Väl värd att vänta på

Read More
Foto: Etta

Ända sedan jag först läste om Disclaimer av Renée Knight har jag velat läsa den. Men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig och det drog ut på tiden. Och ju fler dagar som gick, desto mer orolig blev jag över att bli besviken. Men jag oroade mig helt i onödan.

Catherine har börjat läsa en bok. En bok som hon inte har en aning om hur den hamnade hemma hos henne och som skrämmer henne. Hon förstår nämligen relativt snart att den handlar om henne och om en händelse som ingen annan än hon själv vet om. Fast uppenbarligen finns det någon mer som vet, på något sätt. Catherine blir rädd, försöker ta reda på vem författaren är och gör sitt bästa för att ingen annan i hennes närhet ska läsa boken.

Hennes rädsla och panik för att bli avslöjad är så stark och den förmedlas verkligen. Även innan jag tror att jag förstår vad hon är orolig för delar jag hennes skräck och hoppas att hon ska slippa må som hon gör, att den mystiske författaren ska lämna henne ifred.

Utan att säga för mycket så måste jag nämna vändningen som leder till slutet. För saker och ting är inte riktigt som man har trott och det hade funnits en risk för att det skulle bli överdrivet och otroligt. Men det blir det inte, bara ännu hemskare än vad man hade trott. Och samtidigt så bra.

Det går inte att sluta läsa den här boken. Och kanske är det bästa sättet att läsa den – i ett sträck.

Disclaimer
Renée Knight
Förlag: 
Etta (2015)
Betyg: 4

Fint berättat om den stora kärleken till pappan

Read More
Foto: Angus McRitchie/Etta

Baby växer upp med sin pappa Jules. Vad som hände med hennes mamma vet hon inte, Jules versioner varierar hela tiden. Men egentligen spelar det inte så stor roll, för hon och Jules har det rätt bra. Är egentligen mer som kompisar än far och dotter, eftersom Jules var så ung när hon föddes.

Men saker och ting kan förändras snabbare än vad man tror. Jules klarar inte riktigt av att ta hand om sin snart tonåriga dotter (han knarkar och har problem med att behålla jobb) och Baby hamnar i olika fosterhem. Hon inser, om än något motvilligt, att Jules kanske inte är så fantastisk som pappa som hon alltid trott. Tyvärr får det följder som inte är så bra för Baby själv och hennes tonår blir riktigt struliga.

På ett sätt tänker jag på Åsa Linderborgs Mig äger ingen när jag läser om Baby och hennes pappa. Grunden är samma, men Heather O’Neills historia är så mycket råare och värre. De lever verkligen inget enkelt liv och därför är det så fint att kärleken dem emellan trots allt är så stark. Och det är så sorgligt när det verkar som att det ska spricka mellan dem.

Det blir också tydligt hur pass mycket förebilder föräldrar blir, oavsett förutsättningar. Man vänjer sig som barn vid det man har nära sig, Jules sätt att leva är det normala för Baby. Kanske ska hon själv bli knarkare när hon blir stor, tänker hon. Det har ju gått bra för pappa.

Sedan måste jag nämna sättet den är skriven på. Det är inte helt lätt att berätta en historia från ett barns perspektiv, men Heather O’Neill lyckas verkligen. Det är Babys röst som berättar, det är ingen som berättar om Baby. Och kanske är det det bästa med boken. Och titeln då, förstås. Den är ju bara underbar.

Vaggvisor för små kriminella
Heather O’Neill
Förlag: Etta (2014)
Typ och sidor: Danskt band – 377 sidor
Betyg: 4