Det här med biografier

Read More

Varje vecka ställer Annika en fråga i sin bokbloggsjerka och den här veckan lyder den:

Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Jag läser absolut biografier, om det är någon person jag är intresserad av och tror har en intressant historia att berätta/som är värd att berättas om. Folk som skriver biografier bara för biografiernas skull är jag inte intresserad av.

Här är tre av mina favoritbiografier:

Denna dagen ett liv av Jens Andersen
Biografi om vår älskade Astrid Lindgren som lyckas med att visa att hon var så mycket mer än bara en sagotant (som verkligen kunde konsten att berätta). Tillsammans med SVT-dokumentären om henne blev det perfekt läsning.

Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt
Ungefär samtidigt som Jonas Gardells hyllade Torka aldrig tårar utan handskar kom så släppte Andreas Lundstedt biografin om sitt liv. Han är hiv-positiv och det är hemskt att läsa om hans upplevelser utifrån det; hur folk har sett på honom och inte minst hur han såg på sig själv.  Men också om hoppet och det glada som finns där nu. En riktigt stark biografi.

Hjälp, vem är jag? av Caroline af Ugglas och UKON
Egentligen är jag verkligen inget fan av Caroline af Ugglas, men jag gillade den här konstiga formen av självbiografi. Hela boken består av hennes långa terapisamtal med UKON och är egentligen rätt konstiga, men det blir ändå bra. Hon är verkligen ingen enkel person

Däremot håller jag mig borta från sportbiografier, eftersom jag helt enkelt inte är sportintresserad. Så när jag fick frågan för ett tag sedan (efter att ha sagt att jag läser i stort sett allt) “Jaha, vilken är den bästa sportbiografin du läste sist då?” satt jag utan svar.

2 december: En överraskande och annorlunda självbiografi

Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om Caroline af Ugglas, hon har varit alldeles för mycket och inte är det min musik heller. Men när jag snubblade över hennes självbiografi Hjälp, vem är jag? ändrades mycket. På ett väldigt annorlunda sätt – genom att skriva ner sina terapisamtal med UKON – berättar hon om vem hon är och varför hon är som hon är, om rädsla för mediciner och om tvångstankar. Det är intressant och igenkänningsfaktorn blir hög.

Och nu tycker jag att hon är lite häftig och tycker faktiskt nästan om henne.

Hela adventskalendern – med “öppningsbara” luckor – finns här.

Den mest underskattade boken

Hjälp, vem är jag? – Caroline af Ugglas och UKONJag vet inte riktigt om jag kan komma på någon bok jag läst och tyckt väldigt mycket om som alla andra verkar hata. För det är lite så jag tolkar att välja ut den mest underskattade boken.

Kanske skulle den mest underskattade boken kunna vara en bok som många missat. Fast då är den ju bara försjunken i glömska, inte underskattad. Hmm. Hur ska jag då hitta den bok jag behöver till det här inlägget?

Jo, jag väljer helt enkelt en bok som var underskattad av mig själv. En bok som jag verkligen inte hade höga förväntningar på, utan snarare trodde att jag inte ens skulle orka med. Och det är Hjälp, vem är jag? av Carolina af Ugglas och UKON. Jag har tidigare haft väldigt svårt för Caroline, och därför trodde jag att jag skulle ha lika stora problem med hennes bok.

Resultatet blev tvärtom. Jag tyckte om den, och har nu en helt annan bild av henne. Är inte det att underskatta en bok, så säg.

af Ugglas förvånade mig

Hjälp, vem är jag? – Caroline af Ugglas och UKONHjälp, vem är jag?
Carolina af Ugglas & UKON
Piratförlaget (2010)

Självklart tycker jag att jag är speciell. Har ett starkt ego. Jag är mitt eget universums centrum. Men är det så för alla? Då är kanske jag inte så speciell? Eller så är alla speciella! Så vad fan skulle jag skriva om?

Så skriver Caroline af Ugglas i inledningen om att hon blev kontaktad och ombedd att skriva en bok. Så småningom föddes idén att hitta en psykolog, ha en rad sessioner som spelas in och till slut göra en bok av det. Efter några misslyckade försök träffade hon på psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) som tyckte att det var en intressant tanke.

Boken är alltså deras terapisamtal. En timme gånger tolv tillfällen, varje gång med ett eget tema. Caroline pratar om hur hon som barn/ung tyckte om att provocera; reta grannarna, förstöra saker, hur hon uppfattar sitt kändisskap, vad kärlek är, hur mycket Melodifestivalen betyder, om sina tvångstankar (som att slänga ut små barn från balkonger) och mycket mycket mer.

Det är helt enkelt en självbiografi, fast i en helt annan form. En intressant form, jag trodde från början att det skulle vara svårläst och irriterande. Men jag tycker att det blev ganska bra. Det är inte alls svårt att hänga med i vem som säger vad, och hade jag bara vetat hur UKON pratar hade jag hört också hans röst i mitt huvud.

Något som jag dock inte riktigt förstår mig på är UKON:s och Carolines kommentarer i slutet av varje kapitel, där de skriver om vad de har pratat om. UKON:s delar blir för det mesta bara en sammanfattning av det som sagts. Jag antar att tanken är att han ska analysera henne och försöka konstatera saker, men jag tycker inte att det fungerar alls. Jag har svårt att hålla koncentrationen och blicken kvar vid just de sidorna.

Jag är inte Caroline af Ugglas största fan, men hon har helt klart stigit en smula i graderna efter att jag läst boken. Jag “förstår” hur hon funkar, åtminstone kan jag tänka mig in lite i hennes huvud. Tvångstankarna är helt absurda och de kommer jag aldrig att förstå, liksom varför hon egentligen betedde sig så elakt som hon gjorde som ung. Men jag tycker att jag lär känna henne lite. Hon vet inte vem hon är, men på något sätt tycker jag ändå att hon har en väldig självinsikt och har lärt sig vad som funkar och inte för henne. Hon står för det hon tycker och det är imponerande, speciellt när hon lever i en så ytlig och förutbestämd värld som musiken.

Boken är lite lång kanske, det blir lite svårt att tycka om sättet den är skriven på så länge. Men det är annorlunda, och framför allt därför som jag fortsätter läsa och vill veta vad de ska komma fram till.

Kan nog bli bra

När jag började läsa Hjälp, vem är jag? av Caroline af Ugglas och UKON var jag riktigt tveksam. Till att börja med var jag rätt tveksam till Caroline som person. Men även till det faktum att de valt att göra en bok av sina terapistunder.

Men ju mer jag läser, desto mer tycker jag om det. Jag lär känna Caroline, och jag tycker redan mycket bättre om henne. Och att skriva en självbiografi utifrån terapeutiska samtal känns som en klockren, väldigt smart idé.

Så det här ska nog kunna bli en riktigt trevlig lässtund.