En av världens bästa böcker?

steglitsanNär jag köpte Donna Tartts Steglitsan på Bokmässan i höstas, i en monter med tag fyra betalar för tre, utbrast försäljaren “Åh, då får du ju en av världens bästa böcker på köpet!”. Till viss del hade hon rätt, men jag håller inte helt med.

Theo överlever mirakulöst ett bombattentat mot en konsthall i New York. Hans mamma gör det inte. I förvirringen som uppstår inne på museet när han letar efter henne bland all aska och alla döda människor får han plötsligt för sig att ta med sig en liten, liten tavla som hans mamma älskade – Steglitsan. Den blir sedan hans minne och fascination under många år av livet. Vart han än tar vägen – för ingen vill egentligen riktigt ta hand om honom – har han tavlan med sig och är livrädd för att någon ska upptäcka att han har den. Ingen får se den, för vad skulle egentligen kunna hända då?

Jag gillar Theos jakt på vem han är och var han hör hemma. Hur tavlan får honom att fortfarande känna gemenskap med den döda mamman. Men det är svårt att hitta sig själv i en ny stad, boende hos en pappa som är missbrukare och allmänt opålitlig. Självklart hamnar Theo själv i konstigt sällskap och man blir lite arg på honom för att han inte försöker ta tag i sig själv bättre.

Så långt tycker jag om allting. Jag gillar Theos berättelse så länge den är ganska vanlig. Men utan att avslöja någonting tycker jag att det spårar ur framåt slutet. Det går från att vara en fin och lyckad skildring av en pojkes jakt på sin identitet till att bli någonting helt annat och alldeles för överdrivet. Jag hade velat att även slutet fortsatte i samma anda som den första biten. Dessutom går det inte att komma ifrån att den är alldeles för lång – nästan 800 sidor med liten text. Jag hade lätt kunnat ta bort en del handling, utan att det hade känts konstigt.

En av världens bästa böcker? Nej. Men helt klart en bra och läsvärd historia.

T T T
Titel: 
Steglitsan
Författare: Donna Tartt
Förlag och år: Bonnier pocket (2014)
Typ och sidor: Pocket – 782 sidor

Höga förväntningar på Tartt

steglitsan'

För knappt två år sedan upptäckte jag Donna Tartt, tack vare en hemlig bokvän som skickade den till mig med budet att jag verkligen borde läsa den. Jag gillade den verkligen och därför var det ganska självklart att jag ville läsa hennes nya bok när den kom för ett tag sedan.

Det dröjde dock, men på Bokmässan köpte jag den som pocket när det var 4 för 3. Då fick jag det fantastiska tillropet “Åh, då får du ju en av världens bästa böcker på köpet”. Vilket minst sagt bådar gott.

Sedan har den fått stå ett tag i bokhyllan och vänta. Men nu är den nedplockad och ska läsas. Behöver jag säga att jag har höga förväntningar?

 

Jag kan känna deras oro

Den hemliga historien – Donna TarttDen hemliga historien
Donna Tartt (1993)
Pocket – 559 sidor

“En thriller för tänkande människor” lyder blurben från Newsday på omslaget till den här boken. Och det kan man väl minst sagt säga. För utan att ha huvudet med sig går det verkligen inte att läsa Den hemliga historien. Ibland krävs det till och med lite väl mycket tänkande, vilket kan få mig att skumma igenom stycken – och det gäller då delar där de pratar väldigt noggrannt om någonting i sin grekiska undervisning. Annars är det spännande och lite ångestframkallande hela vägen.

Richard Papen kommer till ett nytt internatcollege och hamnar snart i det hemliga, inre gänget som läser grekiska, trots att han är där tack vare ett stipendium och inte alls har samma bakgrund som de andra. Men det visar sig snart att de andra inte heller har helt ont om problem och overkliga drömmar. Tycker om att leka dionysiska lekar. Och kombinationen gör att det snart går över styr. På ett minst sagt farligt och ångestframkallande sätt.

Den enda bok jag kan jämföra Den hemliga historien med är Brott och straff. Känslan de båda böckerna framkallar hos mig är snarlik och jag mår nästan dåligt av att läsa om deras oro och ångest. Många gånger blir jag irriterad och lite arg, men ibland blir jag också rädd för Richards skull. Jag vill att han ska lämna det kultiverade, fina gänget och våga vara sig själv någon annanstans, någonstans som är tryggare. Men självklart vill han inte det. Det snurrar runt i mitt huvud när jag läser och jag måste hela tiden få veta hur de tar sig ur situationen de satt sig i. Sluta läsa? Inte en chans.

Från min hemliga bokvän

I dag kom det så äntligen! Eller ja, egentligen i går, men jag kunde hämta det först i dag. Mitt gröna paket från min hemliga bokvän.

Och visst var det ett fint paket. Tre böcker, te, choklad, anteckningsbok och pin. Och så ett litet fint kort såklart (med I-or på). Det verkar mycket bra, även om två av böckerna är böcker som jag aldrig köpt själv; Svenska kulter och Vänta, blinka. Den tredje boken Den hemliga historien hade jag nog absolut kunnat köpt själv. Men det var också det som var tanken från min hemliga bokväns håll; att jag skulle få mig en utmaning och sådant som jag inte alltid läser. Mycket bra tänkt!

Teet luktar jättegott och chokladen är alldeles lagom mörk, precis så som jag vill ha det. Och både den lilla anteckningsboken och den lilla pinen är jättesöta. Hur kunde du förresten veta att jag länge velat ha en sådan pin, men inte vetat var jag skulle hitta den? Tack för det.

Så, tack än en gång min bokvän. Jag och innehållet i paketet kommer att få många trevliga stunder tillsammans. Och just det. Jag tror att jag vet vem du är. Efter lite research (jag är ju trots allt färdig journalist om två veckor) har jag kommit fram till att ditt bloggnamn torde börja på F och sluta på -er. Kan detta stämma?

Tack också till Enbokomdagen som anordnade det finfina bokbytet Vårig lyx!