TidningsIda

– om böcker och språk

Boklös

I går åkte jag till Stockholm för att ha ett par dagar effektivt jobb med intervjuerna till skolans slutprojekt. Självklart hade jag tänkt ta med mig någonting att roa mig med på kvällarna. Och Sex and the city kände jag inte för.

Så då tittade jag mot bokhyllan och funderade på vad jag ville ha med mig. Och fick ner det till tre alternativ.

Kunzelmann & Kunzelmann
Sommardöden
Caipirinha med döden

Vilken som jag tog med mig?

Tja… Av någon anledning står alla tre fortfarande i bokhyllan, långt bort från mig. (Mutter, mutter…)

Vill så mycket…

… men hinner så lite. Jag vill läsa ut alla mina fina böcker. Jag vill gå långa promenader. Och jag vill skriva.

Resultatet blir att jag inte gör något av det i stället. När en tidning ska layoutas, intervjuer bokas och göras, reportage skrivas och upphovsrätt pluggas så går tiden så fort. Allt jag vill hinns helt enkelt inte med.

Framför allt så kliar det i mina skrivnerver. Jag vill skapa, formulera en historia. En sorts kli som jag får varje år när det börjar närma sig november och jag inser att jag skulle kunna skriva en ny adventskalenderhistoria. Men jag hinner inte, och idéerna vill inte infinna sig. Fast jag vill. Jag VILL.

Jag ska fundera på det. I morgon, när sisådär 30 mil i bil ska tillryggaläggas. Kanske kan jag komma någonvart i teorin då.

Nu är det dags!

Om en halvtimme sitter jag på bussen. På väg mot mitt första besök någonsin på Bokmässan i Göteborg. Det ska bli så kul och jag ser verkligen fram emot det jättemycket. Hoppas att mina förväntningar infrias och att allt till och med är lite, lite bättre än vad jag tror att det är.

Oh ja, jag rodnar allt för ofta

Jag skulle inte blogga mer i dag, jag skulle skriva och sova.

Men så ramlade jag in hos Vixxtoria och fastnade totalt i (och för) hennes funderingar om att skämmas över böcker man inte läst. Jag svarade i en kommentar, men kände att det finns så mycket mer jag vill säga i ämnet, så jag lägger ut mig lite här.

Och visst skäms jag. Jag har nog aldrig riktigt gjort det förut, jag var den som läste mest i mina “umgängeskretsar”. Både på gott och på ont. Det fanns aldrig någon att prata om. Men jag gillade att vissa nästan såg upp till en för att man läst en hel del mer än vad de gjort.

Sen började jag blogga. Och det var där jag började rodna en smula. Den här världen var så mycket större än vad jag trodde, jag hade aldrig kunnat föreställa mig vad det var jag gav mig in i. Men jag gillar den här världen, jag gillar den oerhört mycket. Och rodna, det började jag framför allt göra när jag bestämde mig för att hoppa på Bokfrågornas ABC hos Enligt O. När jag läser hennes och andras svar har jag insett att jag kanske inte läst så mycket som jag trott.

Klassiker, en del nyare böcker och en del mellanböcker. Böcker som det känns som att man borde ha läst. Jag har inte läst 1984, jag har inte läst Sagan om Ringen (även om jag försökte) och jag har inte läst en hel massa andra böcker.

Fast innerst inne förstår jag ju att jag inte kan ha läst allt. 1 – jag är bara tjugo. 2 – ingen kan läsa allt. 3 – varför skulle man vilja läsa allt? Så Vixxtorias inlägg var en befrielse, det rensade min bloggluft och kanske kan jag sluta rodna när jag läser något oerhört smart som någon skriver om någon bok som jag ABSOLUT borde ha läst. Det ska bli som att slå vatten på en gås. Kanske.

Med pennan (datorn) i högsta hugg

En händelse som är någonstans på gränsen mellan barndom och vuxenlivet ska författas. Gärna nu. Gärna till i morgon. En historia från ens eget liv, kanske lite uppskruvad, kanske lite förvriden.  “Ni får gärna hitta på något, men det kan ni inte” var lärarens ord.

Så vad gör jag då här om jag egentligen borde skriva något annat?

På något konstigt sätt känns det som att bloggen är ett bra sätt att börja skriva. Skriva om lite annat, saker som är helt irrelevanta för det jag egentligen ska skriva. Då kommer den där välbekanta skrivklådan. Den där skrivklådan som  då och då sätter sig i fingrarna och får dem att greppa efter alla pennor som finns i närheten, eller ivrigt hamra på alla sorters tangenter som finns i närheten.

Tyvärr händer det alltför sällan när det verkligen behövs. Kan man få skrivklåda på beställning? I så fall vill jag gärna ha det nu. Med detsamma. På en gång. Tack.

Åh, nej…

Kvällen närmade sig. Mörkret slöt sig över den lilla staden vid den djupa, kalla sjön. Tittade man ut (om man hade en sådan utsikt som vissa har) kunde man se hur husen lyste upp mörkret. Kanske kröp människor ihop under varma filtar, drack te, pratade med vänner eller läste en bok.

En ung kvinna låg under en gosig filt. Hon har druckit te, Indian Spice. Hon har fikat med fina vänner eftersom en viss vän firade sitt andra decennium.

När mörkret började lägga sig över staden som ett stort täcke upptäckte hon det hemska. Där hon låg på sin mjuka, sköna säng (där hon tillbringar väldigt mycket tid, dygnet runt) sträckte hon sig mot nattduksbordet. Men det enda som fanns där var en klockradio, en läsdagbok, lite smycken och lite annat skräp. Ingen lila bok.

Hon slog sig för pannan. Ve och fasa! Den hade visst blivit kvar i en annan liten stad vid den djupa sjön. Och där skulle den visst få stanna, tills det var färdigarbetat för veckan och det var dags att dra sig mot den andra lilla staden igen. Ack, ack…

Tåget – den perfekta platsen

Sitter på tåget hem från Stockholm och funderar. Kanske är tåget den ultimata platsen att göra just det. Fundera, alltså.

Det är lugnt och tyst, men det händer ändå saker runt omkring. Människor läser tidningen, surfar, pratar i telefon och sover.

Alldeles nyss satt det två kineser på andra sidan gången. De verkade ha lite problem och behövde hjälp med att kontrollera om de var på rätt tåg och var de skulle sitta. Och det fick de.

Just nu funderar jag över tåg i böckernas värld. Letar efter en historia jag läst som kan återspegla känslan av att åka tåg och människorna man möter. Men jag kommer inte riktigt på någon. De enda tåg som vill ställa sig högt upp på min mentala lista är Hogwartsexpressen och Orientexpressen. Tyvärr.

Finns det någon bok som du tycker skildrar det trevliga och mysiga med att åka tåg på ett bra sätt?

Är Birro lättstött?

Marcus BirroMarcus Birro säger upp all kontakt med Norrköpings Tidningar efter en recension av hans senaste bok.

Spännande, tänkte jag när jag läste det. Vad sjutton kan recensenten ha skrivit för att framkalla en sådan reaktion?

Så jag började i lite fel ände, nämligen med att läsa Birros förklaring till varför han säger hej då till NT. Ett inlägg som börjar med meningen “Anständighet är faktiskt ett ord som dyker upp när jag tidigare tänkt på kultursidorna i NT. Inte så längre. “

Han opponerar sig mot faktumet att recensenten skriver att han önskade att han kunde ha läst boken utan att ha några förutfattade meningar om den, just för att Birro skrivit den. Enligt Birro totalt fel, eftersom det är en kritikers uppgift att kunna läsa en bok och vara objektivt inställd från början.

Nja, skulle jag väl vilja säga till det. Är inte en recensents huvuduppgift att faktiskt vara subjektiv? Och finns det någon som kan klara av att vara helt och hållet objektiv om man känner till författaren bakom en bok? Jag tror det är rätt omöjligt, även om man självklart kan vara lite nyanserad.

Men det huvudsakliga som Birro inte gillar är att recensenten skriver nedvärderande om Birro som person, inte som författare. Att han är etablerad som en “Robinson-nånting” och att han vill vara en Björn Ranelid. Det faktum att han recenserar Birro, i stället för boken.

Oj, oj, oj, tänkte jag efter att ha läst Birros inlägg. Den här recensionen måste vara väldigt hemsk. Så jag klickade mig vidare till själva recensionen.

Och jag blev lite förvånad måste jag säga. Huvuddelen av recensionen handlar faktiskt om boken, och om Birro som författare. Hur recensenten hade velat att Birro skrivit.

Delen där han kritiserar honom som person är väldigt kort. Det är klart att det är lite påhoppande och kanske inte riktigt passar in i recensionen, men det är inte alls så mycket som jag trodde att det skulle vara.

Så jag känner mig lite tudelad. Tycker jag att Marcus Birro överdriver eller att det är befogat? Jag har lite svårt att bestämma mig. Det är klart att man inte ska hoppa på personen i en recension, men i hans roll som författare får man ju göra det. Och är det inte lite barnsligt att säga upp all kontakt och allt samarbete med en tidning bara för en enda kritisk personrecension?

Vad tycker ni? Barnsligt eller befogat?

En liten svacka

Jag tror att den här veckan har blivit lite av en bloggsvacka. Så mycket annat har hänt och så mycket “Val 2010” har snurrat i huvudet. Jag är glad att jag inte kommer att vara med om ett val som journalist “på riktigt” förrän om fyra år, kan jag väl lugnt konstatera av det.

Men samtidigt har jag haft roligt. Att skriva artiklar om politikers vilja att bli kryssade var riktigt intressant.

Tyvärr har som sagt bloggen lidit lite. Men jag ska försöka komma tillbaka.

Nästa vecka är det ju dags för min bokmässedebut. Så bara det om inte något annat är ju väl värt att skriva om. Det ska bli spännande!

Allrakäraste Astrid

Astrid LindgrenLider just nu av ett enormt sug. Ett sug efter det bästa av det bästa. Kort sagt, ett sug efter att ge sig in i Astrid Lindgrens underbara värld. Få hälsa på hos Skorpan och Jonathan, Pippi, Madicken, Tjorven eller varför inte Mio? Jag vill suga i mig denna underbara kvinnas ord och ta till dem.

Jag saknar att vara i den ålder där det är självklar läsning. När varje besök hos mormor ledde till att jag hämtade den lilla blå boken med Nils Karlsson Pyssling, Allrakäraste syster, Mirabelle och många många fler sagor i.

Men jag antar att man aldrig blir för gammal för att ge sig in i Astrids värld. För Astrid är ju ändå alltid Astrid. Och så kommer det att vara. Ingen författare kommer någonsin att övertrumfa henne.

Så kanske borde jag ta mig en tur till skolans bibliotek och se vad de har som kan mätta min Astrid-hunger. Om de nu har något. Bröderna Lejonhjärta eller Ronja Rövardotter vore ju inte helt fel.

Vilken är din Astrid Lindgren-favorit?