TidningsIda

– om böcker och språk

Klyschigt och förvirrande

MidvinterblodMidvinterblod – Mons Kallentoft
Mons Kallentoft
Natur & Kultur (2007)

En fruktansvärt kall februaridag hittas en man upphängd i ett träd utanför Linköping. Hans skinn är borta på magen och han ser ut att ha dött en hemsk död. Malin Fors och hennes kollegor vid Linköpingspolisen kallas dit och slås av det absurda i sammanhanget.

Mannen visar sig vara en ensam människa, som alla i Ljungsbro kände till, men ingen någonsin pratade med. Möjligtvis om, men bara för att han var så konstig. Inga vänner, inga rena fiender. Bara plågoandar.

Idén att det är ett ritualmord dyker upp. En forskare känner igen fenomenet Midvinterblot, som är ett slags offer, och den teorin får bli en del i sökandet efter mördaren. Men även oväntade familjekopplingar dyker upp. För det mesta famlar Malin Fors och de andra i blindo, men då och då tror de att de hittar någonting…

Jag tycker tyvärr att den här boken är rätt typisk. Typisk för dagens deckare. Spännande, händelserik, men utan riktiga förklaringar. Jag får aldrig veta varför mannen i trädet blev mördad. Och var logiken i att polisen kom på det egentligen finns. Allt är lite för klyschigt; lite för mycket amerikansk polisteveserie för att jag ska kunna tro på det.

Så ena stunden vänder jag blad som om jag aldrig gjort något annat. Suger i mig vartenda ord och är med i handlingen, går bakom Malin Fors och hennes kollega Zeke när de knackar på ännu en dörr. Andra stunden vill jag i princip slänga bort boken i ett hörn och glömma bort att jag lagt den där.

Den är bra, fast klyschig. Alldeles för klyschig. Jag kan nog inte hålla med om det som står på omslaget; att han är bra mycket bättre än Stieg Larsson. Nej, men det är okej. Kanske ungefär som Stieg Larsson. Eller lite sämre. Men inte mer.

Knivar, hypnos och kidnappningar

HypnotisörenHypnotisören – Lars Kepler
Lars Kepler
Albert Bonniers förlag (2009)

Ända sedan det började pratas om vilka eller vem som stod bakom pseudonymen Lars Kepler har jag velat läsa boken. Men jag har ändå inte gjort det.

Inte förrän jag och min pojkvän var inne på ett Bokia Express och jag nämnde att jag skulle vilja läsa den. Då stack han triumferande upp den framför näsan på mig. Och sen hade jag den där. Under näsan. Tills sista bladet var vänt.

En hel familj blir brutalt knivmördad, och den enda som överlever attacken är  sonen. Dessutom finns en dotter, som man misstänker att mördaren gett sig av efter. Men sonen är alldeles för svårt skadad för att man ska kunna förhöra honom – något som kriminalkommissarie Joona Linna inte accepterar. I stället kallar han in den före detta hypnotisören Erik Maria Bark, som efter mycket om och men blir övertalad att hypnotisera pojken så att de ska kunna få reda på vem det var som knivskar hans familj. De hade kanske inte riktigt räknat med att få det svar de fick…

Det är pang på rödbetan direkt på första sidan. Mitt inne i händelseförloppet och sen fortsätter det med ett raskt tempo igenom de nästan 600 sidorna. Erik Maria Bark får en viktig roll i huruvida mordet ska klaras upp eller inte, samtidigt som det ju faktiskt är Joona Linna som är polisen och den egentliga huvudpersonen. Jag kan inte göra annat än att hålla med andra bokbloggare angående att Bark faktiskt är en liten smula irriterande. Han kommer på lite för mycket saker för att det ska gå att köpa allt han säger.

När boken sen också byter perspektiv och får en helt annan huvudhandling blir jag en smula förvirrad. Varför inte två böcker? Hur hänger det här egentligen ihop?

Trots detta, och trots att jag egentligen redan innan jag börjat läsa boken bestämt mig för att inte älska den, så kan jag inte lägga den ifrån mig. Orden vill bli lästa och sugs in i mina ögon av sig själva. Och jag måste erkänna att jag tycker om den. Trots att den inte är så jätteverklighetstrogen. Trots att den blir lite för mycket. Trots att Bark är irriterande.

Paganinikontraktet nästa, eller?