Lite segt, men välskrivet

Read More

Hjorth/Rosenfeldt – FjällgravenFjällgraven – Hans Rosenfeldt & Michael Hjorth.
Sex lik hittas i en grav uppe i fjällen och eftersom man inte vet vilka de är eller var de kommer ifrån så kallar Riksmordkommissionen snart in. Och den här gången är kriminalpsykologen Sebastian Bergman självklar att få följa med – resten av gruppen fick faktiskt en helt annan bild av honom i det senaste fallet. Men att ta reda på vilka de mördade är är inte det lättaste och Sebastian har svårt att förstå varför han ska vara där; de har ingen mördare och inga mördade att förstå. Men huvudsaken är att han får vara nära sin nyfunna dotter.

I en parallellhistoria utreder en journalist på Uppdrag granskning två invandrares försvinnande. Och det här med den här delen av historien som det blir aktuellt och kopplat till vår samtid och tiden som boken utspelar sig i. Den delen är egentligen mer intressant än morden, även om det är ganska uppenbart att de ju på något sätt ska vävas samman till slut.

I Rosenfeldts och Hjorths andra del om Sebastian Bergman började jag precis se hans mänskliga sidor och nästan börja tycka synd om honom. Men den tiden är förbi nu igen. Även om Sebastian inte längre knullar runt på samma sätt som tidigare och är trevligare mot sina arbetskollegor så är han ett riktigt svin mot en av de han älskar – och det går inte att komma ifrån att han är oerhört självisk. Men samtidigt är det någonting som engagerar och det är ganska skönt att få tycka illa om en huvudkaraktär i en bok.

Och det är välskrivet, har driv och är spännande. Men det är samtidigt något tråkigare än de tidigare böckerna. Det höga tempot har försvunnit, vilket även Sebastian Bergman själv konstaterar mot bokens slut genom att säga att det var en väldigt tråkig väg den här gången. Kanske kände författarna själva att de inte riktigt nådde upp till samma topp som tidigare.

Men egentligen gör det inte så mycket. Det blir en trevlig spänningsroman ändå.


Titel:
Fjällgraven
Författare:
Hans Rosenfeldt & Michael Hjorth
Förlag och år: Norstedts 2012
Typ: Inbunden – 425 sidor

Nu är jag inte irriterad längre

Lärjungen – Rosenfeldt & HjorthLärjungen
Hans Rosenfeldt, Michael Hjorth
Norstedts 2011
E-bok

Tidigare i år läste jag första boken om psykologen Sebastian Bergman, Det fördolda. Kort sagt så fastnade jag för spänningen och drivet i boken, men irriterade mig något oerhört på just Sebastian Bergman. Knappt så att jag kunde stå ut med honom. Men spänningen och handlingen gjorde mig sugen på mer, och lockade mig till Lärjungen.

Sebastian Bergman har en otroligt dålig period igen när boken börjar. Han har inget jobb och hans sexmissbruk är riktigt dåligt igen. Av olika anledningar (som vi inte ska spoila här) söker han sig dock tillbaka till Rikskrim som är i full färd med att utreda en rad makabra kvinnomord. Det värsta är att de är kopior av mord som ägde rum många år tidigare, och mannen, Edward Hinde, sitter tryggt och säkert inspärrad. Och att han åkte fast var just Sebastian Bergmans förtjänst. Därför blir han eld och lågor över det nya fallet och de övriga i Rikskrims utredningsgrupp tvingas snart svälja sin ilska och ta in den odräglige psykologen igen. Snart visar det sig ha både fördelar och nackdelar, när Sebastian själv har en stor del i brotten.

Jag tycker synd om Sebastian Bergman. Jag lider faktiskt riktigt med honom. Det är mina starkaste känslor för honom nu. Inte ilska eller irritation. Han får bli en vanlig människa och är faktiskt inte lika odräglig som i den första boken. Han har känslor, han ångrar sig och han önskar att han hade gjort saker annorlunda. Inte alls som den bilden jag hade av honom. Och det är så skönt, för då är det så mycket lättare att ta till sig även bilden som ges i Det fördolda. Han får ett djup och flera olika sidor. Precis så som människor är.

Och att det är spännande kan man verkligen inte säga någonting annat om. Om den första boken var bra på den fronten så är den här ännu bättre. Jag kan knappt lägga plattan ifrån mig, jag vill fortsätta läsa hela, hela tiden. Vem är den mystiske mannen som mördar kvinna efter kvinna på ett identiskt sätt? Har Hinde själv någonting med det här att göra?

Och framför allt. Jag känner emellanåt nästan som att jag läser en historia om ett brott som faktiskt har ägt rum. Vissa kopplingar och delar är visserligen lite väl otroliga, men bara att jag tänker det då och då säger mycket. Jag tror på det här. Jag tycker om det jag läser. Och det är så skönt att jag tog chansen att lära känna Sebastian Bergman bättre.

Spännande historia och irriterande huvudperson

Det fördolda
Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (2010)
Inbunden – 420 sidor

Sextonåriga Roger är försvunnen. Mamman anmäler händelsen till polisen, dock inte direkt, men det dröjer ändå ett par dagar innan själva sökandet efter honom kommer i gång. Polisen Haraldsson får ansvaret men schabblar bort sig rejält ganska snabbt när han i stället för att vara med i skallgångskedjorna åker hem för att försöka få sin hustru gravid. Självklart är det precis då Roger hittas i skogen, med hjärtat utskuret ur kroppen. Där går gränsen och Haraldsson tvingas inse att han inte längre är en del av utredningen utan får i stället se på hur rikskrim tar över “hans” fall.

Samtidigt är psykologen Sebastian Bergman i staden för att rensa upp sina döda föräldrars hus. Mycket motvilligt, bör tilläggas. Helst vill han därifrån så fort som möjligt och försöka förföra någon kvinna. Men ett mystiskt brev gömt i mammans bokhylla väcker hans intresse och får honom att söka kontakt med polisen, där han tidigare arbetade. Utåt sett vill han vara med och hjälpa till i utredningen om mordet på Roger, men innerst inne vill han bara komma åt polisens resurser för att hitta kvinnan som skrivit brevet till hans mor.

Det är spännande och historien tar nya vägar hela tiden. Det blir aldrig tråkigt och på grund av Sebastians buffliga, irriterande och hemska personlighet (läs mer här) väcker den också mycket känslor. Han är verkligen ingen huvudperson man tycker om, men samtidigt har han något speciellt som gör att han kommer sanningen så mycket närmare än de andra hela tiden. På det sättet är Sebastian hela historiens styrka. Och tack vare att ingenting någonsin är vad det verkar vara (även om det ibland trots allt visar sig vara just så i slutändan) vet man aldrig vad man ska vänta sig på nästa sida. Misstänkta personer frias, polisen gör fel, fler mord dyker upp… Ja, det händer saker helt enkelt.

Ändå är det något som gör att jag inte totalt älskar den här boken. Kanske är det eftersom allt är väldigt nära att gå till överdrift och bli väldigt amerikanskt mot slutet. Kanske är det Sebastian Bergman. Kanske är det att den känns så enkel; inte ger något att bita i. Det är lättläst och flyter – både på gott och ont.