TidningsIda

– om böcker och språk

En klart godkänd Harry Potter

När det kommer en uppföljare till en av ens största favoriter genom tiderna är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Även om jag tänker att jag inte ska ha några förväntningar alls så är det klart att de ändå på något sätt är höga. Dels på den nya boken – kan det verkligen funka? Dels på sig själv som läsare – kommer jag att få ut nåt av det även nu, många år senare?

Under läsningen av Harry Potter and the cursed child pendlar jag många gånger mellan vad jag tycker. I början känner jag mig besviken. Scenerna i början är en direkt fortsättning på epilogen i Harry Potter och Dödsrelikerna och ganska tradiga, ärligt talat. Harry och Ginny ska släppa i väg sin son Albus till Hogwarts för första gången (äldste sonen James går redan där), liksom Hermione och Ron vars dotter Rose ska börja där, och både förväntningarna och rädslan är skyhöga. Väl på tåget sätter sig Albus i samma kupé som Scorpius Malfoy – Dracos son – och Rose överger honom. Sedan rusar tiden på i högt tempo, Albus blir insorterad i Slytherin och hånad över att en Potter hamnar i “fel” elevhem. Men efter det följer inte så mycket om livet på Hogwarts, författarna är ivriga att hoppa tre år framåt i tiden och det går så fort att man knappt hänger med. Därav en stor del av besvikelsen. Det går helt enkelt för fort i början, jag hinner inte lära känna karaktärerna ordentligt.

Men det blir bättre. När Albus och Scorpius börjar sitt tredje år börjar deras stora äventyr. De vill hjälpa Delphi Diggory och hennes släkting – Cedric Diggorys pappa – att ta sig tillbaka i tiden, ändra den och få Cedric att överleva den magiska trekampen (från Harry Potter och den flammande bägaren). Hela händelseförloppet triggas dessutom ytterligare av ett rejält bråk mellan Harry och Albus, som gör att Albus med alla medel vill visa sig duglig och göra om någonting bättre än vad hans pappa hade gjort.

Själva “äventyret” har vissa brister, det känns som en del saker löser sig alldeles för enkelt och ibland tänker jag lite “men om det bara är att göra så, varför har ingen gjort det åratal innan då?” Emellanåt är det bara en massa trollformler som enkelt kastas fram och tillbaka och ett väldigt resande i tiden. Men det blir aningens bättre mot slutet.

Och karaktärerna då. Efter att jag läst klart läste jag omdömen på Amazon och förvånas över hur många som är arga över hur personerna agerar. Det finns en massa “Så skulle Harry aldrig säga eller göra”. Men det är klart han kan. 36-åriga Harry är inte samma person som 17-åriga Harry och det är klart att det har hunnit hända en hel massa saker som påverkat honom sedan den senaste boken. Därför är det rätt skönt att han har fått åldras, men ändå fortfarande göra misstag och att han är mänsklig. Likaså Albus och Scorpius är bra karaktärer, båda är oroliga för vad omgivningen ska tycka om dem och hur det ska gå för dem i livet och det kommer fram fint.

Hur är det att läsa ett manus? Det funkar faktiskt riktigt bra. Mycket tack vare att det redan är en så inarbetad miljö och färdiga karaktärer. Vi som är riktiga Harry Potter-fan har inga problem att se scenerna framför oss – vi har ju redan skapat dem eller sett dem på film. Det enda som jag har lite svårt för är att konversationerna emellanåt blir lite stolpiga. Allt måste ju sägas i dialog och en del grejer hade varit bättre om de fått komma fram mellan raderna i vanlig text.

Sammanfattningsvis. Det är en bok för oss som redan innan älskade Harry Potter-världen. Hela boken bygger på tillbakablickar och blir en nostalgitripp. Har man inte den tidigare relationen till böckerna är den garanterat sämre. Men såhär blir det en klart godkänd fortsättning på historien.

MEN. Det räcker nu. Jag hoppas att J K Rowling står fast vid vad hon sagt att det inte ska bli fler historier.

Harry Potter and the cursed child
J K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
Förlag: Little brown book group (2016)
Typ och sidor: Inbunden – 330 sidor
Betyg: T T T

Snart dags för ett trevligt återseende

1999 kom den första boken om Harry Potter på svenska; Harry Potter och de vises sten. Jag var nio år och en bokslukare av rang. Jag minns inte exakt hur jag fick reda på boken, men av någon anledning hittade jag den och fastnade. (På den tiden läste jag faktiskt lite mer övernaturligt; Narnia, Sabrina Tonårshäxan och liknande) Så när min fröken ett par veckor senare kom och sa att hon hittat en bok hon trodde skulle passa mig kunde jag svara att jag redan hade läst den. Med tillägget att jag gärna redovisade den så att alla andra också fick tips om den.

Jag var som sagt nio år och Harry, Ron, Hermione och de andra elva. Och efter det följdes vi åt. Någonstans runt den fjärde eller femte boken började jag läsa dem på engelska och vi kom ännu närmare varandra. Jag var verkligen fast och varje gång ett nytt datum kom för när nästa bok skulle släppas noterade jag det noggrant, oavsett om det var svenska eller engelska. De skulle såklart läsas på båda språken.

I takt med att figurerna utvecklades hände såklart samma sak med mig. När de sista böckerna kom var jag 15 och 17, och egentligen inte så intresserad av häxerier och liknande saker. Men det spelade liksom ingen roll. För jag var intresserad av karaktärerna, de var mina vänner och jag måste ju få veta vad som händer med dem.

Jag har skrivit om det förut, men Hermione betydde oerhört mycket för mig. Jag ser så mycket av mig själv i henne, och har hela tiden gjort det. Hon är plugghästen som bara måste tala om för alla andra vad som är rätt hela tiden och hon är lite utanför. Men hon är tuff ändå. Och hon blev en så oerhört bra förebild för en ung plugghäst som jag själv. Jag hade mycket väl kunnat göra som henne och be om hjälp för att kunna gå på flera kurser vid samma tid på gymnasiet, om det bara hade varit möjligt i den här världen.

Så nu när jag nästan tio år senare får chansen att återse den där världen igen tar jag den. Nästa vecka släpps boken Harry Potter and the cursed child, som egentligen är ett nyskrivet teatermanus av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne, om en vuxen Harry Potter och hans familj. Teatern har premiär på West End i London den 30 juli, och dagen efter släpps boken. På engelska. Så nu är jag där igen. Jag har nästan räknat datum och jag har förbeställt den.

Nästa vecka ska jag alltså få återse mina vänner igen. Jag längtar, och hoppas att det ska bli ett trevligt återseende trots att vi allihop växt och förändrats en hel del sedan sist.

8 kvinnliga författarfavoriter den 8 mars

kvinnor

Jag har rätt många kvinnliga favritförfattare, inser jag när jag går igenom min bokhylla. Och vad passar då bättre än att välja ut åtta av dem till internationella kvinnodagen?

Jojo Moyes: Mästaren på feelgood i mina ögon. Det är historier som får en att må bra, men som ändå inte bara är fluff. Både Livet efter dig och hennes andra – speciellt de med historiska inslag – har helt andra kvaliteter också.

Anna Gavalda: Fransyskan som varit en favorit ända sedan en kompis tipsade mig om Tillsammans är man mindre ensam. Jag gillar att det egentligen inte händer så mycket, utåt sett, i hennes böcker. I stället är det de små grejerna som får karaktärerna att växa.

J K Rowling: Trots att det var längesedan jag läste böckerna om Harry Potter går det inte att komma ifrån vad hon gjorde med mig genom dem. Jag är henne evigt tacksam för att hon skapade Hermione, den tuffa plugghästen som sådana som jag fick möjlighet att få en stark förebild i.

Belinda Bauer: Egentligen skulle det vara Mörk jord som står där, men den äger jag tyvärr inte. I stället får Skuggsida representera en deckarförfattare som är som bäst när hon skriver ur barnens perspektiv.

Kristina Ohlsson: Den här listan har med tre deckarförfattare, men det här är nog den absoluta favoriten. Jag fastnade i första boken jag läste och sedan dess har jag plöjt allt hon skrivit, oavsett om det är deckare eller skräck eller debattböcker. Hon är brapå att berätta, helt enkelt.

Liza Marklund: Den tredje deckarförfattaren. Jag vet inte riktigt vad det är jag gillar med henne egentligen, men även här har jag varit henne trogen sedan den första boken jag för många år sedan fick låna av min moster. Förmodligen fascinerades jag av Annika Bengtzon bland annat för att jag ville bli journalist. Och så blev det ju, även om det inte var på samma sätt som Bengtzon.

Tatiana de Rosnay: Franskt igen, och även här en författare som är oerhört duktig på att skildra relationer och tankar. Det visade sig dessutom på Bokmässan 2014 att hon var fantastiskt trevlig och rolig, och det är ju alltid ett plus.

Caitlin Moran: Innan Bokmässan 2013 hade jag knappt en aning om vem hon var, men tack vare bokbloggskollegor som var helt galans inför hennes seminarium föll jag också pladask. Och hennes Konsten att vara kvinna är kanske dessutom den bok som passar allra bäst att lyfta fram i dag. Det är roligt, tänkvärt och sant om hur det är att klara sig som kvinna i männens värld. Läs den.

Bokutmaning mars – 27: Karaktär jag känner igen mig i

 

hermione

Jag får nog återanvända en karaktär jag använde i ett tidigare svar (5 – En hjälte).  För jag kan fortfarande känna hur mycket jag känner igen mig i Hermione, och är så glad över att jag kan göra det. (Även om det självklart finns en hel del punkter vi skiljer oss åt på.)

Bokutmaning mars – 5: En hjälte du älskat

hermione

Den här dagen kommer passande då jag härom dagen satt och skrev en krönika om kvinnliga karaktärer (att publiceras i helgen, intill internationella kvinnodagen). När jag tänkte tillbaka insåg jag hur mycket Hermione betydde för mig som runt/drygt tioåring. Att ha en tjej som var plugghäst, men ändå tuff och viktig som någon slags förebild betydde mycket för någon som själv var den där plugghästen i verkligheten. J K Rowling gjorde något riktigt bra när hon skapade Hermione Granger.

Rowling bakom ny kriminalroman

Förra året släppte J K Rowling sin första vuxenroman; The casual vacancy (på svenska Den tomma stolen) och vi trodde nog att det skulle dröja tills det kom en ny bok.

Men nu visar det sig att vi inte behöver göra det. J K Rowling har nämligen skrivit en deckare – under pseudonym. Debutanten Robert Galbraith hade hyllats i Storbritannien för sin kriminalroman The cuckoo’s calling. Men några kritiker på The Sunday Times blev misstänksamma och det visade sig att det inte var någon debutant som låg bakom, utan i stället den mycket erfarna J K Rowling.

“Jag hade hoppats hålla detta hemligt lite längre eftersom det har varit befriande att vara Robert Galbraith. Det har varit underbart att ge ut en bok utan hajp eller förväntan, och ett rent nöje att få feedback under ett annat namn”, säger hon enligt nyhetsbyrån Reuters.

Det låter minst sagt spännande, måste jag säga. Dags att undersöka om det är något att sätta upp på att läsa-listan, kanske? (Och gissar att svaret blir ja)

Läs mer här, eller här.

Lyckat igen, men lite väl segt

J K Rowling – The casual vacancyThe casual vacancy
J K Rowling
Little Brown and company 2012
Inbunden – 503 sidor

Förmodligen tillhör jag exakt rätt målgrupp för den här boken. Jag var nio när den första Harry Potter-boken kom och efter det följde de mig genom mina tonår. Nu har det gått ganska många år sedan allting började och J K Rowling ger sig i kast med att ta sig an det faktum att de som började läsa henne för 13 år sedan nu har blivit vuxna. Den här gången blir det alltså politik och de utsatta i samhället som är huvudämnena för boken.

Hon tar oss med till den engelska byn Pagford, en liten by full av motsättningar. När Barry Pagford hastigt avlider sätts hela byn i chock och det faktum att det nu finns en tom stol i grevskapsrådet skapar stora schismer. Vem ska lyckas vinna förtroende nog att bli hans efterträdare? Och vilka frågor är de viktigaste? Mycket kommer att handla om den lilla del mellan Pagford och grannbyn, The fields, där de utsatta människorna bor. Många i Pagford vill inte riktigt veta av de som har det sämre ställt och speciellt infekterad är frågan om huruvida behandlngshemmet ska finnas kvar. Gör den egentligen någon nytta?

Alla de svåra frågorna i den lilla byn illustreras med hjälp av en väldig massa personer. Till en början gör det hela historien så rörig att jag nästan funderar på att lägga ner, det presenteras nya personer i varje nytt kapitel och jag har svårt att hålla isär dem. Men till slut börjar jag se ett samband och jag börjar få favoriter. Utan tvekan är det i ungdomarna som J K Rowling lyckas bäst med, de blir verkliga och berör på ett sant sätt, och då speciellt de som befinner sig i utanförskapet. Framför allt fastnar jag för den 15-åriga Krystal, vars mamma kämpar med ett svårt drogberoende och som har en lillebror som riskerar att när som helst omhändertas. Hennes historia är så sorglig och hemsk att tårarna är nära flera gånger, men Krystal har skinn på näsan och vågar säga ifrån. Men hon har Barry Fairbrother att tacka för så mycket och nu när han är död känns allt mycket svårare igen.

Jag är glad att jag läste vidare, och de sista 200 sidorna är verkligen riktigt bra. Historien hade vunnit på att fokusera på något färre personer för att riktigt kunna fånga läsaren och ge oss möjligheten att komma alla karaktärer lika nära. Men när hon lyckas är det riktigt bra och bränner verkligen till. Den väcker tankar och får oss att se våra egna fördomar. Rowling har varit smart när hon valt ämnen, det här är någonting som vi behöver få tänka till om.

Och jag är så glad att hon vågar sluta boken på det sätt hon gör. Det gör att den inte blir till vilken historia som helst som bara går att glömma bort. Tvärtom.

Den 22 november släpps boken på svenska, under namnet Den tomma stolen.

Drygt hundra sidor in i Rowlings nya

Jag var snabb med att beställa hem J K Rowlings nya, The casual vacancy, när den släpptes och nu har jag också tagit mig an själva läsningen av den. Drygt hundra sidor in i den förstår jag dock fortfarande inte riktigt vart handlingen är på väg, men vet heller inte om det är någonting negativt i sig. För det betyder att hon fortfarande kan överraska mig med vad hela historien om Barry Fairbrothers död egentligen ska innebära. Och jag ser fram emot att få veta vem av alla personer som hittills presenterats som ska visa sig vara den viktigaste.

Potentialen finns där, absolut. Nu återstår att ta reda på om jag blir en av de som hyllar eller sågar.

Ny höstläsning

Två nya böcker har hittat hem till mig. Ett recensionsex av Bortom varje rimligt tvivel av Malin Persson Giolito samt en köpt i form av The casual vacancy av J K Rowling eftersom nyfikenheten på hennes första vuxenbok blev alldeles för stor för att kunna vänta.

Just nu vill jag läsa de här

Just nu händer det minst sagt mycket på läsfronten. Den ena intressanta boken efter den andra släpps och jag har redan en hög böcker här som jag hoppas att jag hinner med att läsa under september. Om allt går som planerat tänker jag läsa åtminstone nio böcker. Men utöver de som redan finns här hos mig så finns det framför allt två böcker till som jag längtar efter att få i min hand.

  • Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken av Jonas Gardell trodde jag inte att jag ville läsa när jag hörde om den. Men ju mer jag har läst om den, desto mer nyfiken blir jag. Och jag känner att det helt enkelt inte är någonting som jag kan undgå att kasta mig över. Men frågan är om jag inte ska vänta lite till?
  • The Casual Vacancy av J K Rowling släpps den 27 september, fick jag mejl om från Adlibris i går. Och hur ska jag kunna undgå att läsa den när Harry Potter betydde så mycket för mig när de kom? Frågan är om hon kan lyckas med samma magiska känsla för en vuxen publik och jag ser väldigt mycket fram emot att undersöka det.