Nej, jag tror inte på det här

På jakt efter Sgt Pepper
Gunnar Nordström
Anderson Pocket 2011
Inbunden – 284 sidor

James West är nattchef för en New York-tidning och helt besatt av The Beatles, speciellt deras album Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band. En natt lyckas han förverkliga sin stora dröm – att få med alla låttitlar från skivan som rubriker i tidningen. Han är mycket stolt över sin bedrift, men chefredaktören håller inte med. James sätts i karantän genom att flyttas till tidningens reseredaktion. Men det ser han inte som någonting negativt utan ser chansen att få göra det han länge drömt om – ge sig i väg och leta reda på verklighetens Sgt Pepper, den man som måste ha stått som förebild för Lennon och McCartney. Med lite lögner och en del tur tar han sig till Liverpool för att påbörja sitt sökande.

Eftersom jag också är en smula Beatlesgalen trodde jag verkligen att det här skulle vara någonting för mig. Innerst inne hoppades jag att det skulle finnas en möjlighet att den här boken skapade lite samma känsla som Jävla John. Men oj, vad fel jag fick. Visst, det är lite charmigt och jag gillar idén med Beatlesrubrikerna i tidningen. Men sedan känner jag att trovärdigheten brister. Det blir för många lyckliga sammanträffanden och allt faller på plats lite för snabbt när han väl börjar sin resa i Liverpool. Plus att jag inte tycker om James West som person, boken är dåligt korrläst och Gunnar Nordströms språk är aningen slarvigt. Men framför allt gör den bristande trovärdigheten att jag aldrig riktigt fastnar för den här boken. Jag tror inte på att Sgt Pepper faktiskt går att hitta och det gör det hela mindre lockande.

Tyvärr, för jag hade verkligen hoppats att det här skulle bli en rolig historia.

Lockande läsning

Ett sätt att fånga mig som läsare är helt klart att försöka sig på någon sorts skönlitterär roman som även involverar Beatles. Tokig i dem som jag är så lockas jag även av andra som är lika tokiga. Det var därför jag fångades av Eva Dozzis Jävla John, som är en av de bästa böcker jag läst.

När jag för ett tag sedan läste om På jakt efter Sgt Pepper av Gunnar Nordström hoppades jag att den skulle kunna vara i närheten av Jävla John. Det är den inte, men så här en bra bit in i den kan jag konstatera att den är lättläst och en smula underhållande. Även att allt löser sig lite för lätt hela tiden och inte känns hundraprocentigt trovärdig. Men huvudpersonen James West är helt klart Beatlestokig. Vilken nattchef skulle få för sig att få in alla låtar från albumet Sgt Peppers lonely hearts clubs band som rubriker i en och samma tidning?