Förord – inte riktigt min grej

Read More

Fredag igen, vilket innebär att det är dags för Annikas bokbloggsjerka. Den här veckan ställer hon följande fråga:

Hur viktiga är böckernas förord egentligen? Läser du dem eller skippar du dem helt och hållet?

Det här med förord är nog faktiskt inte riktigt min grej. När jag börjar läsa en ny bok vill jag komma i gång med handlingen, inte läsa om vad författaren tänkte om allt innan hen började. Eller när någon utomstående ska skriva om hur fantastisk boken jag kommer att läsa är. Det vill jag inte veta före, jag vill bilda mig en egen uppfattning. Sedan man jag, i undantagsfall, bläddra tillbaka till förordet för att se vad det fanns för förklaringar till vissa saker,

Men det är mer undantag än regel. Oftast klarar jag mig alldeles utmärkt utan att läsa förorden.

Mot mina vanor

I vanliga fall läser jag ytterst sällan förordet till en bok (eller efterordet för den delen, i de fall då det i stället ligger där). Jag brukar inte hitta någonting som intresserar mig där och när jag börjar läsa en bok är det för själva historien. Då vill jag rakt på den, inte ha några förklaringar eller andra historier före. Jag väntar mig alltid en uppräkning av folk som har varit till nytta för författaren eller, i de fall någon annan skrivit det, en lång förklaring till varför just den här boken är så fantastisk. Men det får mig ofta att tappa sugen. Därför brukar jag hoppa över dem.

Men i dag fick jag ögonen på ett förord som fångade, och behöll min uppmärksamhet.

“Den här bokens tillkomst är en roman i sig. På 1950-talet var jag en ung, okänd författarinna i New York, som hade skrivit sedan hon var två och ett halvt år gammal. Som nioåring började jag skicka in noveller till The New Yorker som jag prompt fick i retur. Redaktörerna tog mig för en vuxen människa som inte kunde skriva.”

Någonting i Rona Jaffes berättelse om hur Det bästa av allt kom till fascinerade och fångade mig. Hur hon i princip fick ett ämne tilldelat sig (kontorsflickor i New York) och beslutade sig för att göra det bästa av det. Hur hon på ett år gick från att nyss ha flyttat hemifrån till att bli en hyllad författare. Hur kvinnor tackat henne för vad de gjort för dem.

Ett kort, koncist och bra skrivet förord som gav mig någonting mer. Förvånande nog. Och förhoppningsvis lever boken upp till vad förordet har bäddat för.

Fångad av ett förord

Normalt sett gillar jag inte att läsa förord och efterord till böcker, men när jag plockade upp En geishas memoarer av Arthur Golden råkade jag läsa förordet utan att jag egentligen förstod att det var just ett förord. Och tur var väl det. För det förklarade en del saker som jag funderat på, och som gjorde att jag bara blev ännu mer nyfiken på boken.

Det fick mig fast helt enkelt.