TidningsIda

– om böcker och språk

Reafynden (de första?)

Ja, jag var faktiskt på bokrean redan före jobbet i morse, men jag har tyvärr inte hunnit fotografera dem än. Men det här är alltså vad jag lyckats samla på mig:

reafynd

Akademibokhandeln (ta fyra, betala för tre)
• Konsten att höra hjärtslag – Jan-Philipp Sendker. En bok så många nämnt att jag nu tyckte att det var dags att undersöka den själv.
• Den färglöse herr Tazaki – Haruki Murakami. Trots att jag har två olästa Murakami (1Q89) kunde jag inte låta bli att skaffa en till.
• Mirakelverkstaden – Valerie Tono Cuong. Också stått på att läsa-listan länge.
• Mrs Dalloway – Virginia Wolf. Jag har som regel att köpa minst en klassiker varje bokrea. I år kändes den här mest tilltalande, både till utseende och innehåll.

Dillbergs bokhandel
• Vaggvisor för små kriminella – Heather O’Neill. Velat läsa typ hur länge som helst, och den kommer definitivt att vara först ut.

Har du fyndat något i dag?

reafyndstapel

Det bästa av allt? Jag hade bestäm mig för att inte handla för mer än 300 kronor – och slutsumman blev 297 kronor.

Temadagstipset: Löpningens dag och vegetariska dagen

Temadagstipset

Vad är det här? Det finns många temadagar i vår kalender och nu förtjänar de att firas på ett litterärt sätt. Därför ska vi tillsammans hjälpas åt med att varje temadag tipsa om en bok som på något sätt anknyter till dagens tema.

Hur: Du får vara precis hur logisk eller långsökt du vill, bara du förklarar varför just den bok du tipsar om passar ihop med den här dagen. Svara antingen i kommentarsfältet eller i din egen blogg, men väljer du det sistnämnda vill jag att du länkar till din blogg så jag kan hitta dit. Du behöver självklart inte vara med på varenda temadag, hoppa med när du känner för det och har ett bra tips.

Dagens tema: Löpningens dag och vegetariska dagen

Huvudfokus i Chris Cleaves Guld är visserligen tempocykling, men i deras träning för att bli redo för OS i London blir det säkert även en hel del löpning. Boken handlar om de två bästa kompisarna som måste kämpa mot varandra, när bara en av dem kan få representera sitt land på hemmaplan. Och självklart finns det även en del personliga problem som gör det svårare att konkurrera.

Annars finns ju även Vad jag talar om när jag talar om löpning av Haruki Murakami, men just den boken har jag inte läst. Dock flera andra av Murakami och de har jag på något sätt tyckt om, fast de är ganska konstiga.

När det gäller det vegetariska har jag dock lite svårt att komma på något bra tips, men du kanske har något?

Nästa temadag: Den 2 februari

Så otroligt svårt att bedöma

Fågeln som vrider upp världen
Haruki Murakami
Norstedts 2008
Pocket – 742 sidor

Jag har nu försökt smälta Fågeln som vrider upp världen i en hel månad. Och det är sannerligen inte det lättaste. Ibland försöker jag mig på, mitt under tiden jag gör någonting annat, att försöka bestämma mig för vad jag egentligen tyckte om min semestertegelsten. Men det finns några punkter som ställer till det för mig.

  • Just tegelstensperspektivet, jag tyckte att boken var alldeles för lång – det är en av de saker jag kan bestämma mig för.
  • Det faktum att jag emellanåt var tvungen att hoppa tillbaka igen och läsa om, för att jag helt enkelt inte hundraprocentigt förstått vad det var som hade hänt.
  • Att det ju är Murakami som har skrivit och att jag har tyckt om de två tidigare böckerna jag har läst.
  • Det gick ju ibland inte att sluta läsa.
  • Jag får hela tiden för mig att jag har missat några gömda, viktiga symboler.

Och allt det där gör det relativt svårt att sammanfatta min upplevelse av boken. Men kanske är det just det som visar vad jag egentligen tycker. Den har satt spår i mig och jag kommer definitivt aldrig att glömma den. Jag skulle aldrig kategorisera den som en av de bästa böcker jag har läst, men det är ändå en otroligt unik bok. På ett sätt känns det inte rätt att ens försöka bedöma den utifrån de perspektiv jag vanligen använder mig av. För det här är som sagt inte vanlig läsning. Hur nu det går till.

Men efter mycket om och men har jag bestämt mig för (på något sätt) att jag ändå tyckte om den. Jag förstår fortfarande inte allting som händer i Toru Okadas liv och vissa delar av boken har jag svårt att förstå hur de hör ihop med honom över huvud taget. En av de saker jag tycker om med Murakami är just blandningen av det vardagliga och det surrealistiska och det är en väldigt bra beskrivning av den här boken. Katter och fruar som försvinner, män som klättrar ner i brunnar och på så sätt når en annan värld och nyckelfåglar som bara dyker upp ibland.

Låter det konstigt? Det är det och jag tänker inte ens försöka mig på att förklara mer. Jag tycker att du ska läsa den själv och bilda dig en egen uppfattning. För jag tror inte att två personer uppfattar den här boken på samma sätt. Och att det är just det som är tjusningen med den.

Något överraskande

Norwegian wood lockade mig både på grund av Beatleslåten i titeln och på grund av författaren. Och det visade sig vara lika bra som jag hoppats. En annorlunda, men vacker kärlekshistoria som emellanåt är riktigt konstig, men stundtals också är fantastiskt känslomässig och underbar.

Krönikesamlingar är i vanliga fall inte min kopp te, men Liza Marklund lyckades motbevisa mig när hon släppte sin Nya röster sjunger samma sånger. Genom att strukturera upp samlingen med olika teman och att knyta an till den ena med den andras hjälp skapar hon en röd tråd som gör att det känns som att de olika texterna faktiskt hör ihop på riktigt och inte bara har råkat slängas ihop i samma bok.

1 165 sidor i solen

En vecka med sol, bad, god mat och bara njutning. Och självklart läsning. Två böcker, 1 165 sidor – det borde väl räcka? Jag ska ju trots allt inte läsa hela tiden. Och skulle det råka ta slut finns det väl någonting att köpa på plats. Men jag tror att det ska gå bra och ger mig en bra anledning att ta mig an den tegelsten jag väntat med så länge.

Kort sagt, jag tror att jag är redo att åka mot Kreta i morgon!

Dags att ta tag i allting

Den senaste veckan har verkligen inte varit på topp varken när det gäller läsandet eller bloggandet. Mycket annat har kommit i vägen och lusten har trutit. Men nu får det vara slut på det, nu är sommaren på väg att dra i gång på riktigt. Nu ska här läsas, bloggas och njutas (snart i alla fall, mina semesterveckor börjar på fredag). Och för att få någon struktur på vad jag vill hinna med i sommar passar ju Lyrans senaste tematrio utmärkt:

Vad planerar du att läsa i sommar? Berätta om tre planer (för visst har du väl det?)!

  1. I går hämtade jag hem Agaat av Marlene van Niekerk från biblioteket, så självklart måste den bli en av de första planerna. Det är en bok jag har längtat efter att läsa sedan jag läst recensioner (bland annat hos Lyran) som verkligen älskat den. Det finns dock ett litet problem – den är 700 sidor, tung och jag åker hem till mina föräldrar på fredag. Inte den mest ultimata resboken, men det får fungera.
  2. Nästa vecka bär det av till Kreta och för att effektivisera min bokpackning dit har jag sparat ytterligare en tegelsten till den resan. Med dit får nämligen Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen följa. Förmodligen borde jag klara mig ganska bra under veckan med den (jag kan ju ändå inte läsa hela tiden), men det blir nog ändå någon tunnare reservbok som får följa med också.
  3. Helt spontant köpte jag för ett tag sedan Little Bee av Chris Cleave men det har ännu inte blivit av att jag har läst den, trots att jag föll handlöst för det jag läste om den på Adlibris. Och när jag har hittat tankar om den ute i bokbloggsvärlden blir jag bara ännu mer sugen, så snart måste den öppnas.

Det blev tre väldigt specifika planer, och därigenom blir det plats för en massa annan trevlig läsning.

Redo för sommaren? Ja.

Klassiskt, men ändå inte

Norwegian Wood – Haruki MurakamiNorwegian Wood
Haruki Murakami (1987)
383 sidor

En ung man och en ung kvinna som blir kära i varandra. Det hade kunnat vara hur klassiskt (och tråkigt) som helst, men det blir det inte. Och tack för det. I stället blir det hela komplicerat. Visserligen är väl alla kärleksromaner komplicerade, men det här har en helt annan twist. Huvudpersonen Toru är kär i Naoko, som förut var hans bästa väns flickvän. Tills vännen tragiskt tog livet av sig.

Men det kan inte bli dem, eftersom Naoko inte mår speciellt bra psykiskt. Hon blir inlagd på ett hem för självhjälp och de kan bara träffas sporadiskt. I stället skriver Toru brev till henne, oavsett om han får svar eller inte. Han känner något väldigt speciellt för henne, även om han nog innerst inne inser att det inte kommer kunna bli dem.

Det är sorgligt, men på samma gång väldigt hoppfullt. Det är vackert och fint. Annorlunda framför allt. En av de saker som tilltalar mig mest är att det är Toru som får vara huvudperson och att det är kärleksproblem ur en ung mans perspektiv, utan att allt hela tiden handlar om sex.

En klassisk kärlekshistoria, fast på samma gång något helt annat. Och det är det som är så bra.

Hoppfullt augusti

Om juli var årets sämsta läsmånad, så har nog augusti (än så länge) potential att bli en av årets bättre. Jo Nesbö gav mig en spännande och bra läsupplevelse och just nu svävar jag bort i Haruki Murakamis mysiga och kärleksfulla värld med Norweigan Wood.

Bara titeln gör ju visserligen en Beatles-tok förälskad, men innehållet lever också minst sagt upp till det. Den är långt ifrån så konstig och knäpp som Kafka på stranden (än så länge i alla fall, jag vet ju inte vad jag har att vänta mig), men den är verkligen bra so far.

Så augusti börjar minst sagt bra!