Jag gillar inte Allan!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Jonas Jonasson
Piratförlaget (2010)

På sin hundraårsdag får Allan plötsligt för sig att han tröttnat. Och kliver helt enkelt ut genom fönstret på ålderdomshemmet där han bor. Och det är där allt börjar. Allt det absurda, det konstiga, det knöliga, det … Ja, ni fattar.

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva en recension på den här boken. Jag läste ju trots allt ut den i somras. Men jag tror inte att jag kan skriva en normal recension. Jag har muttrat och gnällt på den här boken ganska länge nu. Men det var först gårdagens enkät som fick mig att inse att jag faktiskt borde ta mig i kragen och formulera mina tankar.

Det är svårt. Jag har behövt bearbeta Allan. Rejält. Han är inte någon som man bara har med sig en stund och sen släpper. Han är för… jobbig… för det. Och jag har haft svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Varför jag inte gillar Allan. Eller varför jag inte gillar boken. Det är lite svårt att säga vad som är vad. Men jag har försökt att lista saker jag irriterar mig på.

  • Allan känns inte riktigt trovärdig, som person. Som handling är det uppenbart att det inte är “sant” och det menar jag inte heller att det borde vara.
  • Han är för mycket. Helt enkelt.
  • Det blir för många absurda, knäppa, konstiga saker på rad. Jag hade kul de kanske första sidorna, men sen kunde jag konceptet. Och tröttnade.
  • Det är Forrest Gump gånger 20. Minst. Och det är ju nästan så att Forrest Gump är i skruvaste laget.
  • Allan är lite irriterande. Inte någon mysgubbe, utan mer den där gnällige, tjurige gubben. I mina ögon.
  • Jag tycker inte att det är så roligt. Jag kanske fnissade någon gång i början, men inte sen. För jag kan inte riktigt se vad som är roligt.
  • Det är för stor upptrappning. Jag hade behövt att någonting är lite mer nedtonat emellanåt, för det blir lite svårt när nästa kapitel hela tiden ska vara värre än det första.

Trots detta läste jag ut hela boken. Jag närde någon sorts förhoppning om att den känslan jag hade under de första trettio-femtio sidorna skulle komma tillbaka mot slutet. Men tyvärr så gjorde den det inte.

Det är dock helt klart att den har berört mig. Jag kommer inte att glömma boken. Snarare tvärtom. Den är kanske egentligen inte dålig. Jag irriterar mig inte på språket, eller hur den är skriven. Utan mer på att det är för mycket. För mycket för att jag ska orka med det och tycka om det. Den lämnade ingen bra känsla efter sig hos mig. Men jag kommer alltid att minnas den. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång i framtiden igen. Men det vet jag inte.

Besviken

Den förlorade symbolen – Dan BrownDen förlorade symbolen
Dan Brown
Albert Bonniers förlag (2009)

Efter tips från mina vänner läste jag för ett par år sedan Da Vinci-koden av Dan Brown. De hade tyckt att den var helt fantastisk och att jag borde läsa den. Så det gjorde jag, och tyckte att den var väldigt bra. En riktig sträckläsningsbok.

Förra året tog jag så tag i Änglar och Demoner. Och i det här fallet blev jag helt såld, den var verkligen fruktansvärt bra. Jag fastnade totalt. Jag tyckte nog att Dan Brown var ett geni, kanske nästan en 2000-talets Agatha Christie i manskropp.

Men för ett tag sedan läste jag ut hans senaste bok, Den förlorade symbolen. Jag hade verkligen velat kunna säga att den var lika bra som i alla fall Da Vinci-koden, men tyvärr så kan jag inte göra det. Jag skulle vilja kunna stå fast vid min tanke om att han är en Agatha Christie i manskropp, men det kan jag tyvärr inte heller göra.

Jag blev riktigt besviken. Fast samtidigt var jag tvungen att fortsätta läsa och se vad som hände. Dan Brown har inte alls samma möjligheter och är inte på långt när lika skicklig som Agatha Christie. Han har skrivit en historia, och den skrev han i de båda tidigare böckerna också. Ingenting nytt händer. Förutsägbart, och inte alls några oväntade vändningar.

Eller jo, kanske, men oväntade vändningar som är likadana som de tidigare böckerna, så att de blir väntade i stället.

Tråkigt. Men tyvärr så var det nog den sista Dan Brown-boken jag orkade längta efter. Jag kan inte säga att jag inte kommer att läsa om han kommer med en ny, men jag hoppas i så fall att det dröjer och att han har lärt sig något nytt. Annars blir det inget bra.

(Originalet publicerades den 4 maj på Booklovin’)

Tacka vet jag snyltlöken

Liftarens guide till galaxen – Douglas AdamsLiftarens guide till galaxen
Douglas Adams
(1979)

En helt vanlig torsdagmorgon vaknar Jordbon Arthur Dent med insikten om att det står en bulldozer i hans trädgård. En bulldozer från kommunen, vars mål är att riva hans hus till förmån för en ny motorväg. Samtidigt, vilket Arthur dock inte vet om, finns även ett rymdskepp fullt med vagoner, som vill förgöra hela Jorden.

Hans arbetskamrat Ford Prefect är den som avslöjar hemligheten om jordens undergång för honom. För Ford är i själva verket en liftare från en annan planet. Han reser runt i Universum för att skriva till den nya upplagan av “Liftarens Guide Till Galaxen” och råkade bli kvar på Jorden lite för länge.

Tillsammans möter de alltså jordens undergång och blir utkastade i Universum. Men tack vare Fords liftarkunskaper och den lilla mystiska boken lyckas de bli upplockade av ett rymdskepp. Men självklart är inte problemen slut riktigt där…

Den här boken sägs väl vara något av en klassiker. Men trots det har jag svårt att tycka om den. Jag har innan hört att den ska vara så fantastisk och så vidare. Men jag tycker faktiskt inte det.

Jag gillar inte stavningarna (se tidigare inlägg), jag har svårt att gilla den underfundiga, brittiska tonen som ska finnas där (men som jag kanske inte riktigt ser, jag tycker inte om all fakta även om det visserligen är fabricerad fakta och krävs för att man överhuvudtaget ska kunna hänga med och jag gillar inte riktigt själva handlingen. Jag skulle nog kalla den för lite science fiction/fantasy och ingen av de kategorierna är riktigt min smak. Så tyvärr.

Dessutom är jag ju egentligen inte klar bara för att jag läst ut den boken. I själva verket finns det fyra delar till. Men jag tror jag lämnar dem åt sitt öde. Det var ingenting för mig.

Dock finns en fras som jag tycker är riktigt rolig:

– Men hur kom du hit då?
– Det var ingen konst. Jag liftade med en snyltlök.

(Originalet publicerades 16 januari 2010 på Booklovin’)

Riktigt upprörande läsning

Inspärrad – Teresa CooperInspärrad
Teresa Cooper
Bra Böckers Förlag

Det är vad Teresa Coopers Inspärrad visade sig vara. Jag blev arg, irriterad, gråtfärdig, upprörd och helt slut av att läsa den. Hur kan människor få bete sig så här utan att någon reagerar, säger till eller gör någonting?

Teresas mamma har psykiska problem och hennes pappa är alkoholist. Trots detta envisas socialtjänsten med att ideligen skicka hem henne och hennes två syskon till pappan, som egentligen inte klarar av att ta hand om dem. Dessutom trivs de bra mycket bättre hos en annan kvinna, som de får vara hos emellanåt.

Till slut kan de dessutom inte längre bo där och socialtjänsten måste hitta på en annan lösning. Trots att Teresa sköter sig, är språkbegåvad och duktig på handarbeten hamnar hon på en klinik för flickor med psykiska problem. Ingen vet varför hon egentligen är där; varken Teresa eller någon i personalen.

Hon kan inte vara kvar där, det är de övertygade om. Så socialtjänsten kommer med ett nytt förslag. Visst skulle väl Teresa må bra av att komma ut på landet; se lite natur och hav, och umgås med flickor i hennes egen ålder? Det låter väl inte helt fel? Nej, tycker Teresa, det låter ju helt underbart.

Problemet är att Kendall House i Kent inte alls är så som det lät innan. I stället för att få njuta av naturen blir hon inspärrad i ett hus, där alla fönster och dörrar är låsta. Att gå ut, röka en cigarett, se på teve eller ha ett husdjur är privilegium som man måste förtjäna. Och så fort Teresa sätter sin fot innanför dörren får hon dessutom börja äta mediciner – för vad vet hon inte, och ingen vill säga varför heller.

Och så fortsätter det. Medicin efter medicin, flera gånger dagligen. Självklart påverkar det Teresa, som var frisk och kry när hon kom dit, men nu bara blir sjukare och sjukare. “Hypokondriker” snäser personalen och lyssnar inte på Teresas skrik om att hon blir neddrogad. Dessutom verkar det som att de andra flickorna hatar henne, och av någon anledning är det alltid Teresa som blir straffad efter deras bråk; med att gå i nattlinnet en hel vecka, att få mer medicin injicerad och bli inspärrad i bestraffningsrummet.

Hon blir sämre och sämre, och börjar dessutom skada sig själv. Vilket självklart spär på personalens argument om att hon är galen, sjuk, helt borta. Men Teresa förstår ingenting; varför är hon där?

Det är så hemskt, fruktansvärt och helt sjukt. Jag har svårt att ta till mig att det här faktiskt hänt, för mindre än trettio år sen. I England. Hur fungerar de människor som arbetar med att varje dag droga ner små flickor som egentligen inte behöver det?  Hur kan man på något sätt må bra av det?

Tankarna som väcks är mest frågor. Hur, hur och åter hur. Samtidigt blir jag imponerad av Teresas historia; hur hon hela tiden fortsätter kämpa trots att hon bara vill ge upp och att hon lyckas leva ett normalt liv i dag. Att hon dessutom kämpar för att få ursäkter från dem som utsatte henne för det och jobbar med att hjälpa andra flickor som utsätts för övergrepp på liknande eller andra sätt är värt en enorm eloge.

Bra bok, men hemsk historia.

(Originalet publicerades den 6 juli 2010 på Booklovin’)

Jätteråttor och överdrivna vardagsproblem

Fånge i hundpalatset – Martina HaagFånge i hundpalatset
Martina Haag
Piratförlaget (2010)

Jätteråttor, feltankade bilar, Mariotokiga barn och köttävlingar. Allt som man knappt ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hända, händer såklart Martina Haag. Och det är väl tur för henne, för vad skulle hon annars skriva om?

Boken är en samling av Martinas krönikor och kåserier från mama och Aftonbladet, men  innehåller även en del nyskrivna små påhitt. Hon radar upp den ena konstiga upplevelsen efter den andra, i ett tappert försök att lätta upp vår vardag.

Visst fnissar jag till emellanåt, sådär lite lagom tyst för mig själv. Men de där små fnissen är ganska sällsynta. Men de finns där; till exempel när det handlar om sonen som knappt kan prata om något annat än Mario eller de små korta listorna över saker Martina inte ville höra om eller funderar på. Men incidenten när Martina försöker äta ett kilo kött är rätt äckligt. Och när hon tankar sin mans bil med bensin efter ivriga förmaningar om att det är en dieselbil, blir det mest pinsamt.

Men det egentligen enda som jag verkligen gillar med samlingen är den lilla följetongen om källaren. Den får mig att fundera och bli riktigt nyfiken. Vad är det egentligen som gömmer sig inne i rummet med allt specialfoder för vakthundar? Spöken? En luffare?

Mitt tips är nog dock att nöja sig med en liten, liten dos av Martina Haag då och då. Det är väldigt lätt att komma till den droppe som får bägaren att rinna över, och då är det verkligen inte ens nästan roligt. Mest pinsamt och lite fånigt.

(Originalet publicerades den 1 juli på Booklovin’)