Från ett nja till något hoppfullare

Äntligen är den “grålila” boken Himlen i Bay City slut. Den kändes betydligt längre än sina knappa 250 sidor, måste jag säga, och jag fick verkligen kämpa för att ta mig igenom den. Av princip brukar jag aldrig sluta läsa en bok, eftersom den ju faktiskt kan vända – men i det här fallet gjorde den inte det. Inte ens nästan. Hu. Aja, jag får trösta mig med att det bara kan bli bättre.

Och det hoppas jag verkligen på för nu tar jag mig vidare till klassikern Utvandrarna. Det borde väl bli mer lyckat, eller?

Det går segt just nu…

I alla fall när det gäller läsningen av Catherine Mavrikakis Himlen i Bay City. Jag lyckas liksom inte få något flyt i läsningen eftersom jag inte tycker att det händer någonting. Eller okej, jag har förstått att Bay City är ett hemskt ställe att bo på och att huvudpersonens familj inte är så mycket att ha heller. Och att allt är grålila – undra hur många gånger hon har hunnit använda ordet grålila hittills?

Och undra om det tar sig så småningom…