En klart godkänd Harry Potter

Read More

När det kommer en uppföljare till en av ens största favoriter genom tiderna är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Även om jag tänker att jag inte ska ha några förväntningar alls så är det klart att de ändå på något sätt är höga. Dels på den nya boken – kan det verkligen funka? Dels på sig själv som läsare – kommer jag att få ut nåt av det även nu, många år senare?

Under läsningen av Harry Potter and the cursed child pendlar jag många gånger mellan vad jag tycker. I början känner jag mig besviken. Scenerna i början är en direkt fortsättning på epilogen i Harry Potter och Dödsrelikerna och ganska tradiga, ärligt talat. Harry och Ginny ska släppa i väg sin son Albus till Hogwarts för första gången (äldste sonen James går redan där), liksom Hermione och Ron vars dotter Rose ska börja där, och både förväntningarna och rädslan är skyhöga. Väl på tåget sätter sig Albus i samma kupé som Scorpius Malfoy – Dracos son – och Rose överger honom. Sedan rusar tiden på i högt tempo, Albus blir insorterad i Slytherin och hånad över att en Potter hamnar i “fel” elevhem. Men efter det följer inte så mycket om livet på Hogwarts, författarna är ivriga att hoppa tre år framåt i tiden och det går så fort att man knappt hänger med. Därav en stor del av besvikelsen. Det går helt enkelt för fort i början, jag hinner inte lära känna karaktärerna ordentligt.

Men det blir bättre. När Albus och Scorpius börjar sitt tredje år börjar deras stora äventyr. De vill hjälpa Delphi Diggory och hennes släkting – Cedric Diggorys pappa – att ta sig tillbaka i tiden, ändra den och få Cedric att överleva den magiska trekampen (från Harry Potter och den flammande bägaren). Hela händelseförloppet triggas dessutom ytterligare av ett rejält bråk mellan Harry och Albus, som gör att Albus med alla medel vill visa sig duglig och göra om någonting bättre än vad hans pappa hade gjort.

Själva “äventyret” har vissa brister, det känns som en del saker löser sig alldeles för enkelt och ibland tänker jag lite “men om det bara är att göra så, varför har ingen gjort det åratal innan då?” Emellanåt är det bara en massa trollformler som enkelt kastas fram och tillbaka och ett väldigt resande i tiden. Men det blir aningens bättre mot slutet.

Och karaktärerna då. Efter att jag läst klart läste jag omdömen på Amazon och förvånas över hur många som är arga över hur personerna agerar. Det finns en massa “Så skulle Harry aldrig säga eller göra”. Men det är klart han kan. 36-åriga Harry är inte samma person som 17-åriga Harry och det är klart att det har hunnit hända en hel massa saker som påverkat honom sedan den senaste boken. Därför är det rätt skönt att han har fått åldras, men ändå fortfarande göra misstag och att han är mänsklig. Likaså Albus och Scorpius är bra karaktärer, båda är oroliga för vad omgivningen ska tycka om dem och hur det ska gå för dem i livet och det kommer fram fint.

Hur är det att läsa ett manus? Det funkar faktiskt riktigt bra. Mycket tack vare att det redan är en så inarbetad miljö och färdiga karaktärer. Vi som är riktiga Harry Potter-fan har inga problem att se scenerna framför oss – vi har ju redan skapat dem eller sett dem på film. Det enda som jag har lite svårt för är att konversationerna emellanåt blir lite stolpiga. Allt måste ju sägas i dialog och en del grejer hade varit bättre om de fått komma fram mellan raderna i vanlig text.

Sammanfattningsvis. Det är en bok för oss som redan innan älskade Harry Potter-världen. Hela boken bygger på tillbakablickar och blir en nostalgitripp. Har man inte den tidigare relationen till böckerna är den garanterat sämre. Men såhär blir det en klart godkänd fortsättning på historien.

MEN. Det räcker nu. Jag hoppas att J K Rowling står fast vid vad hon sagt att det inte ska bli fler historier.

Harry Potter and the cursed child
J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
Förlag: Little brown book group (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 330 sidor
Betyg: T T T

Ett rejält missförstånd

Read More

Jag känner mig lite dum. Jag sitter nämligen här och väntar på min Harry Potter-bok och trodde verkligen att jag skulle ha kunnat vara i full färd med att läsa den just nu. Men nej. Och det bara för att jag inte tog reda på hur det verkligen ligger till.

Jag förhandsbokade den nämligen från en nätbokhandel (skit samma vilken) för ett tag sedan. I tron att jag då skulle få den direkt när den hade släppts. Ja, inte samma dag som den släpptes förstås, eftersom det var en söndag (31 juli). Men åtminstone dagen efter.

Hade jag tänkt/läst/undersökt saken lite mer hade jag insett att det inte är så det funkar. En förhandsbokning innebär att boken skickas när den har släppts. Så släpps den på en söndag skickas den på måndagen. Och så tillkommer de vanliga fraktdagarna. Och eftersom jag var dumsnål och valde gratisfrakten innebär det att det förmodligen kommer ta till slutet av veckan.

Vilket i och för sig inte spelar någon roll. Boken blir ju inte sämre för att jag får vänta ett par dagar till. Men ändå. Hade jag inte fått för mig att förhandsboka hade jag ju bara kunnat gå in i en bokhandel igår eller i förrgår och komma ut med den. Då hade jag varit en bra bit in nu.

Men men. Jag tröstläser väl lite Morden i Grantchester så länge och fortsätter vänta. Det är ju faktiskt inte så farligt. Jag hade ju kunnat vänta på något helt annat än en Harry Potter-bok.

Snart dags för ett trevligt återseende

Read More

1999 kom den första boken om Harry Potter på svenska; Harry Potter och de vises sten. Jag var nio år och en bokslukare av rang. Jag minns inte exakt hur jag fick reda på boken, men av någon anledning hittade jag den och fastnade. (På den tiden läste jag faktiskt lite mer övernaturligt; Narnia, Sabrina Tonårshäxan och liknande) Så när min fröken ett par veckor senare kom och sa att hon hittat en bok hon trodde skulle passa mig kunde jag svara att jag redan hade läst den. Med tillägget att jag gärna redovisade den så att alla andra också fick tips om den.

Jag var som sagt nio år och Harry, Ron, Hermione och de andra elva. Och efter det följdes vi åt. Någonstans runt den fjärde eller femte boken började jag läsa dem på engelska och vi kom ännu närmare varandra. Jag var verkligen fast och varje gång ett nytt datum kom för när nästa bok skulle släppas noterade jag det noggrant, oavsett om det var svenska eller engelska. De skulle såklart läsas på båda språken.

I takt med att figurerna utvecklades hände såklart samma sak med mig. När de sista böckerna kom var jag 15 och 17, och egentligen inte så intresserad av häxerier och liknande saker. Men det spelade liksom ingen roll. För jag var intresserad av karaktärerna, de var mina vänner och jag måste ju få veta vad som händer med dem.

Jag har skrivit om det förut, men Hermione betydde oerhört mycket för mig. Jag ser så mycket av mig själv i henne, och har hela tiden gjort det. Hon är plugghästen som bara måste tala om för alla andra vad som är rätt hela tiden och hon är lite utanför. Men hon är tuff ändå. Och hon blev en så oerhört bra förebild för en ung plugghäst som jag själv. Jag hade mycket väl kunnat göra som henne och be om hjälp för att kunna gå på flera kurser vid samma tid på gymnasiet, om det bara hade varit möjligt i den här världen.

Så nu när jag nästan tio år senare får chansen att återse den där världen igen tar jag den. Nästa vecka släpps boken Harry Potter and the cursed child, som egentligen är ett nyskrivet teatermanus av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne, om en vuxen Harry Potter och hans familj. Teatern har premiär på West End i London den 30 juli, och dagen efter släpps boken. På engelska. Så nu är jag där igen. Jag har nästan räknat datum och jag har förbeställt den.

Nästa vecka ska jag alltså få återse mina vänner igen. Jag längtar, och hoppas att det ska bli ett trevligt återseende trots att vi allihop växt och förändrats en hel del sedan sist.