En bok som jag trodde att jag inte skulle gilla, men som jag kom att älska

Brott och straffBrott och straff kändes som en nästan ouppnåelig bok, en bok som skulle vara “svår” och som inte alls skulle vara någon rolig läsning. Jag förväntade mig en seg handling, ett jobbigt språk och alldeles för många sidor. Trots detta var det någonting som lockade, och gjorde att jag ville läsa den i en del av svenskan på gymnasiet.

Sagt och gjort, en smula motvilligt (trots att det som sagt var egenvalt) tog jag mig i kast med den. Och jag fullkomligt älskade den. Även om den gjorde mig lite knäpp, men det är nog det ultimata beviset på hur bra den faktiskt var. Jag drömde att jag var Raskilnikov, alltså hade Dostojevskij lyckats förmedla känslor på ett otroligt verkligt sätt.

Nej, jag blev verkligen förvånad över att jag kände (och fortfarande känner) så otroligt starkt för den boken. Så pass starkt att jag funderar på att läsa om den igen.