TidningsIda

– om böcker och språk

Tänk att få kalla sig författare…

Författare. Det enda ordet betyder så mycket. Så mycket mer än någon som har skrivit en bok. Ändå är det svårt att säga vad. Men för mig är författare på något sätt ouppnåeliga. Lite gudomliga, kanske, om man ska hårddra den.

Jag har alltid haft en del författardrömmar, i mer eller mindre utsträckning beroende på ålder och var i livet jag befunnit mig. Tanken på att någon jag inte känner ska läsa det jag har skrivit lockar mig något oerhört. Att någon ska lockas av det jag skrivit utan att veta att det var jag, utan att känna mig, utan att vara tvungen att läsa det.

Jag har fem refuseringsbrev hemma. Till samma berättelse; en barnbok som jag skrev till min syster. En julkalender närmare besämt, då historien bygger på att man läser en del varje dag i december.

Ibland hittar jag de där refuseringsbreven. Och ibland tänker jag att de ska förvandlas till ett telefonsamtal om att någon är intresserad av det jag skrivit. Någon gång. Jag har ju hela livet på mig.

Men någon gång vore det häftigt att få titulera sig författare.

Glad för så lite

En bokhylla med böcker som står i raka rader var tydligen allt som behövdes för att göra mig glad i dag.

Kommer på mig själv med att titta bort mot hyllan emellanåt, och känna mig lite nöjd över att den inte längre är så kaosartad som den varit hela sommaren.

Duktigt, va?