5 december: En klassiker värd namnet

Dostojevskis Brott och straff kan vara den bästa klassikern. Så enkelt är det. Man kan tro att den ska vara svår och tung, men det stämmer inte. Visst är ämnet tungt, det är ändå ett mord som begås och Raskolnikov kämpar med sina inre känslor, men det är inte svårt att ta till sig. Snarare tvärtom. Det är skrivet på ett sätt som gör att man själv skulle kunna vara mördaren som går omkring och våndas. Och fast det är så länge sedan den publicerades första gången så känns det inte gammalt och svårläst. Det är det som är den största vinsten med Brott och straff.

Ska du läsa en enda klassiker i vinter tycker jag att det ska vara den här. Och om du ska ge bort en klassiker, borde det också vara den här. Kort och gott, läs den.

Se alla luckor i adventskalendern här.

En bok som jag trodde att jag inte skulle gilla, men som jag kom att älska

Brott och straffBrott och straff kändes som en nästan ouppnåelig bok, en bok som skulle vara “svår” och som inte alls skulle vara någon rolig läsning. Jag förväntade mig en seg handling, ett jobbigt språk och alldeles för många sidor. Trots detta var det någonting som lockade, och gjorde att jag ville läsa den i en del av svenskan på gymnasiet.

Sagt och gjort, en smula motvilligt (trots att det som sagt var egenvalt) tog jag mig i kast med den. Och jag fullkomligt älskade den. Även om den gjorde mig lite knäpp, men det är nog det ultimata beviset på hur bra den faktiskt var. Jag drömde att jag var Raskilnikov, alltså hade Dostojevskij lyckats förmedla känslor på ett otroligt verkligt sätt.

Nej, jag blev verkligen förvånad över att jag kände (och fortfarande känner) så otroligt starkt för den boken. Så pass starkt att jag funderar på att läsa om den igen.