Recension: Mischling av Affinity Konar

Read More

Vissa böcker bara ropar efter att jag ska läsa dem. Det här var en sådan.

Tvillingarna Pearl och Stasha anländer till Auschwitz med en boskapsvagn tillsammans med sin mamma och farfar 1944. Mamman ser en läkare ta ett annat tvillingpar åt sidan och räknar snabbt ut att det borde vara någonting bra. Hon visar upp sina döttrar, som är enäggstvillingar, och läkaren vill absolut att de ska följa med honom. Han säger åt dem att kalla honom Farbror Doktorn, men egentligen är hans namn Joseph Mengele och tvillingarna förs till det som blev känt som Mengeles zoo. Där utsätts de för det ena hemska experimentet efter det andra och flickorna som tidigare alltid delat allting börjar sakta bli till två enskilda individer. En dag försvinner Pearl spårlöst och Stasha är fast besluten att hitta henne en dag, oavsett hur lång tid det kommer att ta.

Det här är en fruktansvärt hemsk historia, framför allt för man som läsare vet att allting den grundar sig i är sant. Tvillingarna är påhittade, men Affinity Konair grundar deras historia på andra överlevande Mengele-tvillingars. Därför gör det extra ont att läsa om allt det fasansfulla som händer och trots att det sällan beskrivs exakt vad de utsätts för så vänder det sig ofta i magen. Det är tungt att läsa, men samtidigt finns det så mycket hopp. Hon skriver utifrån de unga flickornas perspektiv, hur de tror på att det viktigaste är att de håller ihop och hur Pearl fantiserar om att utnyttja Mengeles eventuella goda sidor till att komma honom tillräckligt nära för att hugga honom med en brödkniv.

Så länge allting utspelar sig i Auschwitz är jag helt fast i historien. Men när ryssarna befriar lägret den 27 januari 1945 och de överlevande lämnar platsen för att försöka finna sig ett nytt liv haltar berättelsen en aning. Affinity Konar är nästan lite för enträgen om att lösa allting på bästa möjliga sätt och det känns inte alltid helt trovärdigt. Men i en otrolig historia kan ju även det mest otroliga hända.

De här historierna är viktiga och de kommer alltid att vara det. Oavsett om de är hundra procent sanna eller bara bygger på andra sanna historier. Därför är det här en bok som måste läsas.

Mischlinge
Affinity Konar
Förlag: Polaris (2017)
Betyg: 4


Läst som: E-bok och Ljudbok
Sidor/tid: 359 s/12 h 21 min

Levande skildring från ghettot

Ung_iheto_6878Då och då råkar man få syn på en bok som man instinktivt känner att ”den här måste jag läsa med en gång”. Och ibland händer det till och med att det är bland det bästa man läst.

Lite så är känslan efter att ha läst David Safiers Ung i ghettot. Bazar förlag, som ger ut boken, hade lagt upp ett utdrag ur boken på Instagram och jag kände mig fast redan där. Jag var helt enkelt tvungen att läsa den.

Första kontakten med David Safier som författare fick jag på Bokmässan 2013. En rolig tysk, som hade skrivit boken Dålig karma som lyckades med bedriften att vara både rolig och tänkvärd på en gång. Och han var dessutom riktigt trevlig att prata med.

Men det här är någonting helt annat än Dålig karma. Ung i ghettot handlar om 16-åriga Mira, instängd i Warszawas ghetto mitt under Förintelsen, 1943. Hennes kamp för att överleva när tyskarna (och judepolisen) börjar tömma ghettot – och inte minst kampen för att de hon älskar ska överleva. Mamman, som blivit i stort sett apatisk sedan pappan tog livet av sig. Lillasystern, som flyr verkligheten genom att berätta evighetslånga sagor om de 777 öarna. Och inte minst pojkvännen Daniel, som hellre vill vara tillsammans med sina låtsassyskon på barnhemmet in i döden än att rädda sig själv.

När boken börjar är Mira tuff, orädd och tar sig in och ut ur ghettot för att smuggla mat. Men situationen förvärras när tyskarna börjar beordra att fler judar ska bort – till arbetsläger tror de boende i ghettot, även om de anar att det är värre än så. Från att ha rört sig ganska fritt måste Mira gå till att gömma sig för att överleva. Frågan är hur länge hon ska lyckas få sina älskade att må bra tills allt är över. Och självklart undrar man hela tiden hur det ska gå, med tanke på att vi vet hur historien ser ur…

T T T T
Titel: 
Ung i ghettot
Författare: David Safier
Förlag: Bazar (2015)
Typ och sidor: Inbunden, 393 sidor

Utan tvekan (förra) årets bästa bok

miriamNär det är dags att sammanfatta 2014 års läsning behöver jag för en gångs skull inte fundera på vilken som var årets bästa bok. Jag blev helt överväldigad av Jag heter inte Miriam.

På sin 85-årsdag avslöjar Miriam sin mörka hemlighet för sitt barnbarn. Hon heter inte Miriam och hon är inte jude. I själva verket hette hon Matika och var rom. Men under transporten från Auschwitz till Ravensbrück väljer hon att ta över en död judinnas identitet. En hemlighet som hon väljer att behålla även när kriget är slut och de vita bussarna tagit henne till Sverige.

Det är fascinerande på många olika sätt. Miriam är en väldigt intressant person, som hade kunna. Hon tar hand om sina vänner, men hon är också rädd om sig själv. Och hon anpassar sig hela tiden efter den situation hon befinner sig i. Jag får också lära mig massor om romernas situation i Europa. Hur de visserligen behandlades bättre av nazisterna än judarna, men hur de i lägren stod längst ner.

Självklart är det en grym och hemsk historia, med tanke på när det utspelar sig. Tårarna rinner flera gånger och ilskan bubblar upp. Beskrivningen av hur Miriams lillebror ruttnar bort på grund av Mengeles experiment med noma-bakterien är vidrig.

Jag är imponerad av hur Majgull Axelsson har kunnat skriva det här. För mig skulle Miriam ha kunnat vara en riktig person. Det hon har varit med om har ju faktiskt hänt många andra på riktigt. Det gör att det samtidigt som det är en välskriven roman också blir viktig läsning.

T T T T T
Titel: Jag heter inte Miriam
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs (2014)
Typ och sidor: Inbunden – 451 sidor

Naivt och tankvärt

Pojken i randig pyjamas – John BoynePojken i randig pyjamas
John Boyne (2006)
Inbunden – 173 sidor

Bruno är en nioårig pojke som trivs bra med sitt liv i Berlin. Han älskar sitt stora hus som är fullt med överraskningar i alla hörn. Visst, hans syster är jobbig men hon är ju ett Hopplöst fall så det får man stå ut med. Och pappa är en stor och viktig man som till och med Furiren själv kommer och hälsar på. Men när han gör det förändras plötsligt Brunos liv helt och hållet. Plötsligt måste han lämna sitt fina hus tillsammans med familjen och i stället flytta till ett mindre, tråkigare hus i Allt Svisch – som han inte har en aning om vad det är och var det ligger.

Snart märker han att det inte finns någonting att göra i Allt Svisch, trots att det bor en massa människor granne med familjens hus så kan han inte träffa dem. Folket, som allihop bär randiga pyjamasar, bor nämligen på andra sidan staketet. Bruno blir så arg för att han är utstängd från dem och inte får vara del av pyjamasfolket. I stället får han ha tråkigt i sitt hus, utan vänner. Tills den dag han ger sig ut på upptäcktsfärd och träffar den jämngamla Shmuel. Men Shmuel tillhör pyjamasfolket och bor på andra sidan staketet så de får nöja sig med att prata. Och ju mer de pratar, desto mer avundsjuk blir Bruno på honom. De har så mycket gemensamt, men livet på andra sidan staketet verkar så mycket bättre.

Bruno förstår inte och ingen förklarar för honom vilka de andra är och varför han inte får träffa dem. Det enda han får veta är att de är judar, men inte varför det innebär att de måste vara innanför ett staket. Naiviteten i boken är helt underbar; det är ingen rak moralpredikan eller exakt skildring av livet i ett koncentrationsläger utan i stället är det ett helt annat perspektiv som historien berättas från. Tidvis blir man som läsare irriterad på att Bruno verkligen inte förstår någonting – han är ändå nio. Men när ingen vill förklara så blir inte saker och ting så självklara. Och hur de två pojkarna finner varandra trots att de har allt emot sig är verkligen fint. Framför allt imponeras jag över hur Shmuel vågar upprätthålla kontakten med Bruno och att han inte blir galen på Brunos oförstående (idiotiska, ibland) frågor om hans tidigare liv och livet bakom staketet.

Det är en annorlunda historia som helt klart är värd att läsa. För det är en del i historien som är viktig att komma ihåg och som man lätt kan tänka sig var helt annorlunda från ett annat perspektiv (till exempel ett barns) under den tiden allt hände. Det är lätt att vara efterklok när man vet precis vad som hände.

Invecklad familjehistoria

Änglarnas svar – Stefan EinhornÄnglarnas svar
Stefan Einhorn (2011)
Inbunden – 174 sidor

Den unga kvinnan Hanna kommer till Sverige med de vita bussarna i slutet av andra världskriget. Hon tvingas lämna kvar sin syster, har tidigare förlorat resten av sin familj och kommer till Sverige helt ensam. Väl där lyckas hon få jobb som barnflicka och den lille pojken i familjen blir hennes allt. Det hon har med sig sedan tidigare låter hon vara sin djupt bevarade hemlighet, ingen får veta någonting. Förrän mycket senare, vilket är där boken börjar.

Allting är tillbakablickar, berättade ur de olika personernas perspektiv. Den ena spinner vidare på det den andra redan berättat och till slut nystas hela den invecklade historien upp och det visar sig att det finns en hel del fler samband än vad man kunnat ana. Det är intressant hur Stefan Einhorn har lyckats skapa en historia som känns relativt trovärdig (jag känner mig tveksam till hur allt verkligen passar så bra ihop och löser sig) och som ändå har så många konstiga ingångar. Men som alltid med skildringar av Förintelsen så tycker jag de bitarna är intressantast. Berättelserna om ghettot i Polen och delar av livet i förintelselägret.

Man kan som läsare börja misstänka hur saker och ting hänger samman, men man lyckas ändå inte lista ut vad det är som ska hända. Det är spännande och sorgligt samtidigt som det finns en hel del hopp. Och som tur är en hel del lycka mitt i all desperation och mörka historia.

Starkt och trovärdigt

Sarahs nyckel – Tatiana de RosnaySarahs nyckel
Tatiana Rosnay (2006)
Inbunden – 388 sidor

Tioåriga Sarah lever i andra världskrigets Paris med sina föräldrar och lillebror. De är judar och tvingas bära stjärnan på kläderna, men hon har fått lära sig att vara stolt över stjärnan i stället för att tro att den är någonting negativt. Men en dag knackar polisen – den franska – på hemma hos familjen och alla måste följa med. Sarahs lillebror vill inte följa med, utan sätter sig i stället i de båda syskonens gömställe, ett inbyggt skåp. Sarah kommer på den fantastiska idén att låsa in sin bror, de kommer ändå inte vara borta så länge. Tror hon i alla fall.

2002 har det gått 60 år sedan den dag då så många franska judar fördes till den stora arenan mitt i staden och journalisten Julia Jarmond får i uppdrag att skriva om den nästan bortglömda dagen. Varför låtsas fransmännen som att ingenting har hänt, och vad var det egentligen som hände? I sin research inför artikeln snubblar hon över Sarahs historia och inser så småningom att den påverkar även hennes liv.

Sarahs berättelse är det starkaste i boken och ett tag önskar jag att författaren bara hade valt att skriva den. Men det är innan jag förstår hur Sarahs och Julias liv hör samman och vad som ska komma ut av det. När jag väl kommer så långt förstår jag Tatiana de Rosnays tanke och gillar att de båda historierna vävs samman, ett kapitel då varvat med ett kapitel nu. Jag förstår Sarahs desperation när hon inser att hon inte kommer att komma tillbaka och jag önskar för hennes skull att hon ska hinna hem och rädda sin bror, även om jag inser att det förmodligen är för sent. Naiviteten i de styckena är underbar, Sarah ger aldrig upp, hon SKA hem till honom.

Jag förstår även Julias frustration över hur fransmännen gömmer undan den här delen av sin historia, oavsett om de gör det medvetet eller inte. Tatiana de Rosnay visar även på att vi i resten av världen har valt att prioritera undan den, genom att påpeka att det är få personer i andra länder som hört talas om Vel d’Hiv-dagen, trots att vi annars matas med kunskaper om andra världskriget och förintelsen. På det sättet blir det också en lärorik historia som man kan ta med sig någonting mer än känslorna från.

MEN. Jag vet att jag börjar bli tjatig, men varför måste vissa stycken skrivas kursivt i vissa böcker? Och i det här fallet är det till och med hela kapitel – hela Sarahs berättelse är kursiv. Det behövs verkligen inte, jag förstår att det är Sarah som berättar ändå. När det är så långa delar handlar det dessutom om läsbarheten. Sarahs stycken blir jobbigare att läsa, speciellt om man som jag sträckläser boken. Den hade vunnit så mycket på att vara utan dem.