Temadagstipset: Veganpizzadagen

Temadagstipset

Vad är det här? Det finns många temadagar i vår kalender och nu förtjänar de att firas på ett litterärt sätt. Därför ska vi tillsammans hjälpas åt med att varje temadag tipsa om en bok som på något sätt anknyter till dagens tema.

Hur: Du får vara precis hur logisk eller långsökt du vill, bara du förklarar varför just den bok du tipsar om passar ihop med den här dagen. Svara antingen i kommentarsfältet eller i din egen blogg, men väljer du det sistnämnda vill jag att du länkar till din blogg så jag kan hitta dit. Du behöver självklart inte vara med på varenda temadag, hoppa med när du känner för det och har ett bra tips.

Dagens tema: Veganpizzadagen

lyckan-karleken-meningen-med-livetLyckan, kärleken och meningen med livet åker Elizabeth Gilbert bland annat till Italien för att finna just lycka, kärlek och meningen med livet. I Italien är hennes fokus mat och det blir en hel del pizza. Jag är dock ganska säker på att ingen av dem var speciellt veganskt tillagad, men det kanske vore något nytt för henne att testa?

Nästa temadag: lördag den 1 februari

Läsvärt och lite lockande

Utmaningen “I min bokhylla” rullar vidare, sakta men säkert och i dag har turen kommit till bokstaven L. En relativt enkel bokstav och jag lyckades därför utan större problem att plocka fram en oläst och en läst L-bok.

Den olästa har Björn Ranelid skrivit, Lustmördarna. När jag var på bokmässan 2010 hittade jag den i ett pocketställ och tänkte att jag borde läsa någonting av honom för att se vad det egentligen är för man. Men det har inte blivit av. Och sedan han varit med i Melodifestivalen och liknande har jag inte direkt blivit mer sugen på att läsa hans bok. Men man ska aldrig säga aldrig, en dag kanske jag får för mig att undersöka vad det är som gör att många tycker om hans språk. Men det finns en risk att det dröjer.

Det gjorde det däremot inte när jag vann Lyckan, kärleken och meningen med livet i en tävling hos Hyllan. Och jag föll pladask förElizabeth Gilberts resa genom världen för att hitta sig själv. Utom möjligtvis delen där hon befinner sig på ett ashram i Indien, där blir det lite för segt. Annars föll mig det lite vardagsfilosofiska tänkandet helt i smaken och jag är helt klart lite sugen på att ta mig an fortsättningen I nöd och lust. Men den är ju på fel bokstav och finns inte i min bokhylla, så vi lämnar den helt enkelt därhän.

Underbart filosofiskt

Lyckan, kärleken och meningen med livet
Elizabeth Gilbert
Bonnier (2006)

När Elizabeth Gilbert äntligen lyckas ta sig ur en lång, svår och jobbig skilsmässa bestämmer hon sig för att besöka de tre länder hon länge drömt om. Italien, Indien och Indonesien. Av tre olika orsaker. Italien för att njuta av god mat, Indien för att be och Indonesien för att en medicinman en gång sade till henne att hon skulle komma tillbaka.

Och allting blir väl egentligen som hon tänkt sig. Nästan i alla fall. Jag skulle vilja påstå att hon lyckas hitta det hon söker, någon slags inre ro och njutning, och till och med lite till.

Det är inte mycket handling, utan mer av ett slags filosofiskt och religiöst resonemang. Som faller mig väldigt mycket i smaken. Det behöver inte hända så mycket utåt sett, det intressanta sker i Elizabeths huvud.

Visst innebär det att det blir lite segt emellanåt, men det gör inte så mycket. För nästa stund är den i stället omöjlig att lägga ifrån sig. När man är på rätt humör, jag kan tänka mig att det här även är en bok som kan vara totalt fel om det inte passar ens sinnesstämning och personlighet.

Men för mig passade den utmärkt just nu. Riktig feel good-läsning.

Jag känner mig dock lite tveksam till den som film (utan att ha sett den). Just på grund av det jag gillar med boken. En själslig historia gör sig nog inte så bra i Hollywood-tappning. För det är egentligen inte förrän i Indonesien som det finns några rent konkreta saker att göra film av. Men kanske måste man se den i alla fall.

Jag erkänner – jag är beroende

Ensam i en lägenhet i sex veckor, i en helt ny stad (som bostadsort åtminstone) var jag tvungen att skaffa mig nya vänner. Och eftersom verkliga, realistiska vänner som man kan träffa på en lunch, fika eller filmkväll kändes överskattat tog jag tillflykten till ett par nya vänner i den fiktiva världen.

Men nu ljuger jag nästan. Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda är väl inte fiktiva? Jag har umgåtts med “Sex and the city” i sex veckor, och vi har blivit bästa vänner. De hjälper mig med allt. De har alltid något bra att säga. Och om jag mår dåligt kan jag alltid trösta mig med att någon av dem förmodligen har det lite värre ändå.

Idiotförklara mig inte nu. Jag vet att de inte finns i verkligheten. Men det känns nästan så. Jag har blivit beroende – av “Sex and the city”. Något jag aldrig trodde skulle hända. Men nu har det hänt.

Så nu ska jag börja sörja. För i går kväll snurrade det sista avsnittet igång. Nu har jag dem inte hos mig längre. Snyft.

Lyckan kärleken och meningen med livetTill min förtjusning plockade jag dock upp “Lyckan, kärleken och meningen med livet”, som visade sig vara som “Sex and the city”. Fast i bokform. Fast med bara en person. Fast utan sex. Men än så länge lyckas Elizabeth Gilbert ersätta dem ganska bra.

Frågan är vad som händer när jag faller djupare ner i abstinensträsket, framåt helgen eller början på nästa vecka…