Precis rätt – vid rätt tillfälle

Read More

karriarkoksbesvarKarriär och köksbesvär – Sophie Kinsella.
Egentligen är jag inget Sophie Kinsella-fan. Men ibland misstänker jag att jag håller på att bli. För jag har kommit fram till att jag söker mig till hennes böcker vid vissa speciella tillfällen. Och de där tillfällena är alltid desamma. Nämligen när jag har en liten läsdipp och befinner mig mellan två böcker utan att kunna ta mig vidare. Och då är de helt perfekta.

Så också Karriär och köksbesvär. Samantha är jurist, en framgångsrik sådan. Men när hon upptäcker att hon råkat sabba en enorm affär flyr hon staden, utan att prata med någon om vad som hänt. Av en total slump råkar hon få jobb som hembiträde i en liten by. Det kanske helt enkelt är bra att göra någonting annat en stund. Men det finns ett litet problem. Samantha kan ingenting om att sköta ett hushåll och definitivt inte laga mat. Och så är ju trädgårdsmästaren så fruktansvärt snygg också…

Det är ingen tvekan om vad som ska hända och hur allt ska skruva till sig, men det gör ingenting. För det är det jag tycker om med de här böckerna. Jag vet vad jag får och det är därför jag vill ha dem. Jag skäms för Samantha emellanåt, men nästa sekund sitter jag och småskrattar åt situationerna hon har satt sig själv i. Precis som det ska vara med en riktigt bra chicklit.

Och vips, så är läshumöret på topp igen.

T T T T
Titel: Karriär och köksbesvär
Författare: Sophie Kinsella
Förlag och år: Damm förlag 2008
Typ och sidor: Inbunden – 367 sidor

Lätt behöver inte betyda oviktigt

Ibland försöker jag låta lite finare än vad jag är. Jag hävdar bestämt att jag aldrig läser chicklit och att jag absolut inte tycker om det. Jag kan tänka mig att se det på film – men läsa, nej där går gränsen. Det här kärleksfyllda och problemtyngda livet som helt plötsligt slutar i att allt är så bra som det bara kan bli är alltid så förutsägbart och hur kul kan det egentligen vara?

Hur kul som helst börjar jag inse. Jag har fortfarande svårt att erkänna det, men jag måste nog börja antyda att jag har börjat vidga mina vyer. För kärlek, vänner och problem av alla dess slag berör, trots att man vet hur det hela ska sluta. Det går inte att komma ifrån. Jag börjar inse det. Allt man läser behöver inte vara så himla fantastiskt, det kan vara lättläst och enkelt att ta till sig utan att för den skull behöva klassificeras som det bästa man någonsin satt tänderna i.

För ibland behöver man någonting som går lätt att komma igenom och som man känner igen sig i. I alla fall jag. Och just därför har jag precis sträckläst slutet av Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. På samma sätt som hundarna får Rachel att inse hur livet kan vara annorlunda får boken mig att inse att det inte är något fel på känslosamma feelgood-böcker.

Nu ska jag bara komma ihåg det inför framtiden och sluta vara så stroppig när det gäller sådana böcker.