Sex författare, sju böcker – sju recensioner

recensioner

I dag är det då dags för Bokens afton här i Kalmar. Jag har inför detta läst alla de sju aktuella böckerna av de sex författarna (Sara Lövestam har med sig två) och i dag kan man i Barometern (och på barometern.se såklart) läsa vad jag tyckte om dem.

Jag delade ut rätt många fjädrar, för det är faktiskt en samling riktigt bra böcker. Det är imponerande att Bokens afton alltid lyckas hitta en hög standard och jag hoppas liksom tidigare år på en bra kväll.

För tre år sedan tog Christer Lundberg oss med storm och förhoppningsvis får vi det trevligt med honom den här gången också. Anna Mannheimer räknar jag med får oss att skratta, hon också. Jonas Hassen Khemiri står förhoppningsvis för den mest tankfulla delen, Hans Rosenfeldt för det klassiska deckarpratet (även om jag hoppas att han verkligen berättar om hur Sebastian Bergman kom till och hur länge de tänker hålla på med honom). Jag tror tyvärr att Cecilia Lindqvist med sin fackbok om Kina och Sara Lövestam kommer att försvinna lite bland de andra. Vi får väl se om jag har rätt.

Missa dessutom inte att du kan se hela kvällen live på barometern.se, även om du inte är från Kalmar och prenumerant. 59 kronor kostar det i så fall och sändningen börjar strax före 19 i kväll.

Och HÄR finns tv-inslaget där jag pratar om alla böckerna. Där finns även länkar till recensionerna.

Tänk att få kalla sig författare…

Författare. Det enda ordet betyder så mycket. Så mycket mer än någon som har skrivit en bok. Ändå är det svårt att säga vad. Men för mig är författare på något sätt ouppnåeliga. Lite gudomliga, kanske, om man ska hårddra den.

Jag har alltid haft en del författardrömmar, i mer eller mindre utsträckning beroende på ålder och var i livet jag befunnit mig. Tanken på att någon jag inte känner ska läsa det jag har skrivit lockar mig något oerhört. Att någon ska lockas av det jag skrivit utan att veta att det var jag, utan att känna mig, utan att vara tvungen att läsa det.

Jag har fem refuseringsbrev hemma. Till samma berättelse; en barnbok som jag skrev till min syster. En julkalender närmare besämt, då historien bygger på att man läser en del varje dag i december.

Ibland hittar jag de där refuseringsbreven. Och ibland tänker jag att de ska förvandlas till ett telefonsamtal om att någon är intresserad av det jag skrivit. Någon gång. Jag har ju hela livet på mig.

Men någon gång vore det häftigt att få titulera sig författare.