Jo, jag vet att det inte är sant…

Jävla John
Eva Dozzi
Alfabeta (2008)

Den som brukar titta in hos mig vet att jag föredrar verklighetstrogna saker. Här är det minsann ingen science fiction eller fantasy som gäller, utan det jag läser ska ha kunnat hända i verkligheten. Och därmed basta.

Kanske är det just därför jag älskar Jävla John så mycket. Jag köper varenda ord som Eva Dozzi har skrivit, fast jag som Beatles-fantast vet att det inte är sant. Och jag är totalt såld på hennes tanke om att skriva en historia där ramverket är sant, men att slänga in en helt ny, fiktiv, person i handlingen som förändrar och förklarar förutsättningarna.

För i Eva Dozzis bok träffar John Lennon städerskan Katja på Beatles första utlandsturné, som gick till Sverige. Han blir genast besatt av den kvinnliga vikingen med det långa blonda håret och de inleder en affär som fortsätter även när John måste åka vidare ut i världen. Katja reflekterar över det som händer i sin dagbok och förstår inte varför hon, klassiskt skolad pianist, faller för senaste modets popsnöre. Men så är fallet.

Och visst påverkar Katja John starkt. Norwegian wood handlar om första besöket i hennes lägenhet, Ticket to ride skrivs efter ett bråk, Katja hjälper till med harmonierna och så vidare. Hon påverkar hela Beatles något otroligt. Och blir dessutom gravid och får bo i en hemlig lägenhet i London – pressen vet ju inte ens om att John är gift med Cynthia och har ett barn, vad skulle de säga om de visste att han var på väg att få ett till?

Hela tiden blandas fakta och fiktion, men i stället för att kännas som fiktion känns det som en biografi. Jag tror på varenda ord (som jag redan skrivit) och det är så underbart. Det är också härligt att någon faktiskt vågar framställa John Lennon som lite av en slusk och som elak mot kvinnor.

Jag har sagt det förut (i andra inlägg) och säger det igen: Det här kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Någonsin.