17 december: En overklig, fast lite verklig, historia

“Cirkusen anländer utan förvarning.” Och utan förvarning har den svept med sig allt runtomkring in i sin värld; en värld där magin är så fullkomligt självklar att den inte ens känns övernaturlig. Det är det som är så skönt. När det inte blir något speciellt med att magin är magi, då spelar det ingen roll. Det blir nästan lite som med Harry Potter, livet runt omkring magin är relativt vanlig. I det här fallet är magikerna det unga paret Celia och Marco. Utan att de vet om det har deras läromästare startat en tävling, en farlig tävling där bara en kan gå vinnande. Cirkusen blir spelplatsen för kampen, samtidigt som de unga möts utan att veta om att de är varandras motståndare. Och självklart blir de då kära i varandra. Hur ska det gå att få ihop?

Den här boken överraskade mig totalt i somras, och jag hoppas att den får chansen att göra samma sak med många fler. För trots att det här med overkliga saker inte riktigt är min kopp te så tog den mig med storm från första sidan.

Se hela adventskalendern här, och kika gärna in bakom några av de tidigare luckorna genom att klicka på dem.

Magiskt överraskad

Nattens cirkus – Erin MorgensternNattens cirkus
Erin Morgenstern (Nordstedts 2012)
Inbunden – 421 sidor

“Cirkusen anländer utan förvarning.” Och utan förvarning har den svept med sig mig in i sin värld; en värld där magin är så fullkomligt självklar att den inte ens känns övernaturlig. Men ingen ska veta att den är på riktigt, alla tror att det är något knep eller tekniskt arbete som ligger bakom. Kanske är det därför jag fastnar. För att det övernaturliga inte är övernaturligt.

Cirkusen är inte vilken cirkus som helst. Det finns ingen direktör och ingen manege. I stället består den av olika tält där du som besökare väljer vad du vill titta på. Cirkusen är även (framför allt) skådeplatsen för en historisk utmaning mellan två unga magiker; Celia och Marco. Deras läromästare har slagit vad och de unga tu är tvingade att på det ena eller andra sättet tävla mot varandra tills den ena har vunnit. Men att kampen inte är över förrän den ena har dött gör det hela mer komplicerat. Speciellt när bandet mellan dem blir allt starkare och utvecklas till en kraftfull kärlek.

Hade inte den här boken varit en recensionsex hade jag med största sannolikhet missat den. För så fort jag fick den i min hand kände jag hur jag ville lägga bort den. Hela omslaget utstrålade magi och övernaturligheter – sådant som inte riktigt är min kopp te. Men jag tog mig förbi mina första fördomar och började läsa. Och redan första kapitlet fanns det någonting som fångade mig. Det enkla, men ändå så målande språket är nog den starkaste anledningen. Erin Morgenstern lyckas verkligen väcka cirkusen till liv, jag kan se varenda litet tält framför mig och jag kan få karaktärerna att träda fram som tydliga gestalter. Att några delar här och där är skrivna som att det är jag som läsare som besöker cirkusen gör bara upplevelsen ännu starkare. Jag är på cirkusen och jag vet exakt hur allt ser ut. Här behövs minsann ingen filmatisering, för den är så gott som redan filmatiserad i mitt huvud när jag läst den. Och så väl gjorda beskrivningar (som inte blir fåniga och överdrivna) växer minsann inte på träd.

Jag är lite besviken på hur hon väljer att lösa upp kampen mellan de två unga magikerna. Det går så fort att jag nästan inte förstår hur det går till, får vända tillbaka och läsa om några stycken. Här är plötsligt inte magin något logiskt längre och hon tappar för ett litet tag bort mig, det jag tyckte så mycket om är inte längre det viktigaste. Men som tur var vänder det i allra sista stund tillbaka igen och jag kan få bära med mig den starka känslan av cirkusen och de fina karaktärerna Celia och Marco.

Det här är verkligen inte vilken bok som helst.

Ett försök att bryta mönster

20120406-232435.jpgSå fort jag fick hem Nattens cirkus såg jag att den inte är min stil. Hela omslaget formligen skriker “overkligt” åt mig. Herregud, hur ska jag kunna läsa och recensera den här boken, tänkte jag skräckslaget.

Nu har den stirrat på mig från sitt hörn av bokhyllan i nån dryg vecka. Och i dag fick den gehör. Jag tog ner den. Jag började läsa. Jag – hör och häpna – ogillade den inte.

Den innehåller det jag var rädd att den skulle innehålla (det där som inte är min kopp te, ni vet), men än så länge gör det ingenting. Jag är förvånad. Vad hände? Och vad kommer att hända.

Nej, jag måste helt enkelt läsa vidare och se om den faller mig i smaken helt.