TidningsIda

– om böcker och språk

3 x Börjlinds

Inför höstens Bokens afton läste jag för första gången någonting av Cilla och Rolf Börjlind och blev helt lyrisk. Varför hade jag missat dem? Det var ju helt fantastiskt. I alla fall boken jag läste, Sov du lilla videung, och jag insåg att jag måste ta reda på om de tre tidigare böckerna var lika bra.

Nu var det dags och på två veckor har jag plöjt igenom de tre tidigare och jag känner nästan att de förtjänar att sammanfattas i ett och samma inlägg.

Alla tre i korthet: Det var inte speciellt svårt att sträckläsa alla tre. De är utan tvekan spännande. Men var och en har sina styrkor och sina svagheter. Självklart blir huvudpersonerna väldigt inblandade, som det brukar vara i deckare, och det är det jag har vissa svårigheter med. Framför allt i den första. Men sammantaget är det en väldigt välskriven och bra serie. Men den sista – Sov du lilla videung – är klart den bästa.

Springfloden: En gravid kvinna hittas nergrävd vid vattenkanten på 1980-talet och fallet får aldrig någon lösning. Nu, många år senare, tar polisstudenten Olivia Rönning upp fallet i en skoluppgift och kommer på helt nya saker som gör att man gör flera framsteg, och lyckas även leta reda på den före detta polisen Tom Stilton som hade hand om fallet då, men numera är hemlös. Men Olivia kommer för nära vissa personer och riskerar att dras in alldeles för mycket själv. Och till slut gör hon det, vilket är det jag har mest emot med den här boken. Det kommer en twist som jag helt klart hade kunnat vara utan, det blir för skruvat på slutet. Risken finns att jag inte hade fortsatt läsa om jag hade börjat med den här boken (nu råkade jag ju börja med den fjärde), för jag blir rätt irriterad på slutet. Utan tvekan är det här den svagaste boken i serien.

Den tredje rösten: Olivia har efter det som hände i slutet på första boken bestämt sig för att inte bli polis och ger sig ut och reser. När hon kommer hem har hennes mammas granne begått självmord – men frågan är om det verkligen är självmord. Olivia stöttar mannens dotter och inser snart att det finns åtminstone två potentiella mordmotiv bakom i stället. Samtidigt har Tom Stilton tagit sig upp från hemlösheten och åker ner till Frankrike för att hjälpa en vän att ta reda på mer om ett mord som har begåtts där. Att allting hör ihop känns självklart från första stund, så det är ingen spoiler att säga det. Lite bättre hopknutet än i första boken är det och det känns som att paret Börjlind hittat sin stil lite mer i den här boken. Det är lagom högt tempo och välskrivet.

Svart gryning: Det här är den boken som gör riktigt ont i magen att läsa, för det handlar om mördade barn. En liten flicka hittas med nacken avvriden i en sandlåda i Skåne och någon dag senare händer samma sak i Stockholm. Olivia är polis igen och jobbar nere i Skåne och blir självklart indragen i fallet med flickan. Frågan är om de båda morden hör ihop och om de i så fall är hämndmord eller kanske rasistmord (båda barnen har utländskt ursprung)?
Här börjar jag närma mig känslan jag hade när jag läste Sov du lilla videung. Det är vidrigt, men samtidigt spännande – och helt omöjligt att lägga ifrån sig. Även om man ganska snart förstår hur det hela hänger ihop så blir det lika spännande varje gång poliserna går åt fel håll.

Sedan då? Eftersom jag tycker att böckerna blir bättre och bättre så hoppas jag självklart på en femte del om Olivia Rönning och Tom Stilton. Vi får väl se vad den kan handla om.

Cilla och Rolf Börjlind
Springfloden (2012) – Betyg: 2
Den tredje rösten (2013) – Betyg: 3
Svart gryning (2014) – Betyg: 3

En mysig deckarhelg

Eftersom jag sällan ser deckare på tv hade jag helt missat Morden i Grantchester som tydligen gick på SVT förra året. Men därför fick jag kanske också en ännu trevligare lässtund när boken bakom nyligen dök upp i min brevlåda och jag nu i helgen placerade mig i soffan med den i knät.

Sidney Chambers är präst i den lilla engelska byn Grantchester, men blir även ofrivilligt detektiv när en kvinna kommer till honom efter att hennes älskare begått självmord. Hon är övertygad om att han aldrig skulle göra en sådan sak och ber prästen att hjälpa henne att luska reda på sanningen. Nyfiken som han är kan han inte låta bli att göra henne till viljes och det är bara början på hans karriär som amatördetektiv. Som tur är har han en god vän som är kommissarie och som litar på honom och hans insikter mer än vad den vanliga polisen förmodligen skulle ha gjort.

Boken består av flera olika fall som Sidney dras in i; allt från mord till stulna smycken. Och mot slutet är han oftast dessutom med när de begås. Kanske lite för mycket för att vara sant, men även Agatha Christies huvudpersoner är ju ofta med när brotten begås.

För det känns tydligt att det är Agatha Christie-känslan som författaren James Runcie vill åt. Han lyckas inte alls skapa samma spänning och lura läsaren på samma sätt som Christie alltid gör, snarare tvärtom. I de flesta fall är det ganska uppenbart hur det hela ska sluta. Men det är ändå mysig läsning, jag trivs i den lilla engelska byn på 50-talet och Sidney är en karaktär som det är enkelt att tycka om.

Jag fick en riktigt mysig läshelg, om än inte den perfekta deckarupplevelsen.

Morden i Grantchester: Dödens skugga
James Runcie
Förlag och år: Masonit förlag – 2016
Typ och sidor: Inbunden – 461 sidor
Betyg: T T T
Recensionsexemplar

Fortsatt spänningsläsning

Nej, jag fortsätter väl på det redan inslagna spåret med spänning. Och dessutom en pocket till, så snart är jag halvvägs till förra årets pocketantal (fyra).

När man känner att man inte vet någonting

En trio som var vänner som pojkar, men som livet tagit i helt olika riktningar. Det är utgångspunkten för Rött regn. Men trots att de gått åt helt olika håll korsas deras vägar, såklart. Just i detta fall genom att den ene av dem, Jimmy, förlorar sin dotter i ett bestialiskt mord. En annan av dem, Sean, jobbar som polis och ska utreda mordet. Den tredje, Dave, har samma kväll som hon mördades kommit hem täckt i blod. Hur hänger egentligen allt ihop?

Ja, redan från början är det som upplagt för att man ska tro sig veta exakt hur det hänger ihop. Vilket självklart får mig att inse att jag förmodligen inte har en aning. Samtidigt som jag blir osäker – kanske är Lehane ändå så pass lurig att han låter oss veta vem mördaren är redan i början? Att vi inte ska tro på det, men så visar det sig ändå vara den enklaste lösningen som är den sanna. Eller, äsch… Jag vänder fram och tillbaka genom hela läsningen och kan inte bestämma mig för hur jag tror att den ska sluta.

Samtidigt är det inte vem som har gjort det som är det mest relevanta, trots att det är en deckare. Relationen mellan de tre männen, deras bakgrunder och deras familjer är minst lika viktiga och intressanta. Och just som man trott att man lyckats förstå sig på någon av dem så ändras det igen.

Och är det något jag tycker om så är det att inse att jag faktiskt inte vet någonting om hur det ska gå härnäst. Vad som är sant, vad som bara är till för att förvirra mig och vad som är helt åt skogen. Det gör att jag inte kan sluta läsa.

Rött regn
Dennis Lehane
Albert Bonniers förlag (2002)
Pocket – 595 sidor
T T T T

Årets första

  

Deckartips till Bokparadiset

Härom dagen tittade jag av en slump bland mina skräpkommentarer på bloggen. I vanliga fall består de av enbart spam, men den här gången fanns det faktiskt en vanlig kommentar som hade råkat hamna där. Så Bokparadiset, jag ber om ursäkt för att du får ett mycket sent svar, men å andra sidan får du dem som ett inlägg i stället.

Efter att ha följt din blogg ett tag nu så vet jag att du älskar deckare och jag behöver tips! Jag vill ha en deckare eller en thriller och jag vill inte ha någon polis som huvudroll, vill inte ha den typen av kriminalroman om du förstår vad jag menar. Hade varit kul att få lite tips!

Självklart gör jag gärna det! Det är alltid kul att kunna tipsa andra om bra böcker. Jag har klurat lite och kommit fram till att följande böcker borde kunna passa dig då:

  • Dan Brown – Änglar och demonerÄnglar och demoner av Dan Brown har symbolprofessorn Robert Langdon som huvudperson och allting är hur hans perspektiv. Han blir uppringd för att hjälpa till att lösa ett mord där mördaren har lämnat efter sig ett mystiskt märke. Det visar sig bli en mystisk och spännande jakt efter de skyldiga i Rom. Jag tror att den skulle passa dig eftersom det är långt ifrån det vanliga polisarbetet men ändå otroligt spännande. Och skulle du gilla den kan du ju alltid gå vidare till Da Vinci-koden.
  • Belinda Bauer – Mörk jordMörk jord av Belinda Bauer var en av de bästa böckerna och definitivt den bästa deckaren jag läste förra året. Huvudperson är tolvårige Steven som vill lindra sin mormors och mammas sorg genom att hitta kroppen efter morbrodern som dödades som barn. Det är så fantastiskt bra skrivet och väldigt annorlunda för att vara deckare, just för att poliserna i stort sett inte alls är med.
  • Liza Marklund – Studio sexSen är det ju så att jag tycker väldigt mycket om Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon, som jobbar som journalist. De är spännande och det händer mycket. Där tycker jag i princip att det går att börja med vilken som helst (jag började inte med att läsa dem i rätt ordning själv), men om du vill börja från början så tror jag att det är Studio sex som är först rent kronologiskt.

Hoppas att du känner att någon av de här böckerna kan vara någonting för dig, Bokparadiset. Om/när du läser får du gärna höra av dig och meddela om mitt tips var rätt eller fel. Trevlig läsning?

Känner du också att du vill ha ett boktips utifrån någon speciell preferens? Skriv en kommentar eller ett mejl (info@tidningsida.se) så ska jag göra mitt bästa för att hjälpa dig.

Vidgar mina deckarvyer

Fladdermusmannen – Jo NesböFörsta augusti innebär ny månad och ny läsning. Så nu tänkte jag ta mig ur min svit av dåliga böcker och hoppas att nästa bok blir en riktigt, riktigt bra. Och som jag har förstått det är just Jo Nesbös böcker riktigt, riktigt bra. Och som den sanna deckar/thriller/spänningsromanälskare jag är har jag länge funderat på att läsa någonting av honom. Varför inte nu?

Så jag vidgar mina deckarvyer och tar mig an Fladdermusmannen. Och hoppas att den håller vad jag önskar i sommarvärmen.

Skum spänning

Skumtimmen - Johan TheorinSkumtimmen
Johan Theorin
Wahlström & Widstrand (2007)

I början på 70-talet försvann Julias son spårlöst i dimman på Öland. Ingen vet vad som hände med honom, men de flesta tar för givet att han drunknade. Dock inte Julia. Och inte heller Julias pappa Gerlof.

Han driver nämligen lite egen spaning från sitt ålderdomshem, tillsammans med några av sina gamla vänner. När han dessutom får ett tecken på posten ringer han upp Julia som genast åker till Öland och tillbaka till alla minnen. Tillsammans börjar de besöka människor som Gerlof tror är viktiga, och det visar sig att de börjar närma sig någonting…

Johan Theorin är bra på att bygga upp spänning, något som jag upptäckte i Nattfåk. Men i sin debutroman är tempot lite lägre, och jag har lite svårt att tro på allt som händer. Jag gillar verkligen hans sätt att bland historia och nutid, vilket binder ihop historien på ett bra sätt.

Gerlof verkar vara en mysig liten farbror, även om jag då och då blir lite irriterad på honom för att han inte berättar för Julia vad han tänker. Varför ska alltid alla privatspanare hålla saker och ting för sig själva? Det går ju faktiskt aldrig bra.

Återigen måste jag använda mig av frasen “sidorna vänder sig själva”. För det gör de faktiskt. Någonstans efter mitten börjar det bli spännande hela tiden och då är det helt enkelt omöjligt att lägga boken ifrån sig. Vad hände egentligen? Är Gerlof på rätt spår? Är allt verkligen som det verkar vara?

Frågor som man bara kan få svar på på ett sätt – genom att läsa vidare!

Huss, Huss – vad tycker jag egentligen?

Den som vakar i mörkretDen som vakar i mörkret – Helene Tursten
Helene Tursten
Piratförlaget

En kvinna hittas på en kyrkogård i Göteborg; invirad i plast och ordentligt strypt med ett blått snöre, ett sånt som man hänger tvätt på. Några dagar senare hittas en kvinna till, i samma ålder, på samma sätt fast på en annan kyrkogård.

Båda kvinnorna hade ett par dagar innan mordet fått en vit krysantemum lämnad på dörrhandtaget. Och foton hemskickade, där de sitter tillsammans med en man och äter eller pratar.

Problemet för Irene Huss och de andra är att det inte verkar finnas någon som helst logik i morden. Varför har de blivit mördade? Vad är egentligen den gemensamma nämnaren? Vem är mördaren?

Samtidigt blir Irene Huss själv rejält skrämd. Någon har gått i hennes rabatter, flyttat trädgårdssoffan och lämnat hemska tecken i brevlådan. Har det något med morden att göra?

Den nionde boken om kriminalinspektör Irene Huss håller ett högt tempo och det dröjer länge innan spaningsgruppen gör några framsteg i sökandet efter den skyldige. Men det är lätt och flyter på. Handlingen rör sig och man följer enkelt med. Man behöver inte tänka på att vända sidorna; korta, händelserika kapitel gör att boken i princip läser sig själv.

Har du inte läst någon av de tidigare böckerna? Det hade inte jag heller innan jag tog upp den här. Så strunta helt enkelt i det, det går helt klart att läsa den här ändå. Det är skönt att slippa reflektioner som påpekar vad som hänt i de tidigare böckerna och enkelt att hänga med, även som nybörjare på Irene Huss.

Dock är det något som gör att det knyter sig mellan mig och boken. Som gör att vi hamnar på lite avstånd. Och jag har lite svårt att sätta fingrarna på vad det är. Det är inte rytmen, inte spänningen och inte trovärdigheten. Men något gnager inombords, och den kommer inte att hamna bland mina absoluta deckarfavoriter. Tyvärr.

Men Helene Tursten skriver levande och enkelt. Att efter åtta böcker fortfarande lyckas skapa spänning och trovärdighet som om det vore första eller andra gången, i den nionde, är en konst. Väl värd en eloge.

Underbart, Kristina Ohlsson!

TusenskönorTusenskönor – Kristina Ohlsson
Kristina Ohlsson
Piratförlaget (2010)

Ali sitter på ett flyg till Sverige från Irak, bort från allt det hemska, på väg mot hopp och en ljus framtid. Visserligen måste han uppfylla några krav till innan han är helt välkommen i Sverige, men det ska nog gå fort.

En kvinna rör vid sitt halsband. Hon befinner sig på ett kontor i Thailand och runt halsen finns ett USB-minne med allt material hon samlat på sig. Snart så, snart, riktigt snart, är hon färdig och har allt hon behöver. Pappa ska bli så nöjd.

Ett äldre par hittas döda i en lägenhet i Stockholm. Skjutna, självmord. Bredvid ligger nämligen en lapp om att mannen efter att ha mottagit beskedet att hans ena dotter dött av en överdos bestämt sig för att han och hans fru inte kunde leva längre. Men vännerna som hittat paret vill inte tro på det.

En ung man hittas påkörd, överkörd, med små lappar i fickan. Lappar med kartor och texter på arabiska. En olycka?

Höggravida Fredrika Bergman får tillsammans med de andra på sin specialrotel de här uppdragen på halsen. Samtidigt som graviditeten plågar henne och hon inte kan sova. Men hon jobbar på ändå, är fast övertygad om att allting hänger i hop på något sätt. För så måste det väl vara?

Parallellhistorier är inte alltid min grej. De är ofta helt fel gjorda och kopplingarna blir långsökta. Men inte i Kristina Ohlssons fall. Snarare tvärtom. Det är de parallella historierna, världarna, som ger liv åt historien. Som gör att jag helt enkelt inte kan slå bort blicken och lägga ihop boken, även om andra saker kallar. Jag som läsare får vara med i lösningen, jag kan fundera själv och försöka klura ut hur allt hänger ihop. (Vilket jag kan vara lite stolt över och säga att jag misstänkte någonstans vid halva boken)

Det är spännande, på riktigt. Inte klyschigt, utan lite mer som en äkta deckare ska vara. Inga överdrivna mord utan motiv, allting har en förklaring och får också sin förklaring på slutet. Precis som det ska vara.

Kristina Ohlsson kan konsten att låsa fast sin läsare vid sidorna.