske borde jag också ha varit då, följt strömmen och upptäckt något nytt. Men nej, jag var hungrig och behövde ladda mobilen så det fick gå före. 

Ska det vara så svårt att vara människa?

Nackdelen med att ha ett tajt schema emellanåt är att när ett seminarium drar över tiden i ena änden av mässan så blir det omöjligt att hinna till nästa i tid. Och därför trillade jag in på Ska det vara så svårt att vara människa med Matt Haig lite sent och missade hela inledningen. 

Men när Matt Haig var i 25-årsåldern kraschade han rejält. En depression slog till helt plötsligt. Och vägen ur den var inte lätt, med felmedicinering och svårt att hitta rätt hjälp. 

Böcker och musik blev en bra hjälp ut, vilket ju är fint. Det var lagom stimulation och blev det enda han kände sig beroende av. Han tror också att det var därför han blev författare och började skriva om de här ämnena. 

Det kanske inte riktigt var vad jag hade förväntat mig när jag läste om seminariet i förväg men det fanns ändå vissa intressanta punkter i det. Som hur man skriver en bok om depression som inte blir deprimerande. Men jag kanske skulle ha valt att lägga de här 45 minuter på något annat egentligen. 

Den största frågan är dock: Varför bokade de in honom i en så stor sal som K2 – samma som de en timme senare räknar med att fylla när Patti Smith sitter på scenen? Det känns lite pinsamt med bara några personer på varje rad då, speciellt i jämförelse. 

Atmosfären

Allt handlar som sagt inte om att lyssna på andra som pratar. Det är också lika mysigt att bara gå runt och titta. Så här är lite atmosfär från förmiddagens rundvandring på mässgolvet. 

Leif Mannerström intervjuas av Tomas Tengby. 

I Adlibris monter handlar allt om mindfulness-målande. 


Meg Wolitzer  

Varför fascinerar Mamma Mu?

Jag har nästan alltid haft någon slags dröm om att bli barnboksförfattare. Och därför fascinerar lyckade barnboksförfattare mig något enormt. För jag tror verkligen att det är svårare att bli framgångsrik när man skriver för barn – just för att barn är mer kritiska än vuxna. Är det dåligt så fortsätter ett barn inte. 

Därför lockades jag av seminariet Ryck mig i fjädern, med Jujja Wieslander och Sven Nordqvist, om varför Mamma Mu och Kråkan fascinerar. 

Allting började med att Jujja och hennes man skrev sånger och fick för sig att ge ut dem som skivor. När radion sedan ville ha dem behövdes det någon som pratade också och eftersom det fanns sånger om en ko och om en kråka fick de börja prata. Och då föddes karaktärerna. 

Sedan skulle det göras en adventskalender – och eftersom de sett de fina ko-bilderna i Pettson hörde de av sig till Sven. 

– Kråkan fastnade de för direkt, men Mamma Mu fick jag göra om ett par gånger, säger Sven. 

– Jag tror Kråkan ligger närmare ditt hjärta, säger Jujja. 


Jujja pratar även om hur viktigt det är att de gör saker så som barnen gör. Det är inte de vuxna som står i centrum och gör rätt, det är barnen. 

– Det centrala är barnens lek. Vad gör de för nånting och var kommer de ifrån? Barnens lek är som vår teater men de har det mycket lättare än oss. 

Hon säger sedan något som ja tycker känns oerhört viktigt idag:

– Jag tycker ofta stt vi glömmer leken. Det är sånt fokus på kunskap, men det är ju genom leken de lär sig. 

Tyvärr blir det inte så mycket om det som var lite av själva ämnet för seminariet (som jag hade velat veta mer om) men Sven säger ändå om vad han tror gör att Mamma Mu och Kråkan har fascinerat i 30 år. 

– Folk känner igen sig i relationen, både barn och vuxna. Att man försöker vara äkta. Människor är ju rätt lika över världen ändå.

Och så är det säkert.